Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

torsdag 29 juni 2017

Det förlovade landet

Solen gassar och svenska flyttfåglar häckar på barerna i Puerto Rico på Gran Canaria. Här är upptakten till Mari Jungstedt andra bok i serien Gran Canaria Crime.
Två berättelser vävs in i varandra. En från dåtiden, när Kanarieöarna fortfarande var jordbrukslandskap utkastat väster om Afrika, till nutid. Hur historien påverkar skeenden i nutid. Berättelsen vävs med skicklighet ihop från ett synes enkelt och brutalt mord på en av dessa svenskar som flytt vintern för ett liv i solen. En tillvara där svenskkolonin inte precis blandas med den kanariska. Där slutet avslöjas konflikten mellan turism och vissas önskan om självständighet från Spanien. Och vad som utlöste våldshandlingarna.

Med sedvanligt driv i texten lyckas Mari fånga mig som läsare. Fast jag, hör och häpna, aldrig varit på Kanarieöarna målas en inre bild upp i huvudet hur det är att leva där. Mari är en mästare i att skildra miljöerna där hennes berättelser utspelas.

Nu är det som alltid tomt när en berättelse är slut. Samtidigt väntar man ivrigt på nästa berättelse från Gran Canaria.  

onsdag 28 juni 2017

Kommunala resursskolor är tillåtna enligt HFD

Skolinspektionen har förlorat striden om att förbjuda kommunala resursskolor. I en färsk dom slår Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) fast att sådant hinder inte föreligger. Linköpings kommun som organiserat sådan får fortsätta med det efter överklagandet av Skolinspektionens beslut och Förvaltningsdomstolens dom.
HFD skriver i sin omfattande dom följande som summering:
Högsta förvaltningsdomstolen har ovan bedömt att skollagens bestämmelser inte hindrar att en kommun inrättar enheter inom grundskolan med inriktning mot elever i behov av särskilt stöd och att inte heller antagnings- och placeringsförfarandet kan anses stå i strid med lagens bestämmelser. Givet detta förhållande måste de elever som sökt sig till en resursskola anses ha såväl sin ordinarie skolplacering som sin ordinarie undervisningsgrupp i resursskolan. Av detta följer att det inte finns skäl att anse att placeringen av en elev i en resursskola står i strid med regelverket i 3 kap. skollagen eller kommer i konflikt med de rättssäkerhetsskäl som motiverar det regelverket.
Detta borde vara en starkt vägande skäl för att barn i behov skulle få möjligheten till att kommuner upprättar undervisningsgrupper i en resursskola utan att störa ordinarie upptagning. Ett är säkert att Skolinspektionen kan inte framgent slå ned på att det bara är fristående skolor som kan organiseras som resursskolor.

Källa:
Mål 3086-16 meddelat i Stockholm 28 juni 2017.
 

Käpma på, vägen är mödan värd

I tider av lätt fångad lust och tankar på att endast talang ger lösningen på bra betyg funderar jag på det här med mödan. Vart tog den dygden vägen. All vår början bliver svår, går bättre år för år, fick jag mig inpräntat som liten.
Det är de små stegen som ger resultat. Oavsett det gäller eget lärande eller att utöka sin kunskap. Det är alltid en möda. Jag skrev så här i några Facebook-grupper:
Karin Boyes diktstrof från dikten "I rörelse" gäller oss alla i livet. Det är mödan värd som gäller inte målet i sig. Gäller även skoltiden och elevers arbete för att nå kunskap. Är lärarna och skolan inställd på att man måste kämpa längs vägen. Ingen kunskap får man gratis och en bokstav är inte mer värd än mödan att nå den. Man är inte bättre för att man har A i alla ämnen. Eller vad säger ni?
Några svar har kommit, fast mest likes. Om jag själv tänker på min skolgång är det just mödan i studierna som renderade lycka och lust när målet var nått. Minns speciellt den dagen jag tog examen från KTH och kunde titulera mig som civilingenjör. Målet var nått efter tolv års strävan. Vägen var värd sitt pris. Men det var många små stig och delmål på vägen. Givet misslyckande, man vinner inte varje match.

När jag läser Daniel Lindqvist replik i Sydsvenskan på en gymnasieelevs synpunkter på stress över betygen tycker jag det är befriande med denna syn:
Om man inte behöver kämpa blir inte heller lyckan av att klara av något lika stor; om allt ges en blir man likgiltig – man kanske dessutom slutar kämpa. Det tycker jag vore fruktansvärt! Att inte behöva kämpa.
Likgiltigheten är ett gift för all utveckling och kunskapsinhämtning. Den hämmar varje utvecklingssträvan. Attityderna till kunskap och bildning måste ändras. Inget kommer gratis. Inte för Zlatan, Björn Borg eller Ingemar Stenmark. Även om de har talang är det oceaner av möda och träning bakom framgångarna. Samma gäller skolarbetet. Därför är det viktigt att se att en bokstav inte är något värt utan vägen till den. Eller som Daniel Lindqvist avslutar sitt inlägg:
Motivation kan aldrig ligga i något så simpelt som en bokstav – motivationen måste vara något större, kanske att förbättra världen, kanske att lära sig mer och utvecklas; så se skolan som en väg att bli bättre så du och dina skolkamrater kan ta era platser i ett framtida samhälle. Alla behövs nämligen, både de med A i alla ämnen och de som inte lyckas så bra i skolan.

Media Sydsvenskan   

torsdag 22 juni 2017

Glad Midsommar

Åter dags att bryta ut i den mest nationella av svenskheten,  midsommar! Då har svenskarna utlopp för små grodorna till dans och fest. Det är bra. Jag och min blogg får tillönska alla läsare en

måndag 19 juni 2017

Glapp ratten gör att skolan åker i diket

Under många år har jag försökt beskriva vilken roll huvudmän har i skolväsendet. Tyvärr har inte de kommunal eller för den delen fristående förstått sitt uppdrag.
När staten idag öser över pengar på skolan kan man fundera över till vilken nytta. Inte reparerar det styrkedjan precis. Det är inte många som har förstått är att huvudmannen i kommunen är kommunfullmäktige. Hur många har sett krav och styrning därifrån av skolan? Inte jag i varje fall. Samma gäller styrelserna i fristående skolor. Hur många har ett aktivt styrelsearbete i frågor som gäller systematiskt kvalitetsarbete fast skollagen ålägger dem detta.

Det är faktiskt dessa enheter i skolväsendet som fattar beslut om resurstilldelning. Inte nämnden eller tjänstemännen på förvaltningen eller ledningen för fristående skolor.

Det var undergörande att läsa Gunnar Iselou debattinlägg i SvD:
Nu är ännu ett läsår tillända. Präglat av en utbildningsministers intensiva insatser för öka kvaliteten i skolorna. Som varje år. Vare sig ministern hetat Baylan, Björklund eller Fridolin. Sett tillbaka kan man konstatera att aldrig har väl Sveriges olika utbildningsministrar initierat så många insatser till så stor kostnad med så liten effekt för elevernas lärande, som under de senaste 20 åren.
Hög tid att budkedjerna från rikspolitikerna upphör. Speciellt förvånande är att Stefan Löfven har satt lönebildning och annat ur spel med sin fackliga bakgrund. På det viset har staten effektiv satt arbetsgivare och löntagarna på läkaren. Samtidigt låter det stort när han och Fridolin stolta står på Spånga IP, under Järvaveckan, och säger att man ska satsa 1,5 miljard kronor på skolan i utsatta områden. Men hallå, vad är detta i relation till vad skolan kostar. 100 miljarder lägger vi på skolan årligen. Alltså satsningen är pynka 1,5 procent. Räcker det för att dra upp skolan ur sin utsatthet? Knappast!!

Gunnar Iselou skriver också:
I linje med detta vill jag med denna artikel visa att när skolan kört i diket är det inte bärgningen, utan styrsystemet som måste uppmärksammas. Annars bär det ner i diket igen. 
Med andra ord skolan har problem med drivlinan i styrningen. Inte bilen i sig. Det är glapp i styrning så ratten inte fungerar att styra dit skolan ska.

Media SvD1, SvD2

lördag 17 juni 2017

Mångfalden byggde Sverige

Sveriges demokratiska ekosystem byggdes av frikyrkan, inte politiska partier som man kan tro. Långt innan den allmänna rösträtten kom, först för män sedan kvinnor, hade alla inom idéburna verksamheter som frikyrkan inflytande personligt inflytande. En kunskap som verkar gått förlorad.
I sin essä, Mångfalden byggde Sverige, skriver Joel Halldorf:
Religionen har det inte lätt i världens modernaste, mest sekulariserade land. Visserligen tar tio procent av Sveriges befolkning regelbundet del av en gudstjänst, vilket faktiskt är fler än vad som går på allsvensk fotboll eller bio. (s 7)
En paradox i sig och en undran om varför vi så lite fokuserar på detta och ser skillnaden på hur demokrati skapas och fungerar. Sedan 1809 har Sverige haft två faktorer som skapat majoritetssamhällets utveckling och homogenitet. Språket är det första. Den andra är konsensuskulturen. Den senare har upprätthållits av två storheter - först den lutherska statskyrkan sedan det socialdemokratiska folkhemmet. I dessa trånga och enhetliga kultur skapades grogrunden för frikyrkan att skapa det demokratiska ekosystemet som bygger på mångfald.

Här kunde människor själv skapa sin grupp och arena. Genom att skapa ideella föreningar hade alla medlemmar i föreningen inflytande, redan på 1800-talet, över verksamheten. Barn, kvinnor och män oavsett samhällstillhörighet hade sin rösträtt att fatta beslut. Här hade man sina församlingsmöten där besluten togs månadsvis. En gång om året ett årsmöte som beslutade om vilka förtroende valda som skulle uppbära förtroende poster inom speciella områden. Genom mångfalden i religiösa sammanslutningar oavsett om det varit lutherskt-kristna, katoliker, ortodoxa, judar eller islam har skapat den mångfald vi har i Sverige.

En intressant slutsats Joel Halldorf gör i sin essä om demokrati och mänskliga rättigheter. De kan man inte koppla till varandra. Han skriver:
I dag tar vi ofta för givet att demokratin och mänskliga rättigheter hör samman, men som system är demokratin nihilistisk. I en demokrati avgör majoriteten vad som är rött, och principiellt finns inget som hindrar majoriteten från att avskaffa de mänskliga rättigheterna för en minoritet - vilket som bekant skedde i Tyskland på 1930-talet. (s 61)
Det är skrämmande att detta håller på att hända igen. Sverige är på intet sätt undantaget. När ett samhälle inte skapar ett civilsamhälle som är skilt från statens nycker är moralen på ett sluttande plan. Demokrati är som jag brukar säga majoritetens diktatur. Saknas den moraliska kompassen går det utför. Därför är religionen en viktig faktor än idag för att vaccinera demokratin från dess avarter.
Om jag själv får vara lite personlig i frågan om frikyrkans betydelse för att skapa det demokratiska ekosystemet. Bilden ovan är tagen på Pingstkyrkan i Eskilstuna. I den har jag min uppväxt. Det var här jag fick min demokratiska och moraliska uppfostran. Även om det även där kunde vara snävt i åsiktskorridoren under 1950- och 60-talet. Från tidig ålder tränades man i rollen som medlem. Vid alla de möten som ordnades var demokratin alltid närvarande. Det var inte som somliga tror en person eller ledare som domderade. Ju äldre man blev ökade storleken på förtroende uppdragen.

Min demokratiska fostran bar mig vidare genom olika föreningsengagemang genom åren. Oavsett om det var styrelseuppdrag eller annat engagemang i föreningslivet har jag haft stor glädje av de erfarenheter jag tog med mig från uppväxten i frikyrkan.

Min fundering är också hur detta ska kunna formas i dagens samhälle. Skolans uppdrag är att skapa värden baserat på det demokratiska samhället. Är undervisningen den arena som ska fostra fria och demokratiska individer? Är skolan inte en teoretisk plantskola där men rent intellektuellt kan förstå hur demokratin fungerar. Men detta är långt ifrån det reella och praktiska fostran man får genom aktivt medverkan i idéburna verksamheter. För att demokratin ska överleva är det inte bara ett förlitande på att det politiska systemet ska fungera utan lika mycket att civilsamhällets ideella krafter fritt få verka och bygga mångfalden.

Källa:
Halldorf, Joel (2017) - Mångfalden bygger Sverige, Timbro
   

söndag 11 juni 2017

Särbegåvade - ge dem en chans

Har alltid förundrat mig över vår syn på barn som har fått förståndsgåvor utöver det normala. När ska lagom landet Sverige och dess lärarkår börja fokusera på dem? Eller är det skrämmande att det finns barn som kan mer än läraren!!
Det finns lika många barn som särbegåvade som det finns barn som behöver särskilt stöd. Här har vi en lagstiftning som fokuserar de senare. Lika tydligt är det uppenbart inte att de som är särbegåvade ska ha den stimulans de behöver. Likadant är det med de knappa 14 procent barn till höger om normalfördelningen. Noter att dessa barn finns i alla typer av socioekonomiska bakgrunder.

När ska vi sluta att betrakta detta som elitism med barn som har intelligens över det vanliga. Det är ju framtidens spetskompetenser vi behöver för att klara den framtida välfärden. Titta gärna på videoklippet från Nyhetsmorgon om 8-åriga Lanny som gick ut femman denna vårtermin.
Lyssna och lär. Men framför allt: hur ska din skola beakta och ha en strategi för dessa barn till hösten?  

onsdag 7 juni 2017

Tunn och lättflytande soppa när det gäller kvalitet

Roade mig med att läsa Skolkommissionens slutbetänkande kring kvalitet. Den är i stort upphängd på en att en ny regional organisation som de tänkt en ny skolmyndighet ska ha.
Tanken är att de regional myndigheterna, liknar nästa gamla tiders länskolnämnder, ska hjälpa till:
En skolmyndighet ha goda möjligheter att stödja huvudmän och skolor genom sin egen expertkunskap och genom att förmedla sådan genom samarbete med andra huvudmän och skolor. Även den expertis inom lärande och skolutveckling som finns hos universitet och högskolor inom regionen är viktig. (s 112)
Intressant att Skolkommissionen tror att det bara finns expertis inom en skolmyndighet eller inom universitet och högskolor. Vad ska vi säga om det statliga industriinstitutet Institutet för kvalitetsutveckling, SIQ? Eller för den del den ideella föreningen Svenska Förbundet för Kvalitet, SFK. Det är inte säkert att byråkrater och akademiker har den fulla kollen på hur handfast och praktiskt kvalitetsarbete går till.

Skolkommissionen slår dock fast följande:
Exempel på kritiska områden där huvudmän och skolor genom uppföljning och analyser behöver inhämta och säkerställa sin kunskap om den egna verksamheten är olika elevgruppers kunskapsutveckling i olika ämnen, resursfördelningssystemet, tryggheten och studieron, lärares och rektorers kompetensutvecklingsbehov, den inre organisationens ändamålsenlighet, allokering av resurser såsom lärarresurser m.m. (s 111)
Det jag noterar genom de uppdrag jag har i skolvärlden är just oförmågan att strukturera och analyser skolans resultat vad gäller struktur, processer och undervisningsresultat. De som jobbar med utvärdering är allt för fokuserad på individnivån och elevens resultat. Det är nog bra ur ett lärarperspektiv. Inte full gått ur skolans perspektiv, lika lite som huvudmannens. Här behövs omfattande arbete för att faktiskt få en buttom-up redovisning.
Dessutom fordras att en staten kopplar på sin del av drivlinan i utvärdering och uppföljning som man beskrev i delbetänkandet. Om det har jag skrivit i en länk som finns nedan. Men jag håller fullt med vad Skolkommissionen skriver om vikten med ett systematiskt kvalitetsarbete är för att höja skolan och dess resultat:
Genom kvalitetsarbetet tydliggörs vilka åtgärder som för huvudmannen eller skolan i fråga är mest väsentliga för att långsiktigt höja kvaliteten i utbildningen. (s 112)

Källa:
Samling för skolan - Nationell strategi för kunskap och likvärdighet. Skolkommissionen (SOU 2017:35)
Pluraword:
Drivlinan i statlig målstyrning av skolan

tisdag 6 juni 2017

Sveriges nationaldag

Åter är det dags att fira det svenska. Vad är det som är det svenska? Om det finns säkert många förklaringar och synpunkter om. Låt oss ta en liten funderare.
För många av oss är det svenska flaggan som är symbolen för svenskheten. Minns själv att jag skulle fira flaggan den sjätte juni. Riktigt varför visste jag inte. Man skulle bara. Långt senare blev svenska flaggans dag nationaldagen.

Varför just denna dag. Historiskt är det två saker som ligger till grund för nationaldagen. Den ena slutet på Gustav Vasas frihetskrig, då nationalstaten bildas. Det andra är den grundlag som kom till, efter förlusten av Finland, 6 juni 1809. Det som kan sägas om den något osexiga händelsen är att den präglat nationalstaten. Det var då språket stod som kittet i befolkningen. Genom att Sverige var ett land med ett språk underlättades sammansvetsningen av nationalstaten. Samtidigt har vi under denna period lyckats hålla oss utanför krig. Unika förutsättningar värda att minnas och firas en dag som denna.

Så det är mycket stolthet vi ska visa. För med den tyngd språket har i Sverige gör det oss unika. Den som vill bli en del av Sverige måste kunna språket. Inte bara nubbe och sill på midsommar är svenskhet utan språket. Ha en stolt nationaldag.

Media SvD, GP 

måndag 5 juni 2017

Statens förlängda arm - skolchefen

En lucka i dagens skolväsende och dess styrdokument, speciellt skollagen, är skolchefen. Som det ser ut idag är skolchefen och skolförvaltningen inte reglerad i skollagen.
Skolkommissionen förslår i sitt slutbetänkande att man ska legalisera skolchefen. Då både för kommunala som fristående skolor.
Förslaget går ut på att skolchefen blir statens förlängda arm. På bilden symboliseras jag med Lina Axelsson Kihlblom. Inte bara grundskolechef i Haninge utan lika mycket en av ledamöterna i Skolkommissionen.

Tanken är att skolchefen ska jobba med att se till att ansvarsfördelning och roller efterlevs samt se till att målen i styrdokumenten efterlevs. Skolkommissionen skriver:
Förslaget innebär ett tydligt lagstöd för skolchefens ansvar och kan därmed anses stärka skolchefens ställning i organisationen. Särskilt i kommunerna markeras också med förslaget skolans ställning och betydelse. Det tydliggör att de nationella målen och kraven ska värnas. Det kan t.ex. handla om kraven på det systematiska kvalitetsarbetet eller den ansvarsfördelning, t.ex. mellan huvudman och rektor, som gäller enligt skollagen. (s 120)
Innebörden blir att den politiska nämnden eller kommunfullmäktige inte kan ösa på med massor med kommunala mål i skolan. Den möjligheten är idag redan begränsad genom skollagens unika ställning som speciallag som tar över allmänna lagar som kommunallagen och aktiebolagslagen. Tyvärr missbrukas lagen genom att kommunala politiker tycker sig ha ett större uppdrag de facto har. Utöver Skolinspektionen, eller vilken myndighet som kommer att utöva den statliga kontrollen, skaffar sig regering och riksdag en grindvakt extra med skolchefen.

Spännande är att se hur detta i så fall i praktiken ska tillämpas. Vem ska skolchefen vara? I den kommunala världen är det givet den som är förvaltningschef för utbildningsförvaltningen. Mer spännande blir det i de fristående skolorna. Här skriver Skolkommissionen:
Den enskilde huvudmannen ska själv kunna avgöra vem i organisationen som ska ha rollen som skolchef. Merparten av alla enskilda huvudmän driver bara en skola. Där kan förslaget innebära att samma person kan vara både rektor och skolchef, eller till och med rektor, skolchef och huvudman.  (s 119)
Alltså status quo på hur det ser ut i många privatägda fristående skolor. Däremot kan det ske en utveckling i de skolor som drivs som ekonomiska föreningar (föräldrakooperativ och personalkooperativ) och aktiebolag. Här finns möjligheten att styrelsen som huvudman kan peka ut den som administrativt driver verksamheten blir skolchef.

Ett är tydligt att det krävs någon form av tydlighet i skolan. Där kan skolchefen ha ett uppdrag över helheten. Skolkommissionen skriver:
Det är viktigt att betona att skolchefen har att ta ansvar för en helhet. Andra områden som skolchefen har ansvar för gentemot sina underställda är till exempel arbetsmiljölagstiftningen, lagen om anställningsskydd, arbetstidslagen och gällande kollektivavtal. (s 120)
Det är bra att det pekas ut tydligt vilken skolchefens roll är utan att administrativt betunga skolväsendet med ytterligare en nivå. Det är tillräckligt svårt idag med att få styrkedjan att synka.

Källa:
Skolkommissionen: Samling för skolan - Nationell strategi för kunskap och likvärdighet (SOU 2017:35) 

söndag 4 juni 2017

Efterlängtat paradis befinner sig Londonmördarna

I sitt efterlängtade paradis befinner sig Londonmördarna. Terrorn som slog till igår är inget annat än ynkliga individer som utövat sin galna idéer och är simpla mördare.
Säkert hade vi svenska önskat att terroristerna levt och kunna förhöra dem. Varför gjorde ni så här? Samtidigt kan man fundera över det här med ondska och kärlek.
Om jag tar hjälp av Bibeln och Första Korinthierbrevets 13 kap verserna 4-7 står det:
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill igen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den allt uthärdar den.
Frågan blir ska man använda kärleken mot ondska. Ja, frågan är bara går det att använda mot dessa kallblodiga mördare. Jag ger walk over på svaret. Jag är inte färdig med detta. Svarade bara en FB-vän följande:
Kärlek är ondskans motsats. Men man kan inte bjuda emot galenpannor som i London i natt. Möjligen kan man lyckönska dem till att vara i sitt paradis. Men för oss andra måste livet gå vidare. Varje kris skapar nya vändningar att förhålla sig till, som var och en må hantera på sitt sätt.
En tanke som ser ut som en händelse är Birgitta Ohlssons krönika i SvD om Islamismens mördarideologi kommer undan. Hon uttrycker det ur perspektivet Nürnbergrättegångarna när nazismens hantlangare ställes inför rätta. Varför gjordes inte det mot kommunisterna eller för den del nutidens islamister. Hon skriver:
Det är i denna kontext, jämte kommunism och nazism, som vi ska sätta våldsbejakande islamism. Precis som kommunism och nazism, strävar islamismen efter världsherravälde, diktatur och att kväva andra trossystem.
Hög tid att vi slutar att dalta med de som försöker skapa ett världsherravälde genom att kidnappa religionen för sina blodiga syften. Speciellt viktigt att vi svenskar inte faller i farstun med vår oförmåga att ta ställning mot totalitarism. Hög tid att släppa beröringsskräcken och bekämpa de yttringar som även finns i svenska samhället speciellt mot islamismen. Därmed sagt att vi måste ha en tanke till i huvudet, islam är en religion med troende muslimer som har lite att göra med den våldsbejakande terrorn.

Media SvD         

torsdag 1 juni 2017

Känsloklet hör inte hemma i debatter

Känslor är bra att tolka i social spelet mellan människor. Helt vansinnigt blir det när man ska hantera diskussioner i samhällsliv och utveckling utifrån tyckande och tro. Då blir det så stolligt som The Flat Earth Society som på fullt allvar fortfarande 2017 hävdar att jorden är platt.
Stefan Krakowski skriver i sin gästledare i SvD om detta med fakta:
När jag läser vansinnigheterna på deras hemsida (The Flat Earth Society) slår det mig att vi lever i en tid där fakta blir mer och mer relativa. Min sanning är lika mycket värd som din sanning. Den faktabaserade sanningen: ”Det finns ingen förhöjd risk för autism när du vaccinerar ditt barn mot mässling”. Den alternativa sanningen: ”Alltså de jag pratat med som själva sett sina barn gå från glada och sociala till helt inåtvända och tappat språk mm de är rätt övertygade om sin sak” (citat på nätet av någon som hävdar sambandet mellan vaccination och autism).
När min sanning är lika med mycket värd som min sanning har vi hamnat fel. Sanningen måste bygga på bred statistik och kritiskt analyserade fakta. Inte hörsägen eller skvaller. En av de grundläggande värderingarna i SIQ-modellen är faktabaserade beslut:
Beslut måste bygga på dokumenterade och tillförlitliga fakta. Varje medarbetare måste inom sitt arbetsområde få möjlighet att mäta och analysera fakta av betydelse för att uppfylla sina mål och för att tillfredsställa sina kunder.
Värdering är i sig riktad till hur organisationer ska hantera sina fakta. Men jag skulle vilja hävda att detta är lika viktigt för samhällsdebatten oavsett vilket område vi berör. För de fakta vi måste bygga debatten på ska vara både relevanta, tillförlitliga och validerade samt lättillgängliga.

Om inte blir det som debatten om nationalekonomen Tino Sanandajis bok Massutmaningen, bygger den på vetenskap eller inte. Här tycker jag nestorn i nationalekonomi Assar Lindbeck uttalar sig klarsynt i kolumnen av Paulina Neuding, SvD:
Det måste vara emotionellt, och man får hålla sina känslor borta när man ska diskutera fakta. Människor har rätt till sina åsikter och värderingar. Men åsikter ska inte styra bedömningen av en boks saklighet. Det är olyckligt att akademiker karakteriserar en forskare och debattör som ohederlig utan att kunna belägga det.
Med andra ord låt inte känslokletet styra debatten. Åter plocka fram källkritik, kritiskt tänkande och var klinisk i analysen innan du sätter igång en debatt. Först då kan vi ta död på populismen och upprätthålla demokratins väsen.

För övrigt anser jag att detta är skolans viktigaste uppgift att lära det uppväxande släktet i dessa filterbubblors tidevarv.

Media SvD1, SvD2