Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

måndag 26 februari 2018

Äldre kan

Gammal man gör så gott han kan. På bilden sitter jag och utvecklar min bildning och kunskap. Ungefär vid millennieskiftet uppdagades det att också äldre människor får nya hjärnceller. Hjärna är alltså plastisk. Något jag känt på mig, utan att haft vetenskapliga belägg för. Dessutom har jag genom yrkeslivet nästan undantagslöst jobbat med personer som varit äldre. Det har skapat en situation som inneburit att jag sluppit göra om de misstag äldre generationer gjort.

Bodil Jönsson, professor emerita i fysik och författare, skriver i ett debattinlägg i GP:
Prestigelös samverkan använda äldres överlägsna förmåga att se och hantera sammanhang och yngres lika överlägsna förmåga att hantera nya detaljer.
Det var precis detta jag strävade efter som yngre. Med åren noterar jag att helikoptersyn förstärkts genom att man med erfarenheten ser mönster och samband mera naturligt. Bodil Jönsson skriver:
De generationer som nu blir gamla har vitt skilda förutsättningar jämfört med tidigare äldregenerationer. De ser bättre, hör bättre, rör sig bättre, har mindre ont, sover bättre … Ja, medicinskt är dagens 75-åringar som föräldragenerationens 65-åringar. Tio års förskjutning inom loppet av trettio – det är i det närmaste obegripligt. 
Med andra ord, 65-åringarna av idag måste medicinskt vara som sin föräldrar i 55-års åldern. Därför är det viktigt att se potentialen hos befolkningen 65+ och däröver. Det är inte kvantiteten i sig som gör att pensionsålder ska öka. Det är inte särdeles meningsfullt att äldre sysslar med samma saker som de gjort tidigare i yrkeslivet. Det är kvaliteten i arbetet, som avgör framgången. Bodil skriver:
Bara fantasilöst se de tillkommande extraåren som ett par tre år till med samma arbetsuppgifter och upplägg som de tidigare utan som något som erbjuder möjligheter för en prestigelös samverkan mellan yngres överlägsna förmågor att hantera nya detaljer och äldres likaledes överlägsna förmåga att se och hantera sammanhang. 
Därför är det hög tid att göra om arbetsarena. Varför inte växla om arbetsuppgifterna för de över 65 så de kan bli mentorer och samtalsparter till de yngre. Att bli resurspersoner för att se det svåra i alla typer av framåtskridande ändringar och förbättringar. Där de äldre är den kloka "gumman" och "gubben" i projekt för att skapa utveckling samt kunskapsutveckling.

Något jag märker på mig själv, sedan fri tid gäller, är att kunskapen utmanar hjärnan att tänka i nya mönster. Genom att utnyttja tidigare kunskap med ny öppnas möjligheter att förädla metoder och sätt att utveckla tillvaron. Allt för att jag genom livet varit kroniskt nyfiken har den inte precis minskat med åren. För ett år sedan (26/2 17) skrev jag följande på min tidslinje på Facebook:
Frågan är hur vi definierar ordet trygghet. Är vi trygghetsnarkomaner i form av att allt ska vara beständigt? Eller ser vi tryggheten som föränderlig. Att vår samhällssystem ständigt måst förbättras för att passa den tid vi lever i. Eller att vi som individer ständigt har ett livslångt lärande för att klar framtida uppgifter? Det här med att vara anställningsbar. Ja, ja oavsett vad man har för bild försöker jag ständigt var den föränderlige. Gud förbjude den dag man sätter sig ned och tycker att allt ska vara beständigt.
Hur viktigt är det inte att våga utmana den egna kunskapen med nya impulser. Med åldern blir det inte lika skrämmande att ifrågasätta det man en gång lärde sig. Det är ju trots allt det här med TTT = Tankar Tar Tid. Man är inte lika skrämd över att låta saker ta den tid det behövs för att vaska fram nya banbrytande landvinningar. 

"Äldre kan" berikat både arbetsliv, kultur och samhälle. Låt oss skapa kompetensarenor där detta är till gagn för välfärden. 

Media GP   

söndag 25 februari 2018

Första sångboken

Hela femtioåtta år sedan fick jag min första sångbok i skolan. Spännande att åter blicka i den. Vad fick vi barn lära oss? Vilka visor var synonyma med 1950-talet? Några intressanta visor blir det. Först bara de förmaningar som gavs oss barn hur vi skulle förhålla oss:
Lägg inte näsan i boken om du måste sjunga innantill! Håll upp boken så du ser ordentligt!
eller
När jag sjunger ska jag stå ordentligt och se på fröken.
Tydliga och enkla ordningsregler att pränta in. Undra om dagens elever får det i sig när de går i förskoleklassen eller åk 1-3.

Första skolåret sjöng vi Första sången, av Olga Wikström:
Nu så ska vi skynda på. Det är första gången, som vi ska till skolan gå, sjunga första sången.
Tra-la-la-la-la-la! Glada är vi alla. Vi ska lära läsa bra, läsa bra och tralla.
Förmaningstexten, hur vi skulle lära oss att koda och förstå, lyder som följer:
Den första sången ska vi lära riktigt fint. Först lyssnar vi, när fröken sjunger eller spelar den. När man lyssnar, sjunger man inte, det är väldigt noga. - En rad åt gången får vi lära, det är jämt så mycket vi kan komma ihåg.

En annan visa som passar denna dag (25/2 18) är Nej, se det snöar av Felix Körling (för övrigt Anne-Marie Körlings farfar):
Nej, se det snöar, nej, se det snöar, 
det var väl roligt hurra! Nu blir det vinter,
nu blir det vinter, som vi ha önskat, hurra!
Då ta vi källkar fram och vantar på,
och sen vi åka i backen, hej, vad det skall gå!

Därtill fostrades vi barn i psalmsång. I sångboken finns en psalmlista för morgonandakten för klass1, 2 och 3 och årets månader och högtider.

På detta sätt lärde vi oss både ordning och reda samt att sjunga, även om jag inte varit så framgångsrik med det senare.

1968

Den sjunde berättelsen om familjen Lauritzen kretsar kring det mytomspunna 1968 och Oscars barnbarn Eric Letang. Eric är precis färdig jurist och aktiv i Socialistiska Jurister. Vietnamkriget pågår för fullt och FNL-rörelse drar ut på torg och gator. Samtidigt är Pragvåren i gång. Eric tar sig för att söka jobb för att hjälpa alla amerikanska soldater som deserterat till Sverige.

Där går han på pumpen och får rekommendationer till advokat Henning Sjöstrand. Eric kastas direkt in i Neurosedynfallet och skickas till Tyskland. Där pågår en omfattande rättegångarna mot ett läkemedelsföretag. Vi får följa honom som "praktikant" i det tyska åklagarväsendet. Han inleder en relation med biträdande åklagaren och dras in i den tyska vänsterns förehavandena. Samtidigt möter han våren i Prag med kärlek och lärdom om dess vänster, innan Sovjet krossar revolutionen i Tjeckoslovaken.

Åter hemma i Sverige kringelkrokar det sig om arvstvister i familjen Lauritzen och onkel Sverre ser om sitt hus, så arvet efter honom inte ska få så förödande konsekvenser som sin två äldre bröders frånfälle. Samtidigt får vi en inblick i den svenska vänsterrörelsen, där Jan Guillou själv stod mitt upp i den. Dock har han inte beskrivit det så dogmatisk som man skulle kunna befara utan mer beskrivit de olika strömningarna under den omstridda epoken.

Är boken värd att läsa? Ja, tycker jag, trots att det emellanåt är lite träigt skriven. Nu väntar jag på uppföljaren, med den cliffhangern 1968 har.     

fredag 23 februari 2018

Åter till brottsplatsen

Villa Aske, fångad i vinterskrud, var brottsplatsen för snart 20 år sedan. Då var denna konferensanläggning AMS kursgård. Hur jag lyckades hamna här då, var lyckliga omständigheter, genom jag ledde en utvärdering av en verksamhet som sökt Utmärkelsen Svensk Kvalitet 1998. En av medlemmarna i laget jobbade då på AMS. På det viset fick vi möjlighet att utnyttja denna, då hemliga, plats för intensiva fyra dygn.
I detta rum höll vi till i. Skillnaden då och nu är att möblemanget och tekniken är annorlunda. Det berättades att detta rum var Bosse Ringholms favoritrum när han var på Aske, under sin gd-tid på AMS. Minnen är ibland stimulerande. Speciellt detta minne eftersom det är en av de häftigaste kompetensutvecklingar jag haft under min yrkeskarriär, samt att dessa dagar svetsade ihop ett gäng människor med skilda bakgrunder och kompetenser på några timmar. Ett gäng som i år ska fira 20-års jubileum som tankesmedja. Genom åren har vi träffats för att byta tankar och kunskap kring hur du förbättrar och utvecklar verksamheter att bli ledande både inom Sverige som ut i världen. Det senare som ett resultat av den verksamhet vi utvärderade, som är en av Sveriges kronjuveler då som nu.


tisdag 13 februari 2018

Det ordnar sig inte om man inte gör något.

Sinnebilden av kvalitetsarbetet är figuren ovan. Den innehåller de väsentliga delarna i förbättringsarbetet. En metodik i form av ett förbättringshjul byggt på planera-genomföra-följa upp-åtgärda. För att verksamhetens ska bli stabil behövs ett system för att säkra att inte hjulet faller tillbaka när man nåt en nivå. i färdriktningen uppåt.

Den som, likt Anna Ekströms statssekreterare Erik Nilsson, säger:
För det första vet vi inte om det blir några problem och för det andra brukar sånt ordna sig. 
Är nog lika naiva eller okunniga som Reepalu & Co med sin välfärdsutredning. Det är ytterst skrämmande att en statlig utredning inte tagit den gedigna forskningen inom kvalitetsområdet i Sverige till sig. Lika lite som den gedigna kunskap som finns i ämnet kvalitet bland många utövare inom området. Toyota skulle aldrig varit den ledande fordonstillverkare de är om de inte medvetet arbetat med kvalitet sedan 1950-talet. De byggde upp ett tänk kring ett kvalitetshus byggt på Demings principer för framgångsrikt kvalitetsarbete. Jag och min kollegor på Skoldialogen har vidareutvecklat metoden och anpassat den för skolans värld.
Motståndarna till det här med att mäta kvalitet säger att det skulle innebär höga kostnader och betyda större kontroll. Hur fel är inte det. Redan idag har vi en Skolinspektion som både gör tillsyn av regelefterlevnaden och kvalitetsgranskningar av skolan inom olika läroplansområden för att vaska fram var problemen finns och vilka som lyckats förbättra sig. Vi har ett Skolverk som sitter på gigantiska databaser med statistik över skolan som få använder i sin egna kvalitetsjämförelse av t ex kunskapsresultat. Kvalitet kostar inte den ser till att onödiga kostnader elimineras i utbildningen och annan offentlig verksamhet inom välfärden.
Om kvaliteten skulle kosta är den felbalanserad utifrån värdediagrammet ovan. Oftast är det i del 5 som det offentliga verksamheter befinner sig för att man inte har balans mellan kostnaderna i förhållande till det som erbjuds. Detta är speciellt synligt när man tittar på skolan, vården och omsorgen. Skolan för att barnkullarna växer och där med gör lärarbristen tydlig. Vården för att den inte klarar den ökande äldre befolkningen. Vi är 1,2 miljoner i rekordgenerationen (1945-1954) som nu är pensionärer och de sista födda 1954 blir det nästa år. Många är friska, men även här har du en växande skara med multisjukdomar att hantera. Detta är fakta om välfärden som bygger på att den måste effektiveras för att kunna ge valuta för varje skattekrona som betalas in till Skatteverket.

Då är det huvudlöst att regeringen använder Reepalupolitik för att tillfredsställa ett ytterkantsparti som V. Med andra ord det ordnar sig inte om man inte gör något. Börja med att ta till sig det stora kunnandet och forskningsresultat om kvalitet för att rädda välfärden.

Media SvD1, SvD2
Pluraword:
Blicken inåt
Välfärdsutredningen ett falsifikat

 

torsdag 8 februari 2018

Åter PRAO

Riksdagen har beslutat att huvudmännen för skolan åter ska ordna med praktisk arbetslivsorientering från åk 8 om minst tio dagar för grundskolan och från åk 9 i specialskolor. Ändringar i skollagen som innebär att omfattningen i tid, av det arbetsplatsförlagda lärandet, för en elev som går gymnasial lärlingsutbildning tydligare ska framgå av det utbildningskontrakt som ska tecknas för eleven. Därutöver föreslås att bestämmelser om utbildningskontrakt, som motsvarar de som gäller för lärlingsutbildning i gymnasieskolan, ska införas för lärlingsutbildning i gymnasiesärskolan.

Riksdagen beslutade med 173 röster att bifalla Utbildningsutskottets förslag. Därtill kan noteras att 5 reservationer fanns till betänkandet. Där reservation 2 innehöll motioner om Prao och arbetsmiljö. Denna röstades för av 113 röster, huvudsakligen från Alliansen, och bifölls inte genom att förslaget inte fick majoritet i riksdagen.

Rektor kommer att få ett speciellt ansvar för att utveckla samverkan mellan skolan och arbetslivet. Tanken med PRAO, som försvann 1994 som obligatorium, ska göras uti arbetslivet och i undantagsfall på gymnasiets yrkesprogram. Motivet att återinföra PRAO är att eleverna ska få egna konkreta erfarenheter av yrkeslivet och inblick i hur arbetslivet fungerar samt hur arbetet i specifika branscher går till. Av särskild betydelse är att eleven, under handledning av vuxna på en eller flera arbetsplatser, utför vissa arbetsuppgifter och därmed kan få inblick i arbetslivets tempo, olika yrkeskulturer och yrkesetik. På så sätt kan praon bidra med ett värdefullt underlag inför elevens framtida val av utbildning och yrkesinriktning.

Lagändringen i skollagen kommer att gälla från 1 juli 2018. De nya bestämmelserna om att huvudmännen ska ansvara för att anordna prao ska emellertid inte tillämpas under läsåret 2018/19 för de elever som höstterminen 2018 påbörjar årskurs 9 i grundskolan respektive årskurs 10 i specialskolan. Hög tid att planera för huvudman och rektor för att fixa detta till läsåret 2019/20.

Källa:
Stärkt koppling mellan skola och arbetsliv, Utbildningsutskottets betänkande 2017/18:UbU9  
Länk till Skolverket

Rödpennans återkomst

Minns ni alla rödmarkeringar man fick på uppsatsskrivningar eller matteräkningarna? Jag gör det i varje fall. Det gjorde ont, men var en källa till att bättra sig. Det finns många metoder att ta sig bort från misslyckandes värld.

Frida Park skriver i en ledare i Dagen om det här att vi måste bli bättre på att bli oense. Hon skriver:
I Sverige är vi särdeles ovana att hantera frånvaro av enighet i samtal, församlingsmöten, på jobbmöten eller släktmiddagar. Vi blir nervösa, känner oss obehagliga till mods, vill fly eller blir provocerade när folk har mage att uttrycka åsikter i känsliga ämnen som kan upplevas som provocerande. Så gör man bara inte. I Sverige.
Enighet är oftast ett uttryck för enfald. Enfald är farlig eftersom den inte tillåter kritik, eftersom den ofta representerar den enda rätta vägen. Frida Park är inte bara journalist utan även lärare. I den rollen skriver hon om skolan och vad som lärs ut till lärarstudenterna:
Även i skolan ska det strykas medhårs. På lärarutbildningarna lär man ut att skolan inte ska tala om för eleverna vad de gör för fel. I stället ska lärarna enbart fokusera på elevernas starka sidor. Det låter tjusigt och progressivt men har den besvärande baksidan att eleverna aldrig får välsignas med den viktiga lärdomen hur man hanterar misstag och misslyckanden.
Genast dyker tankarna upp hos mig, är det detta som ligger till grund för den psykiska ohälsan bland dagens elever? Allt i livet är inte framgång utan massor av hinder och motgångar dyker ständigt upp. När rödpennan ven i mina prov så var det en lärdom över att inte bara jobba med det man var bra på. Tyvärr dröjde det till sista vårterminen på gymnasiet innan jag fick reda på min dyslexi. Så dags att var det en lättnad att det inte var fel på min intelligens utan en biologisk felkoppling i hjärnkontoret att arbeta med.

Rödpennan i en kombo med textsamtal skulle underlättat mycket för att klara språket bättre under min skoltid. Visst hade vi någon form av textsamtal på 60-talet. Jag minns dem bara som att vi skulle läsa ett styck och återberätta vad texten handlade om. Har man, som jag, låg läshastighet kom man ohjälpligt efter. Vilket ställde till det när man skulle återge vad man läs. Tog till knepet att chansa på vad jag läst när jag svarade. Ibland lyckades jag, ibland inte. I det senare fallet fick jag höra att du tittat bara på bilderna. I och för sig var det en bra övning i bildseende och bildpromenad, men det premierades inte under min skoltid.

För att lyckas med att utveckla sig som individ är det avgörande att träna målmedvetet. Inte repetering och mängdläsa, det blir bara en form av naivövning som inte för färdighet och kunnande framåt. För att träningen ska ge resultat måste man se var man gör fel och hitta vägar att lyfta sig till nästa nivå. Det är först då lärandet blir viktigt och man spräcker sina hinder. 

Frida Park avslutar sin ledare på följande sätt:
Vi måste bli väsentligen bättre på att vara oense och lära våra barn detsamma. Det är hög tid att svensken inser att olikheter och oliktänkande är något som berikar snarare än begränsar. Att någon inte håller med dig, eller till och med kritiserar dina åsikter och prestationer, är inte ett hot. Det är en möjlighet till utveckling och förbättring. 
Man skulle kunna sammanfatta detta med ett ord demokrati. Det är i brytpunkten mellan olika åsikter som tillvaron förs framåt. Med ett målmedvetet övande i att bryta åsikter mot varandra hittar vi utveckling och förbättring. Det må gälla sexuella trakasserier, välfärden eller tekniks utveckling. Så börja vara oense.

Media Dagen 
Pluraword:
Textsamtal & Bildpromenader
Målmedveten övning   

torsdag 1 februari 2018

Halvfullt glas i förskolan om värdegrunden

Värdegrundsarbetet har kvalitetsgranskats av Skolinspektionen i förskolan. Detta som en del i det stora projekt som regeringen lagt på Skolinspektionen för att se i vilken grad förskolan tillämpar styrdokumenten.
Beroende på hur man ser glaset ger resultatet av granskningen av 15 förskolor, där 11 är kommunala och 4 fristående, att hälften av de granskade haft god arbetssätt. Det som sticker ut är att mycket av värdegrundsarbetet ligger på val för enskilda barn utan de stora sammanhangen.

Värdegrundsarbetets underliggande begrepp upplevs av många som svåra att konkretisera i ord. Skolinspektionen skriver:
Vanligen återkommande i beskrivningarna är att man använder sig av exempelvis att göra sin röst hörd, delaktighet och inflytande och rösta/välja. Det förefaller vara lättare att prata om hur det avspeglas i arbetet med barnen än själva begreppens innebörd. 
Detta innebär att förskolecheferna behöver skapa förutsättningar för värdegrundsarbetet. Rapporten pekar på att värdegrundsarbetet ofta sker oreflekterat och att gemensam grundsyn inte finns. Då blir det som när föräldrar inte är sampratade om förhållningssätt visa vi barnet, barnet frågar runt för att få det den eftertraktar.

Skolinspektionen lyfter att personalen måste kritisk granska sin egna normer och värderingar. Gemensam syn behöver finnas för tolkningen av vad styrdokumenten betyder och hur de omsätts i praktisk vardag. Här vilar ansvaret tungt på hur förskolechefen organisera arbetet och tillämpar grunderna i det systematiska kvalitetsarbetet. Förskolechefen ska se till att tillsammans med förskollärare och övrig personal systematiskt och kontinuerligt planera, följa upp, utvärdera och utveckla värdegrundsarbetet.

Källa:
Förskolans värdegrundsarbete, Skolinspektionen, Dnr: 400-2016:6998