Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

fredag 29 augusti 2014

Fel sorts kvalitetsmått

Skoldebatten har vissa inslag av dumhet. En är S krav på samma lärartäthet oavsett driftsform. Förslaget från S är att lärartätheten är det viktigaste kvalitetsmåttet. Man häpnar. En sådan klok man som Löfven har gått på denna nit. De skulle var lika som att säga att vi ska ett givet antal anställda för att producera lastbilar oavsett om det är Volvo eller Scania. Var och en förstår att Volvo har ett sätt att jobba som innebär en given bemanning för att lyckas vara världens största lastbilstillverkare. Scania har gått en annan väg och har en helt annan struktur i sin tillverkning. Därmed ett annat bemanningsförhållande.


Med det sagt inser säkert alla att lärartäthet inte är kvalitetsmått relaterat till det resultat undervisningen kommer att ge. Det är inte mängden skallar som avgör vilket kunskapsresultat som kommer ut av undervisningen. För att göra samma sak med ökat antal personer leder aldrig till efterfrågat resultat utan ökar bara ineffektiviteten i lärandet. Om lärartätheten skulle vara avgörande måste först pedagogiken ändras för att få ut effekten. Det är relationen lärare och elev som avgör.


Dessutom att använda kommunal skola som norm för pedagogiken är även det huvudlöst. Om så är fallet varför har kommunala skolor inte bättre resultat. Jo, för att amatörer till politiker har tagit på sig en större kostym än de mäktar med. Ingen eller få som sitter i de kommunala nämnderna har professionalitet i pedagogik. Då blir det rysligt fel när de som amatörer ska tala om hur undervisningen ska gå till. Utöver det kliver de över sina befogenheter enligt gällande regelverk som skollagen. Undervisningen är något som är lärarnas domän kopplat till läroplanens mål. Inget som den politiska nämnden överhuvudtaget ska bry sig om.


Så S har hittat fel kvalitetsmått. Det borde Löfven veta från sin tid som fackbas.


Media SvD    

torsdag 28 augusti 2014

Käbbel

Valdebatten om skolan i "Världens bästa skitskola" var en annorlunda upplevelse. Var fanns skillnaderna? Möjligen att Jonas Sjöstedt fortsätter sitt "Chicken-race" om vinster i välfärden. Programmet urartade i käbbel om vems felet är att svenska elever tappat i mätningarna i PISA när det gäller läsförståelse, matematik och naturkunskap. Inte särdeles konstruktiv.


Vore bättre att politiken skapade en nationell samling när nu de politiska skillnaderna är små mellan partierna. Dock kunde man se två saker som stack ut. Den första, vinsterna i välfärden. Andra var synen på vem som ska vara huvudman för skolan. Här var det tydligt att det finns tre tydliga politiska alternativ som hade samsyn. SD-V-FP är de tre partier i riksdagen som vill ha statligt huvudmannaskap. Frågan inställer sig, hur har man tänkt med alla fristående skolor i en värld där staten är huvudman?


En annan konstig signal i debatten var frånvaron av de tre övriga Allianspartierna. Är det så att närvaro av övriga tre partiledare skulle spräckt Alliansens syn på skolan. Finns det en intern spricka som man inte vill vädra offentligt? Fundera kan man, blir lite konspiratoriskt. Men signalen ger konstiga vibbar.


Kontentan är även att allt det politiken pratade, under debatten, var mer kosmetika än faktiska åtgärder för att lyfta skolan. För det krävs det helt andra saker. En affär mellan eleven och läraren.
Media DN

fredag 22 augusti 2014

Planekonomi prövad och befunnen oduglig

Ingenting har de hört. Ingenting har de lärt sig i V. Speciellt inte nya hövdingen. Han har inte noterat att Berlinmuren fallit. Han har inte noterat att planekonomin har fallit för den inte fungerar i praktiken. Politiker som ska leka samhällsgenomförare kommer alltid att misslyckas. Mig veterligen har inte socialismen fungerat i verkligheten. Kollektiv är inte lättstyrda. Alla samhällsystem som byggt på en styrande elits fördelar har förr eller senare gått under. Det må vara feodalismen eller socialismen.


De förslag som Jonas Sjöstedt förselår i sitt debatt inlägg på DN Debatt (140822) tillhör paradgrenen i oduglighet. Kommunalt veto. Skulle fritidspolitiker i kommunen vara skickade att avgöra etableringar av skolor? När de inte ens vet hur man ska styra dem? Tänket med politruker ger kalla kårar utefter ryggen från en tid som försvunnit. Systemet innebär bara korruption och maktmissbruk hos en liten styrande elit.


Stopp av nyetableringar. Man tar sig för pannan. Hur tänker karln? Inte bygger det på kunskaper. Lika med lag om skattemedel. Tror Jonas Sjöstedt på allvar att han kan stoppa kapitalet vid nationsgränsen? Då är han olovligt okunnig. Kanske gick så länge vi hade en valutareglering. Konsekvensen av den såg vi resultatet av under 90-talskrisen. Kapitalet är globalt vare sig V och Jonas Sjöstedt tror något annan. Nästan så man tror att Jonas leker med nationalgränsen som SD.


Oligarkernas myndighet Välfärdsmyndigheten. Något mer korkat får man leta efter. Politruker á la sovjeter och dess hejdukar. Man undrar hur en så pass modern yngling kan komma på något så kontraproduktivt. Man bävar.


Om Löfven ska kampera ihop med V är jag allvarligt oroad. Då kommer samhället göra en kraftig vänstersväng med oanade konsekvenser. Det är som att släppa upp anden ur flaskan. Skulle dessutom Fi komma in i riksdagen blir det djup allvarligt. Inte nog med att Fi snott V feminism, vi får sudd på en revolution som skickar tillbaka samhället 100 år i tiden. Då kan vi glömma allt vad välfärd heter.


För den politik V vill driva är genusmässigt gubbväldets. Kvinnor gör er ingen föreställning om att ni får göra er fria och skapa verksamheter i välfärden. Det får bara gubbarna med att trycka böcker, tillhandahålla hus, datorer, vägar, järnvägar, mm.


V väg är för länge sedan beprövad och funnen oduglig.


Media DN 

Att vara eller inte vara bedömd

Man blir lite Mel Brooks, att det våras för Hamlet, när man hör och lyssnar på betygsdebatten. Betygens vara eller inte vara. Betyg bygger på en mätning vid ett givet tillfälle, en summativ bedömning. Wikipedia definierar detta:
Summativ bedömning är en form av bedömning som summerar en persons samlade kunskaper vid ett specifikt tillfälle.
Om vi utgår från det är det kunskapen vid en given tidpunkt. Använder vi dagens betygssystem för att bygga vidare på detta innehåller den kunskapskrav och mål. Den summativa bedömningen ska då relateras till i vilken grad eleven nått uppsatta mål vid ett givet tillfälle.


Detta är utgångspunkten för den formativa bedömningen som är en bedömningsprocess. Tar vi hjälp av Wikipedia definieras detta:
Formativ bedömning är den kontinuerliga bedömningsprocess, minut för minut, timme för timme, där elever får en förståelse för vad som ska läras och olika kvaliteter i lärandet och där läraren genom sin bedömning anpassar (formerar, därav begreppet) undervisningen så att den bättre möter elevernas omedelbara inlärningsbehov. Bedömningen innesluter en åtgärd och bidrar till förståelse för hur "koden ska knäckas".
Går vi till Hatties stora metaanalys Visible Learning, vad som påverkar studieprestationen, finns intressanta slutsatser att göra. Den absolut största effekten är Självskattning av betyg/elevens förväntningar. Den har en terminantvärde på 1,44. Dagens betygssystem förutsätter att eleven sätter sina egna kunskapsmål. Ges eleven den möjligheten kommer lärandet att bli stort om man ser till Hatties forskning. Därmed har vi rätt system. Problemet är att skolan och lärarna inte tycks se denna koppling.


Andra faktorer som avgör är formativ bedömning (0,90) och lärarnas trovärdighet (0,90). Med andra ord summativ bedömning måste kopplas till den formativa bedömningen. Samt att lärarna har en trovärdighet både i bedömningsförmågan som lärande förmågan. Alla vet vi att de lärare som vi minns var de som hade förmåga och trovärdighet i sin undervisning även om ämne i sig var urtråkigt.


Det som kan störa i debatten om skolbetyg är att både forskare, lärare, skolledning och föräldrar diskuterar och tänker utifrån det relativa betygssystemet. Det systemet mätte på inte sätt kunskapsprogression. Den byggde på kunskaper in-kunskaper ut i ett normalfördelat förhållande i konkurrens. Om professionen började se betygen som elevens lärandemål och kopplar det efter betygskriterierna som kriterier för måluppfyllelse istället så slapp vi den mer eller mindre ideologiska forskningsdebatten.


Andra faktorer för lärandet som tas upp är det här med lärarnas ämneskompetens. Viktigt i sig för att kunna undervisa. Tron på att det är avgörande för studieprestationen omkullkastas av Hattie mätningar. Determinantvärdet är så lågt som 0,09. Allt under 0,40 har lite eller ingen påverkan på studieprestationen. Det är HUR (lärarnas trovärdighet) som avgör inte VAD (ämneskompetens). Den klassiska relationsförhållandet i mötet med elever.


Källor:
Lgr11
Hattie, John (2012) - Synligt lärande för lärare. Natur&Kultur.
Wikipedia
Media SvD

onsdag 13 augusti 2014

Kravnojan fortsätter

Sänkta krav är inte problemet i skolan utan skolans oförmåga att omvandla dem till rätt sorts pedagogik. Använder lärarna kursplanen för att omvandla den till mål för varje enskild elev? Skulle inte tro det. Man trilskas fortfarande med att ha en undervisning för normalbegåvade elever.


För det märkliga är att lärare skriker på ändrade kursplaner. De själva har varit med och utformat dem. Åtminstone 1000 av deras kollegor. Är det så, hemska tanke, att lärare inte klar av språket i kursplanerna.


Den kritik man kan rikta mot kursplanerna är inte de centrala innehållet. VAD eleven minst ska lära sig utan kunskapskriterierna för betyg E, C och A. Dessa kriterier är ett under av otydlighet kryddat med värderord. God, bra och andra värdeord ger ett godtycke i tolkningen av betygskriterierna. Samtidigt dristar jag mig till att säga att bedömningskunskapen i lärarkåren är si och så. Ingen enhetlighet vare sig på sättet att bedöma som hur man gör bedömningen enhetligt.


Jag har sagt det förr och återupprepar det igen. För att man ska råda bot på godtycket i bedömningar måste två saker ske. Skapa tydliga kunskapskriterier per betygssteg, det jag gissar att Birgitta Åkerman eftersöker. För det andra måste en kalibreringsverksamhet av bedömningar till i lärarkåren precis som i certifieringsbranschen för ledningssystem. Här borde Skolverket ordna återkommande kalibrering av landets betygssättande lärare för att komma bort från subjektivitet och godtycke.


Så goda debattörer, det är inte sänkta krav vi ska ha på elever, det är lärare som ska ha förmåga att tillämpa styrdokumenten på rätt sätt.


Media DN  

måndag 11 augusti 2014

Farligt recept

Stefan Löfven har sommartalat och ställt ut skolrecept som är farliga. Skolplikt i tolv år är fel väg. Hur gör vi med de 15 procent av eleverna som inte är studiemotiverade eller har problem med teoretisk bildning? Definitivt inte att låsa in dem en studiegång.


Under en tre årsperiod från fjortonsårs ålder är det oftast annat som pockar på. Eleven går från att vara barn till ung vuxen. Med hormonstormar och humörsvägningar. OM man ovanpå det inte har de biologiska förutsättningarna för teoretiskt lärande är det ett fängelse man skapar.


En bättre lösning vore att se till att de som är skoltrötta och inte just då orkar läsa vidare ges möjligheten att bryta studierna. För att sedan ta igen det i vuxenutbildning eller folkskolor. Utbildningar som ska ha samma examensrätt som det ordinarie gymnasieskolan.


S vägval är definitivt inte främjande för individen.


För övrigt anser jag att vi skrotar skolplikten och ersätter den med läroplikt som i Finland.


Media Sydsvenskan

söndag 10 augusti 2014

Frid vare med oss

Rubriken till detta blogginlägg är rubriken på en av de pedagogiska berättelserna i boken Läraren inom mig. I tretiofem personliga berättelser tar Anne-Marie Körling oss med i en pedagogisk berättelse om saklighet och skam. Där misslyckande och slukhålet förvandlas till lärande i en lärandegrop. Misslyckandet är avgörande för lärandets framgång. Både för eleven och läraren. Anne-Marie skriver om misslyckandet såhär:
Jag postade aldrig mitt avskedsbrev. Jag fortsatte mitt läraryrke. Genom att få ökad gemenskap kring det jag faktiskt hade utvecklat och lärt, genom att se till det jag kunde och utmana mig att tänka om mitt förhållande till utmaningar kom jag att se att jag var en lärande lärare. Mina elever må skriva avskedsbrev. Men som lärare är jag där och fångar upp dem innan de gör det till verklighet.
En sann beskrivning av hur alla lärare borde se på sitt yrke. Man är inte som lärare eller för den delen annan yrkeutövare färdiglärd för man har en examen eller en legitimation. Det är bara beviset på viss färdighet för att börja jobbet. Lite som det här med körkortet. Det var ju inte beviset på att man var Tarzan på att köra bil utan bara intyget att nu är det ut och öva.


Har du inte läst någon pedagogisk litteratur på länge är denna bok avgörande för dig som vill utveckla dig i ditt yrke. En lärare som håller sig till saklighet och inte räds skammen och misslyckandet. En lärande lärare utifrån en lärande läroplan.

Krav innebär inte hjälplöshet

Skolan är till för lärande. Några läkare och psykologer tar upp problemet med den del av eleverna som inte har förutsättningar. Man tar då den lätta svängen och ifrågasätter kraven:
Dagens läroplan ställer ökade krav på elevers förmåga att självständigt planera sin kunskapsinhämtning, på att analysera och reflektera; det vill säga på de kognitiva/exekutiva funktionerna. Dessa förmågor utvecklas hos barn över tid, men inte heller här har kravnivån i skolan satts i relation till vad man kan förvänta med hänsyn tagen till barns ålder, mognadsgrad och eventuella svårigheter inom ett eller flera funktionsområden.
Om vi gör en jämförelse med nu och då är ett betyg 1 i det gamla relativa betygssystemet inte lika med betyget E i det nuvarande målrelaterade. Därmed är kraven högre. Högre därför i det gamla betygssystemet mättes bara kunskaper in - kunskaper ut i en relativ skala i konkurrens med klasskamraterna. I den nya testas elevens förmågor att relatera kunskapen i förhållande till sina egna mål och kunskapskraven.


Här misslyckas skolan. I skollagen finns krav på skolan att informera om hur bedömning går till utifrån kunskapsmål till elev och föräldrar. Hur många lärare och rektorer gör det idag? Kör man på som man alltid gjort? För de kunskapskrav som finns i skolan bygger på en progression från år 1 till 9. Med andra ord måste skolan alltid anpassa hur man bedriver lärandet utifrån varje elev. Det går inte att bedriva en undervisning utifrån normalbegåvades förutsättningar.


Den finska skolan sätter in tidiga insatser för att hjälpa barn som får problem med lärandet. Specialpedagogerna har en större uppgift i åren 1 - 6 än 7 - 9. Samtidigt som eleven har en egen läroplan i den finska skolan. Den kan jämföras med de IUP som finns i svensk skola men som tillämpas på varierande sätt. Tar vi barn med läs- och skrivsvårigheter finns det en metod som heter Kiwimetoden som framgångsrikt tillämpats på Nya Zeeland. Tänk om fler använde metoden i tidiga åldrar kanske vi inte hade de problem vi ser idag.


En annan svaghet i den svenska skolan är hur man tillämpar det här med särskilt stöd. Åtgärdsplaner upprättas i mängder. Problemet läggs på eleven inte att skolan ska ändra sitt sätt att lära. En stor bov i varför inte åtgärdsplanerna blir verkningsfulla är att de behov som definieras i dem inte utvärderas. Har eleven fått den hjälp som skulle åtgärdas? I de flesta fall har lärare och skola brustit i tillämpning. Något som oftast kommer fram i tillsynen som Skolinspektionen gör.


Ska vi sänka kraven i skolan? Nej, däremot ska skolan med dess lärare och rektorer skapa arbetssätt så att pedagogiken blir verkningsfullt. Den möjlighet har givits dem i de styrdokument som gäller sedan drygt tre år. Börja tillämpa det NU!


Media DN  
Kiwimetoden 

torsdag 7 augusti 2014

Mormors lilla kråka

Mormors lilla kråka skulle ut och åka,
Ingen hade hon som körde.
Mormors lilla kråka skulle ut och åka,
Ingen hade hon som körde.
Än slank hon hit,
Än slank hon dit,
Än slank hon ner i diket.


Första avsnittet av den nygamla UR-serien "Världens bästa skitskola" sändes den 5 augusti 2014. Programmet berörde kommunaliseringen för 23 år sedan. Efter att sett programmet med intervjuer av kommunala politiska företrädare slog det mig att körkunskapen på skolan var lika som kråkans förmåga att köra i barnvisan.

Kommunerna har ett statligt uppdrag att styra och genomföra lärandet hos kommande generationer. Ett uppdrag som innebär att kommunalt hittepå inte är giltiga i själva undervisningsdelen. Det är förbehållet rektorer och lärare. Då känns det en smula beklämande att höra och se de företrädare för de kommunal facknämnden "Barn och utbildning" så öppet visa sin okunskap om vilket uppdrag de har.

Det man ställer sig som första fråga är: hur har Skolverket lyckats med sin utbildning av huvudmän i nya skollagen och läroplanerna? Uppenbarligen är det en klar brist. När företrädarna gör sig till tolk för att de har liten eller ingen kunskap för det de är satta att genomföra skräms man.

Staten skapade en ny statlig rektorutbildning för några år sedan. En liknande uppbildning borde skapas för de förtroendevalda i kommunerna. Det går inte i längden att ha förtroendevalda ledamöter för kommunens största kostnadspost som bara sitter där på politiska meriter. Det fordras systemkunskap över hur skolan ska styras. Dessutom är skolan inte en kommunalpolitisk fråga i den meningen att kommunen själv kan välja skolans styrning och innehåll. Lagen är där tydlig. Kommunerna ska styra utifrån de nationella målen i skollagen (4 kap 5 §) och dessutom har kommunen som huvudman tre uppdrag: planera, följa upp och utveckla utbildningen (4 kap 3 §). Detta ska göras utifrån de behov som varje skola har. Utvecklingsarbetet är ett bottom-up uppdrag för huvudmannen inte uppifrån och ned.

Så det stora skolpolitiska uppdraget på riksdagsnivå under kommande mandatperiod borde vara att se till att skapa en utbildning som är obligatoriska för de nämndmedlemmar som ska axla uppdraget i en "Barn och utbildningsnämnd".

Media URPlay