Tidigt i min skolgång fick jag lära mig att utan att kunna det estetiska blir det inget framåtskridande i de teoretiska, speciellt för oss som valde den tekniska banan. Det blev än tydligt när jag för femtio år sedan satte mina första steg på Kungliga Tekniska Högskolan. Där på väggen fanns lärosätets logga med orden vetenskap och konst.
För att riktigt förstå varför dessa två är avgörande för teknisk utveckling måste man förstå att utan konst eller estetik kan du inte utnyttja naturvetenskapen. Teknik är just en tillämpning av båda disciplinerna. För konst är:
särskild oundgänglig färdighet eller mer utförligt verksamhet som syftar till att hos människor framkalla särskilda sinnesintryck som ger upphov till känslomässig eller tankemässig inlevelse.
Där vetenskap är:
system av beprövade metoder som används för att så noggrant som möjligt undersöka, beskriv och förklara verkligheten.
Olof Ehrenkrona skriver på ledarsidan i SvD (28/10 -23) om att estetiken och praktiken gör människan. I de historiska skeden har alltid eliterna sett ned på konstnärer, musiker och underhållare. Det enda eviga har varit att bedöma och ifrågasätta vad dessa människor håller på med. En bärande fråga i det ifrågasättande är frågorna: Vad ska det vara bra för? Till vilken nytta?
Då blir man lite fundersam när man läser Susanne Nyströms ledar i DN (24/10 -23) "hyvla ner slöjden" i nästa läroplan. Hon skriver också "Nästa steg bör vara att se över hela läroplanen och överväga att dra ner på de praktisk-estetiska ämnena (...)". Tanken är dunkel hos någon som tror att man bara ska behålla teoretisk ämnen med hög abstraktionsnivå. DN:s föreställningsvärld att det på förhand går att bestämma den individuella nyttan låter sig inte göras. För matematik är den logiska problemlösningen på de naturvetenskapliga ämnen som omvandlas till teknik. KTH:s core value är sentensen för tekniska landvinningar: vetenskap och konst.
