Almedalen 2018

Valåret 2018 har pågått sedan årsskiftet, nu tar den fart ordentligt i och med Almedalen. Det som började med ett lastbilsflak som Olof Palme hoppade upp på 1968 för att hålla sitt tal. Nu femtio år senare är det en stor politikervecka.

Själv tänker jag bevaka detta evenemang på distans och speciellt hur politikerna kommer att prata om en av de viktigaste samhällssektorerna, skolan. Här ligger utmaningarna för framtida välstånd. Får det uppväxande släktet med sig de kunskaper de behöver för att klara yrkeslivet och vuxenblivandet. Kunskap är motorn i det samhälle vi lever i.

När jag tittar på programmet och söker på ordet skola hittar jag tre webbsidor med titlar. Här ett axplock av ämnen:

• Digitalisering av skolan och dess undervisning
• Attraktiv skola på vetenskaplig grund - samverkan skola och akademin
• Placera barn med lägre skolresultat än andra barn
• Den svenska kunskapssynen
• Utmanar skolan högpresterande barn?
• Lärarnas röst i klassrummet för alla?
• Hur ska vi råda bot på rektorsbristen?
• Skolsegregation och lärarbrist - hur arbetar vi för att skapa en likvärdig skola för alla?

Flera har i skoldebatten lyft hur vi ska hantera skolresultaten och vad som påverkar hur skolan förbättrar dem ständigt. Det har varit många frågor och synpunkter på vilken som bär skulden. Många på vänsterkanten påpekar och driver vinstjakten som den stora boven och marknadiseringen av skolan genom föräldrars och elever val av skola och skolpengen. Andra driver frågan om de kommunala skolornas brister.

Generellt är skolan uppdela på 85 procent offentliga skolor och 15 procent enskilda skolor. Av de 85 procenten skolor visar det sig att mellan 2011 - 2017 har Skolinspektionen delat ut vitesföreläggande på runt 147 miljoner kronor. Där Göteborg, Borås och Halmstad är de tre kommuner som toppar ligan.

Inger Enkvist skriver följande inför morgondagens start av Almedalsveckan:

Under den politikervecka som inleds i morgon liksom resten av valrörelsen bör vi lyssna noga, när politiker talar om utbildning. Förstår de vad som måste göras eller talar de bara om att ”satsa” mer av våra skattepengar på en pedagogik som inte är baserad vare sig på vetenskap eller beprövad erfarenhet?

Samma fråga kunde jag också ställt, med knorren hur skapas framgångsrika skolor oavsett huvudman.

Media SvD, Friskolebloggen   

Glad midsommar 2018

Nu är vi där, svenska folkets nationaldag, midsommar. En helg fylld av förhoppningar och förväntningar. Efter en rekordvarm försommar ser vi kanske fram emot att vädret håller i sig. Sannolikt blir det som vanligt, omväxlande väder. Oavsett hur bloggens läsare tänkt fira denna den svenskaste av svenska högtider får jag tillönska

Glad midsommar!! 

Hennes excellens Agda Rössel

Agda Rössel var fel. Fel samhällsklass, fel utbildning, fel kön. När hon utnämndes till Sveriges och världens första kvinnliga FN-ambassadör 1958 blev det upprorsstämning på UD, debatt i riksdagen och smutskastning i pressen.

En kvinna från banvaktstugan i Norrbotten till FN-skrapan i New York är en berättelse om en ovanlig kvinna och ett stycke svensk utrikespolitik. När Östen Undén utnämnde henne till FN-ambassadör 1958 skulle ingen tro att denna katt bland hermelinerna skulle uträtta så mycket för Sveriges räkning. Genom tiden som ambassadör i Jugoslavien, Tjeckoslovakien och Grekland var hon med att hålla Sveriges kontakter med diktaturer på en politiks nivå som ingen annan skulle lyckats med på UD. Agda Rössel var ett socialt geni som byggde nätverk i varje land hon kom till. Både med eliten och folket.

Denna sällsamma berättelse är historien om en av de starka och framåtriktade kvinnorna i Sverige och Socialdemokratin under 1900-talet. De andra i de fyras gäng var, för utom Agda, Ulla Lindström, Inga Thorsson och Barbro Johansson. Egentligen var Alva Myrdal också med i den skara kvinnor som var pionjärer inom arbetarrörelsen som skapade förutsättningarna för dagens kvinnor i politiken.

Om Agda Rössel, skriver Elin Jäderström förljande:

"Agda var verkligen en feministisk pionjär i diplomatin. Nu har vi ju en feministisk utrikesministerier och det är inne, men när Agda gjorde det var hon pionjär. Hon brydde sig inte ett dyft om att de manliga ambassadörerna skämtade och förlöjligade det." (s 252)

Med uppväxten i Norrbotten och äldre bröder kom hon att bli en utpräglad kvinna långt borta från det kvinnliga släktets maner. Hon tog sig tidigt hemifrån för att inte bli hemmaflicka. På kringelkrokar kom hon att skaffa sig utbildning senare i livet och redan på 1940-talet hamna i politiken.

En av hennes stora insatser var hennes extrema sociala förmåga att bygga nätverk världen över som diplomat. Formaliteter och dokumentation överlät hon till andra på ambassaderna att sköta. Detta sociala geni skapa de rätta kontakterna i FN, med Tito och andra dåtida dignitärer. Efter juntans fall i Grekland kom hon att aktivt knyta handelskontakter mellan svenska företag och grekiska affärsmän. När pensionen förbjöd henne att vara ambassadör vid sextiosex års ålder blev hon "senior adviser" på Exportrådet för att bereda svenskt näringsliv tillträde till olika marknader.

Boken om Agda Rössel är i sanningen en bit svensk välfärdshistoria om kvinnokamp för rätten till ett yrkesliv som inte dikterades av snorkiga män i politiken eller facket. Förutom det är det en berättelse om en ensamståendes mors kamp och om priset en kvinnlig pionjär får betala i en mansdominerad värld.     
     

Död åt närhetsprincipen och kötid i skolval

Åter till Östtyskland låter det som när man läser debattinlägget från Anna Ekström (S) och Åsa Fahlén (LR). De avslutar sitt debattinlägg om det fria skolvalet på följande sätt:

Regelverket har helt enkelt inte uppdaterats och segregationen beroende på skola bara ökar för varje år som går. Det här vill vi ändra. Lika villkor mellan kommunala och fristående skolor innebär att varje enskild skola ska stå öppen för alla elever att söka – inte bara genom en symbolparagraf i skollagstiftningen, utan även i praktiken.

En lovvärd ambition. Frågan är bar vill man återinföra Östtysk modell eller de gamla länsskolnämnderna. Samtidigt kan man undra över vad debattörerna menar med varje enskild skola, är det skollagens definition av fristående skolor eller är det att varje skolenhet ska vara utsatt för skolval.

I strävan att se över dagens regler, med att ta bort kötider och närhetsprincipen, skapas en ny byråkrati. Här vill man att det bildas fasta upptagningsområden eller antagningsregler som innebär att en viss låg- och mellanstadieskola automatiskt länkar vidare till en viss högstadieskola. Vari ligger egenmakten och valfriheten i ett sådant system? Ska hela Sverige vara ett upptagningsområde eller tänker sig debattörerna bar delar av en kommun som upptagningsområde? Om man vill ta bort orättvisorna med dagens system gör man det inte med detta. Man skapar bara nya orättvisor.

Hur hanterar vi dessutom alla elever som idag väljer en skola i en annan hemkommun? Ska de låsas in var de bor i för upptagningsområde. Därtill lyckas debattörerna också med sitt förslag låsa in elever i en skola genom förslaget. Att inte få välja vilket högstadium man vill gå på utan på förhand är bunden av valet av skola på låg- och mellanstadiet.

I ivern att få bort så kallad "cherry-picking" har debattörerna kommit med ett förslag som är halvtuggat och politiskt färgat av det tänk S stod för genom en enhetlig grundskola för alla. Grundskolans utveckling har gått från att det fanns valfrihet i högstadiet, med val av studieinriktning, via att tränga in alla elever i samma fålla under nio år. Nu blir dessutom grundskolan tioårig genom att alla 6-åringar tvingas börja förskoleklassen när höstterminen börjar i augusti.

Jag kan skriva under på att reglerna för skolval ska ses över för att få bort avarterna i dagens system. Dock är inte det förslag som debattörerna kommer med mer rättvist utan fyllt med nya orättvisor.

Media SvD

Matbordet

Konversationen runt matbordet på Edsbacka var livlig. Alla med sina berättelser och inlägg. Avslutningsmiddag för detta läsår. Mat förbrödrar även i grupper där personer känner varandra sedan tidigare.

Det som var en hit för mig, denna gång, var sällskapets etniska bakgrund. Utan att tänka på det såg jag det som vilken bjudning som helst, tills en sa: Intressant att så många olika bakgrunder kan sitta vid samma bord. Vilka impulser vi får från olika kulturer.

Runt bordet fanns en tunisiska, en kroat, en chilenare, en grek, en iranska, en tyska, en rumänska och två svenskar. Snacka om integration och mångkultur, fast med svensk tradition vid matbordet. Utan den goda maten hade nog inte samtalet flutit på. Undra hur många världsproblem som löst genom tiderna runt ett bord fyllt av mat och god dryck. Många gissar jag.

Det otvungna som uppstår runt ett matbord är inte att förakta för att skapa möten över etniska gränser. Låt samvaron vara en lyckad integration för en gemensam kultur utan att ge upp sin särart. 

 

Att återvända till livet

Hur blev ni hela? Frågan ställs av en flicka på en svensk skola  under berättelsen om Förintelsen. Frågan tvingar Dina och Jovan Rajs att söka svaret.

Resultatet är boken som ger ett helt nytt perspektiv på det som hände under Nazityskland regim, denna gång från Balkan. Här spinns berättelsen om två judiska barn och deras berättelse under tiden efter andra världskriget och det kommunistiska Jugoslavien under Tito fram. Hur judiska barn söker gemenskapen för att berätta sina berättelser som barn och överlevare utan föräldrar och annan släkt i livet.

En berättelse fylld om framgång och uppoffringar. Om drömmar och tankar kring Israel, som grusas. Här möts Dina och Jovan. De utbildar sig på var sitt håll. Hon till arkitekt och han till läkare. På olika vägar kommer de till Sverige och ett upphöjt liv. Han som professor i rättsmedicin och hon som arkitekt.

Hur de blev hela är en ovanlig berättelse från koncentrationslägren till ett liv som invandrare i Sverige. Med fonden från livet i det forna Jugoslavien som barn och unga vuxna. Hur de bildar familj och skaffar sig jobb i Belgrad. Hur de sedan tar sig till Sverige, genom släktens försorg, som arbetskraftsinvandrare i slutet av 1960-talet. En ovanlig och medryckande berättelse av det ovanliga slaget.    

Att organisera för skolframgång

Hur kan det komma sig att det finns så stora variationer i elevers resultat mellan olika skolor? Det är en fråga som belyses i boken Att organisera för skolframgång. Hur mycket vi än försöker prata om skolsystemets olika strukturer och vad det kan erbjuda för att skapa resultat är det alltid till sist den lokala skolan som avgör framgången.

Boken är en forskningsstudie byggd på School Effectiveness Research (SER) och School Improvement Research (SIR), internationellt är det stora forskningsgrenar inom skolans värld. Tyvärr har den fört en tynade tillvaro i Sverige. Med Skollagen 4 kap 3-8 §§ har detta forskningsområdet fått en avgörande skjuts framåt med Andersson, Blossing och Jarl forskningsstudie.

Boken berör vilka faktorer som gör skolor framgångsrik. För att bli fullödig tar boken upp vad som gör att inte skolor är framgångsrika. Om vi betraktar skolan som en institutionell organisation byggd som ett system av mänskliga relationer där kommunikation och samspel är central för det dagliga arbetet utkristalliseras vad som krävs för framgång. Boken sammanfattar detta på följande vis:

Ett annat sätt att uttrycka det är att samspelet bär på regler, normer och föreställningar som bildar en sammanhängande helhet för lärare och skolledarna på den lokala skolan. Tillsammans äger de kunskapen om hur arbetet går till och hur de behöver uppträda för att vara en del av samspelet. (s 168)

Med andra ord, ska elever skapa kunskapsresultat och bli en demokratisk medborgare, vill det till att det social systemet på skolan har en gemensamt signalsystem. Lärarna vet hur lektionen ska planeras, börjas och avsluts på ett kollegialt bestämt sätt och inte ett där varje lärare kör sitt solo, där eleverna måste knäcka koderna för varje lärare för att lyckas i sin kunskapsutveckling.

Boken ger ett handfast råd till alla som vill gå från icke framgångsrika till bli framgångsrika. Ta en extern skolutvecklare till hjälp för att kartlägga de lokala systemen och samspelen för att ta fram förbättringsåtgärderna.

Mycket kunskap och nöje för er som inte läst boken.  

Skolan är till för eleverna, inte de vuxna

Lärandemiljön skapas av de vuxna, professionen, med ansvar att skapa väl fungerande lärande. Det är här den stora skillnaden finns mellan de framgångsrika och de icke framgångsrika skolorna.

De senare skapas genom att lärarna skapar sin egen soloföreställning på ensamhetsbasis. Tänker en skolan med lärare med varje tanke att göra på mitt sätt. Vad sänder det för signaler till elevens lärande?

Klassrummet enligt 70-talsmodell är överspelad. Lärarkollegiet måste samspela för att lärandemiljön ska skapa kunskapsresultat. I Ulf Blossing, m fl, bok skriver man om den förödande splittrande lärandemiljön:

De (eleven, min notering) möts av olika förväntningar från olika lärare och undervisningsmiljöerna skiljer sig åt mellan stadie- och ämnesgränserna. Däremot möts de inte av samma höga förväntningar på vad de kan prestera som eleverna på de framgångsrika skolorna, och de kan inte vara förvissade om att deras utmaningar och möjligheter är kända för flera i personalen än de lärare de dagligen möter. Sammantaget skapar det här en splittrad lärandemiljö där ett stort ansvar läggs på den enskilda eleven att bana sin väg genom utbildningen. (s 146)

Är det denna skola vi ska ha? Om jag fick säga, NEJ! Hur mycket vi än tjatar om skolsystemet är det i denna mikrovärld skolresultatet och kunskaperna skapas. Då kan inte normen om ensamarbete i lärarkåren gälla.

Källa:
Andersson, Klass&Blossing, Ulf&Jarl, Maria (2017) - Att organisera för skolframgång, Natur&Kultur