Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

onsdag 31 maj 2017

Kollektivet och jaget

En härlig och tjock gemenskap kan både vara underbar som kvävande. Kvävande i de sammanhang jag själv inte valt att vara med, utan utav en eller annan anledning tvingats. Speciellt gäller det i uppväxten och den tid vi tillbringar i skolan. Vi själv har inte valt vilka vi ska gå i skolan tillsammans med. Det har någon annan valt.
Här mitt klassfoto från Slottskolan, Eskilstuna, från mitten av 60-talet. Noteras kan att jag och min skolkompis tillhörde de som avvek i gruppen som sådan (se översta raden vänster i bilden). Vi var aldrig riktigt en del av den tjocka gemenskapen. Trots det kände vi aldrig oss utanför. Här spelade vår lärare roll som den som socialt höll ihop gruppen. Vi hade en stark gruppnorm trots att vi på fritiden inte umgicks över de social gränserna.

Malin Ekman skriver i sin artikel För oss handlade det om att härda ut bland annat:
Jag tror att skoltiden bidrog till min fruktan för det kollektivistiska. Orden om att ”tillsammans är vi starka” klingar falskt eftersom jag påminns om kollektivets svaghet. Det tysta bifallandet, den bedrägliga besattheten av att tillhöra.
I ett samhälle där individen går före kollektivet får du en annan relation till det gemensamma. I det samhälle jag växte upp i var det kollektiva, speciellt i organiserad form, förhärskande. Där var det viktigt att tillhöra något för att överleva. Även på det privata planet. Här blev det viktigt att under uppväxten ha ett "gäng" att tillhöra. Var hittade man dessa spelplaner. Jag själv inom frikyrkligheten jag växte upp i. Där vi var ett gäng som tog form i tolvårs åldern och höll ihop upp i övre tonåren innan andra intressen och studier splittrade gemenskapen.

Noterar även att grupptillhörigheten även ger status och makt. En försäkring att inte ifrågasättas socialt. Detta var speciellt förhärskande under 70-talet när kollektiven stod som spön i backen.
I den vänsterväg som svepte över västvärlden fick sina uttryck i Sverige med organiserade kollektiv. Det var en del av kollektivismen som skapade ett mått av feghet för individens önskan om självständighet. Motreaktion kom under 80-talet när alla självförverkliga sig. Individen blev de bärande storheten. En storhet som accentuerat. Idag är antalet ensamhushåll större en de traditionella kollektivet familjen.

Jag funderar bland annat på dessa frågor:
Hur är det, suddar vi ut vår identitet för att vara en del av ett vi? Är frihet farligt för vi:et?
Noterar att jag fostrades av mina föräldrar genom devisen frihet under ansvar. Det var jag som individ som fick göra mina val och ta konsekvenserna av dem. Jag har aldrig dolt mig bakom något kollektiv för att ursäkta min existens. Möjligen får man betala ett pris för det.

Samtidigt är det så att vi inte är enskilda öar utan en del av en arkipelag. Det viktig i samhället är att ha olika kollektiva arenor att fritt välja mellan att gå in och ut i. För somliga saker löser man inte själv. Men i min värld är det inte det organiserade tvånget som ska styra, utan frihet under ansvar.

Media SvD     
 

lördag 20 maj 2017

Vässa undervisningen

Skolverket har i sin rapport om betydelseskillnaderna mellan årskurs 6 och årskurs 9 noterat att behovet att vässa undervisningen.
Skolverket skriver:
Mycket pekar på att skolorna har problem med att sätta in rätt typ av stöd för elever med svårigheter i skolan.
Vad är det som gör att skolor har svårt med stöd, extra anpassning och särskilt stöd? Skollagen ändrades för ett tag sedan för att lätta upp det här med i vilken grad de olika stödaktiviteterna skulle tillämpas. Där man i lagstiftningen fokuserade att lärarna själva skulle använda extra anpassade undervisning för de elever som har behov av stöd. Särskilt stöd skulle sättas in när så behövdes. Uppenbarligen klar skolan inte sitt kompensatoriska uppdrag.

Utöver detta är det intressant att se betygsförflyttningarna mellan årskurs 6 och årskurs 9 per ämne.
Noterbart är att åter finns en skillnad mellan pojkar och flickor. Större andel flickor får högre betyg i årskurs 9 än årskurs 6 i de flesta ämnen. I matematiken sticker det ut. Vad händer mellan årskurs 6 och årskurs 9? Hela 41 procent får lägre betyg i årskurs 9 än i årskurs 6. Bland dem som får lägre är 29 procent ett betygssteg lägre och 12 procent två eller flera steg lägre. Dessutom är det ingen större skillnad mellan kön? Vad beror detta på?

Är det så att skolans förmåga att analysera och dra slutsatser av betygsstatistiken är bristfällig. Har kollegiet inte utvärderingar av kunskapsresultatet mellan årskurs 6 och årskurs 9 i respektive ämne? Då både på elevnivån som på gruppnivån. Något måste vara uppenbart, styrkedjan har hoppat av, när man inte kan skapa förutsättningar för en vässad undervisning.

Hög tid att skolorna skapar instrument både för att fånga enskilda elever som bedömningsrutiner för hur man kollegialt ska arbeta med uppföljning och utvärdering. En naturlig del för kollegiet, nu när betygen är satta, är att skapar ett förbättringsprojekt för hur man ska planera insatserna för nästa läsår. Det central är faktiskt det Skolverket själv kommer fram till:
Vilken problematik som döljer sig bakom ett eller flera F vet vi inte. Det är dock rimligt att tro att skolan har större möjlighet att göra anpassningar inom ordinarie undervisning när elever har mindre omfattande svårigheter. Har en elev F i flera ämnen döljer sig troligtvis mer svåråtgärdade förhållanden än för en elev med F i ett ämne.
Ska skolan bli en skola för alla är det hög tid att vässa det kollegiala bedömningen nu i juni.

Källa:
PM - Betyg och stöd från årskurs 6 till 9. Dnr 2017:690, Skolverket. 

måndag 15 maj 2017

På skolpolitikfronten intet nytt

På skolpolitikfronten inte nytt kan man drista sig till att summera gårdagens partiledardebatt i SVTs Agenda.
Duellen mellan Levin och Björklund var intressant som så att vice statsministern gjorde ett slätstruket intryck. Hon hade väl inövade repliker från pappret hon inte mäktade med att lyfta sig från. Ständigt återkommande till Skolkommissionen som om den är all salig rådande för att lösa skolans problem.

I övrigt var det samma hjulspår som vevades runt. Löfven slog sig för bröstet och hävdade att regeringen investerar i skolan. Märk väl han och S har bytt ord från satsning till investering. Samtidigt undrar man hur fd fackordföranden kan klampa in i den Svenska modell på lönebildningsområdet. Uppenbart gäller inte den svenska modellen i viss offentlig verksamhet.

Rundgången mellan Sjöstedt och Björklund var intressant. Båda vill ha statlig skola. Den ena utifrån kända planekonomiska motiv sedan 100 år tillbaka. Den andra ur någon slags liberal syn där kommunal skolor ska förstaligas samtidigt som skattefinansierade fristående skolor ska vara kvar.

För övrigt anser jag att alla skolor ska se till att ge varje elev chansen att lyckas i livet. Alla skolor ska vara bra. Det innebär att varje skola måste vända blicken inåt och se till att lyfta sig så man vet var man står och vilka strukturer och processer man har i utbildning och undervisningen. Det är först då vi får en skola som skapar resultat. Politisk klåfingrighet kommer aldrig att lyfta skolan och det är långt till borgfred om skolan.

söndag 14 maj 2017

Svensk parlametarism 100 år

Spelet om kungamakt eller parlamentet avgjordes med 1917 års regeringsbildning. I boken om Amiral Arvid Lidman, högermannen som skapade svensk parlamentarism skriver Leif Lewin om Carl Göran Andraes ord:
Enligt min mening råder det ingen tvekan om att 1917-1918 hade en revolutionär situation i vårt land; men det blev, om man så vill, en revolution på svenska, (s 70)
Genom Lindman moderniserades höger. Lindman var den som drev igenom proportionalismen som valsystem. Ett system vi har än idag. Majoritetsval, som Storbritannien har, vurmades av vänstern med Staaff  och Branting. Så de som vill använda socialdemokratin som demokratins genomförare har inte läst sin läxa ordentligt. Problemet med den tidiga parlamentarismen var det svaga partisystem som fanns vilket innebar vågmästeriet under 1920-talet. Det åter kom sedan under 1970-talet.

Berättelsen om Arvid Lindman är ytters värd att läsa. En man som mot slutet av sitt liv kände politisk vantrivsel. Socialdemokratisk planhushållning, ombudsmannavälde och framväxande nazism hotade enligt amiralen det han satte främst: den personliga friheten. Något som vi åter ser tecken på i dagens vänster.

Källa:
Lewin, Leif (2010) - Sveriges statsministrar under 100 år - Lindman, Albert Bonnier förlag   
 

onsdag 10 maj 2017

Snurrig och enfaldig är Reepalus utredning

Redan här stupar Reepalu i utredningens första mening i sammanfattningen om kvalitet i välfärden: 

Det är svårt att definiera alla aspekter av kvalitet i välfärden. Till skillnad från mer tekniska verksamheter som t.ex. byggnation och sophämtning, där det viktiga framför allt är vad som görs, är det avgörande inom vård, skola och omsorg hur det görs.(s 13)
Vad hela tänket går ut på är den klassiska kvalitetslöken där ett av skiten i löken är produktkvaliteten. Givet viktigt men det är inte precis det kvalitet handlar om utan hela löken. Suck.
Om Reepalu hade bemödat sig till att förstå hur tjänster, i detta fall de som välfärden tillhandahåller, skulle han notera att den är mer än bara produktkvalitet. Om vi fokuserar på vad det är för olika element i en tjänst delas den upp fem delar:
  • Bedömd kravbild
  • Tjänstestruktur
  • Utförandet för kund (I välfärdstjänster medborgare eller brukare)
  • Växelspelet med kund (Medborgare eller brukare)
  • Slutresultat
I bilden ovan visas vad som krävs för att nå tjänstekvalitet i de två dimensionerna. Notera att VAD och HUR skiftar under tjänsteutövandet. Går detta att mäta? Ja. I tidigare blogginlägg har jag beskrivit detta (Välfärdsutredningen ett falsifikat, länk nedan).

Reepalu gör sedan ytterligare en halsbrytande slutsats:
Det är enligt utredningens mening inte möjligt att ersätta en vinstbegränsning med utökade kvalitetskrav. Sådana krav riskerar att bli allt för detaljerade och medför en stor administrativ börda på professionen. Genom införande av vinstbegränsning finns förutsättningar för en mer tillitsbaserad styrning eftersom man då vet att pengarna används i verksamheten. En vinstreglering kan också i sig bidra till en bättre kvalitet genom att mer resurser finns tillgängliga för en bättre vård, skola och omsorg. (s 14)
Det första felet, som ofta offentlig sektor gör, är att sätta likhetstecken mellan mer resurser och kvalitet. Tyvärr finns det ingen sådan relation. Om vi istället utgår från värdediagrammet är det lättare att se hur kostnad och kvalitet hänger ihop.
En av offentlig sektors stora utmaningar är att skapa värden för medborgare och brukare. Dessa värden hänger intimt ihop med välfärdstjänstens relativa kvalitet, eller brukarupplevd nytta. Ett sätt att illustrera detta är värdediagrammet. Ena axeln definierar kostnaden och den andra axeln kvaliteten. Man urskiljer ett samband mellan dessa storheter med ett övre och undre spann kring diagonalen där välfärdstjänsten är värd sin kostnad.

Med utgångspunkt från värdediagrammet kan tre positioner intas för tjänstekvaliteten - hög kvalitet till hög kostnad, genomsnittlig kvalitet till normalkostnad och relativt låga kostnader för välfärdstjänsten med lägre kvalitet. En position utanför detta spann är i längden ohållbart. Frågan är hur ser den faktiska positionen i välfärdstjänsterna ut idag. Det är detta man behöver diskutera. Speciellt som skatter är ändliga resurser som inte i längden kan betala den generella välfärden. Det behövs i vissa fall inom vård och omsorg behov med komplement av försäkringslösningar.

Om Reepalu hade bemödat sig med att även gå utomlands skulle han säkert stött på det här med att kvalitet är lika med ständiga förbättringar. Han kanske till och med hade hittat The Improvment Act från 1987 i USA.
Slutomdömet för Reepalus utredning får bli dunket tänkt dunket skrivet utan koppling till fakta om kvalitet.

Blogginlägg:
Välfärdsutredningen ett falsifikat

Källor:
Artikel "Kundnytta styr tjänstekvalitet", Kvalitets-nytt 4/92
Danielsson, Roger J (1995) - Tjänstekvalitetens hörnstenar, Studentlitteratur 

måndag 8 maj 2017

Förskolan och andlig utveckling av barn

Ärkebiskopen Antje Jackelén tar upp barns rätt till andlig utveckling i ljuset av barnkonventionens artikel 27. Hon skriver:
Tanken att barn inte skulle kunna tillgodogöra sig religion står i strid med kristen tradition och erfarenhet. Till barnets rätt till andlig utveckling hör – förutom tillgång till den egna trostraditionens heliga rum, riter, seder och bruk – också tillgång till skatten av berättelser.
Det intressanta är att Sverige skrivit under Barnkonvention där en del av den 27 artikeln lyder:
Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling.
Sverige har på något sätt i sin iver att skilja staten från kyrkan skapat ett sekulärt samhällsskick där allt utom andlighet ingår. På detta vis lever Sverige inte upp till hela Barnkonventionen.

När man börjar diskutera detta utifrån förskolans uppdrag blir det känsligt. Vilket är uppdraget och kan barn ta in andlighet? Barn är reflekterande och undrande. Barn har ett behov att fundera på saker som ligger utanför det rent krassa vardagliga. Varför finns jag till? Vad händer när man dör?

I förskolans läroplan Lpfö 98/16 mål för normer och värden är ett av målen:
Varje barn utvecklar sin förmåga att upptäcka, reflektera över och ta ställning till olika etiska dilemman och livsfrågor i vardagen.
Hur arbetar förskolan med detta mål? Vad tolkas in i livsfrågor? Hur hanterar man etiska dilemman? Det är inga enkla frågor. Möjligen kan man få viss vägledning av de riktlinjer läroplanen sätter. För förskolläraren skriver läroplanen:
Förskolläraren ska ansvara för att varje barn får sina behov respekterade och tillgodosedda och får uppleva sitt egenvärde.
I det inkluderas, som jag ser det, de frågor som rör andlighet. Varför finns jag? Finns det något som jag inte kan se? Därtill ta riktlinjerna för arbetslaget, där en av fem tangerar det, det här med andlighet:
Arbetslaget ska göra barnen uppmärksamma på att människor kan ha olika attityder och värderingar som styr deras synpunkter och handlingar.
Frågorna är många kring det här med hur förskolan ska hantera andligheten för att uppfylla Barnkonventionens artikel 27. Därför är det viktigt att man inte läser in att andlighet är något som är skilt från barn. Även om man i vuxen ålder kan relatera sig till den på ett annat sätt än barn är det viktigt att fånga barn frågor kring det här som ligger utanför det timliga och stundliga. För att avsluta det hela tar jag hjälp av ärkebiskopens avslutande ord i debattartikel:
Det har nog aldrig funnits några absolut entydiga gränser mellan religiöst och icke-religiöst och mellan kulturellt och religiöst. Där finns i stället ett överlappande som visserligen kan ha sina risker, men som tiderna igenom har gett upphov till mycket skaparkraft, spännande debatter och en dynamisk samhällsutveckling. Därför spelar det roll vilken andlig traditions­förmedling barn får del av i ett samhälle.

Media SvD
Barnkonventionen   

Sjuttiotvå år sedan och ett nytt Frankrike

Sjuttiotvå år sedan tecknades stilleståndet och kapitulationen under av Tredje riket. Denna dag den 8 maj är helgdag i Frankrike, idag vaknar vi upp till en ny tillvaro efter presidentvalet.
När det var sjuttio år sedan freden kom till Europa skrev jag så här på min tidslinje på Facebook:
En halvtimme innan 8 maj 1945 skulle bli den 9 maj kom den slutliga kapitulationen för Nazityskland. Samtidigt hade en separatfred gjorts den 7 maj 1945 i Reimes mot de västallierad. Det som blev yran från Kungsgatan i Stockholm. Så beroende klockslag och synsätt är freden inte enhetlig. Andra världskriget slutade inte heller i och med detta. I Asien pågick det till den 15 augusti 1945 efter att atombomberna fallit över Japan. Så fred är en flyktig materia som visat sig inte hålla över tid. Övertron på mänskligheten har krossats fler gånger under dessa 70 år. Några tankar kring den historiska dagen idag. 
Med det som grund kan man fundera över de krafter som finns kring hur orolig världen trots allt är. Om Frankrike temporärt stoppat den högernationalistiska partiet att nå presidentämbetet är inte kampen över. Macron har mycket att leva upp till.
Tove Lifvendahl skriver i sin mejlkrönika följande över det Franska presidentvalet:

För vad det franska valet berättar är också att en tredjedel av de som deltog i valet, hellre hade föredragit hans motkandidat. På tv-sändningarna sågs Marine Le Pen tämligen sorglöst dansa på Front Nationals valvaka omgiven av sina supporters; detta är inte någon som ser sig som en förlorare utan en slipad politiker som utifrån resultatet justerar strategin framåt. Och de spänningar hon har kunnat profitera på finns kvar även när konfettin är bortsopad. I Frankrike, i EU och Europa. Men sannolikheten för att de ska kunna gå att möta med en klok politik som betonar samarbetets värde, har just ökat. Det är sannerligen något att känna hopp inför.
Trots mörka krafter i världen och Europa har de tillfälligt stoppats. Frågan är bara hur Frankrike ser ut efter valet till Nationalförsamlingen i juni.
 
 
 

söndag 7 maj 2017

Vedervärdiga åsikter en del av demokratin

I stormens öga finns demokratins DNA. Ett DNA som består av rätten att få yttra sig och publicera sig i tryck eller sociala medier. Maria Abrahamsson avslutar sin ledare i SvD på följande vis:
Våld, hets, hot och grova kränkningar är förbjudet. Allt annat ska i en rättsstatlig demokrati vara tillåtet. Svårare än så borde det inte vara.
Det känns märkligt att ett antal författare har skrivit på ett upprop om att bojkotta det forum i Sverige som står för yttrandefrihet och tryckfrihet, Bokmässan. Enligt deras resonemang är vissa åsikter inte lämpliga för en bredare publik. I det här fallet Nya Tider som har nazist koppling. Däremot är det helt ok att Flamman och andra vänsterpublikationer att ställa ut. En ytterst haltande syn på yttrandefrihet.

Alice Teodorescu tar upp i sin ledare i GP det här med demokratins DNA:
Det är med demokratin som med hälsan: när man har den tar man den för given, när den går förlorad är den det enda man önskar åter. Om man inte månar om den kan den för alltid gå förlorad. Den som flytt från totalitära regimer och auktoritära ideologier utvecklar ett andra hudlager, en särskild känslighet för de faror som återigen kan hota existensen. En ofri människa är på många vis en död människa, eftersom det är friheten som skissar våra konturer, som ger oss möjlighet att välja vad vi vill göra och därmed vilka vi vill bli. 
Hur skulle det vara om vi Sverige bara tillät PK-åsikter att existera. Dels är det en form av censur. Dels är det början på en ofrihet som tenderar till att nerven i demokratin går förlora. Lite av det hände under tokvänsterns tid på 1970-talet. Jag kan än idag dra mig till minnes hur det var när jag började på Stockholms Universitet. Höjden av åsikter inom företagsekonomin var ekonomisk demokrati och de då nya arbetsrättslagarna. Inget klandervärt i de senare, men för att få sina uppsatser godkända kunde man inte ha en avvikande synpunkter på innehållet i lagarna. Här var det vänsterns diktatur som gällde. Skriv hur bra de var annars får du inte godkänt. En form av begränsad yttrandefrihet, dessutom inom akademin som borde stå för problematisering oavsett politisk färg.
Tryckfriheten från 1766 har tjänat Sverige gott. Många härskare har använt sig av det tryckta order för att skriva om historien. Kinas första kejsare samlade in alla då kända berättelser och förstörde dem. Utifrån sin egen skrivning skapade ha sin världsbild. Samma vara det med Stalin och hans personliga engagemang att lägga sig i vad som fick tryckas i Sovjetunionen. Det var inte bara Hitler som brände misshagliga böcker på bål. Därför är det viktigt att vi alltid håller det fri ordet högt i dessa populismens tidevarv. En åsikt är inte mindre värd även om jag personligen tycker den är avskyvärd.

För övrigt skrev jag så här på min Facebooksida i ämnet:
Yttrandefriheten och tryckfriheten är demokratins bärande principer som går förlorad om man väljer att skuffa undan åsikter som är misshagliga. Precis vad de som protesterar mot Nya Tider på Bokmässan gör. Deras fina åsikter kan inte möta en diskussion med de misshagliga. De lever i sin egen filterbubbla påhejade av sina egna åsiktsfränder istället för en hederlig och ärlig debatt om sakernas tillstånd.  

Media GP, SvD