Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

söndag 29 januari 2017

Lögnhals

Lögnhalsar är värsta sorten. Nu har de mage att påstå att deras verklighet bygger på alternativa fakta.
Fredric Karlén frågar följande i sin krönika i SvD:
Vad ska vi då hålla oss i?
Speciellt efter Trumps presschef Sean Spicer uttalande i lögnaktig riktning. Noterbart är att denna typ av människor har ett flexibelt förhållande till vad sanningen är. Tyvärr är det inte bara i dagens politiska värld det är fullt av lögnhalsar.

Fredric Karlén sammanfattar det väldigt tydligt hur vi ska behandla dessa individer så fort de använder ordet alternativ:
Och framför allt måste vi lära oss att när politiker lägger till ordet alternativ före fakta betyder det att sanningen är alltför obekväm att kommunicera.
Därför måste vi alltid peppra på med den obehagliga sanningen. Man kan också undra hur illa det kommer att bli? Lyckas Trump & Co trumfa igenom sina mer eller mindre dråpliga förslag byggda på alternativa fakta? Jenny Norberg har en bra krönika i SvD. Hon skriver:
Det sades ofta under veckan som gick att det är dags att börja ta Trump bokstavligt. Men det är nästan snarare tvärtom. Eftersom han ljuger, fabulerar och överdriver utan hejd, är det också lika viktigt att genast fråga om det han säger faktiskt är genomförbart, lagligt, och vad förändringen egentligen består i. 
Det var precis vad Anders Lindberg, AB, satt och sa i SVTs Gomorron Sverige för några dagas sedan. Visst lögnhalsar är lögnhalsar frågan är bara lyckas Trump & Co mala ned kongressen och representanthuset i lagstiftningsarbetet så lögnerna blir lag?

Och hur fara svenska politiker fram med sanningen?

Media SvD1, SvD2  


lördag 28 januari 2017

Filterkaffe

Vill du ha filterkaffe? Frågan ställdes till mig i ett sammanhang i veckan. Jag ställde motfrågan: Menar du bryggkaffe? Ja.
De hela utspelade sig på en förskola med invandrade kvinnor i personalen. I pausen blev jag tillfrågad om jag ville ha filterkaffe. Detta för att kvinnan i fråga förknippade kaffet med att man har filter när man brygger kaffe.

En liten lektion uppstod i ords betydelse och kulturella skillnader. I Sverige hade vi innan espressokaffet kokkaffe. Det där att vi lätt vattnet koka upp och kaffe malet låg ovanpå tills kaffet blev färdigt och sjönk till botten. Ständigt närvarande var kaffesumpen. När vi sedan lärde oss att brygga kaffe kom bryggfiltren till vår undsättning i kaffebryggaren för att slippa sumpen.

Hur viktigt är det inte att kombinera ord, språk och kultur för att få förståelsen. Hur viktigt är det inte i integrationen att språket får den kropp som behövs för att kunna kommunicera. Där ord inte bara är ord utan en kulturbärare. Enda sättet att göra det är på de arenor där etniska svenskar möter de invandrade. 

torsdag 26 januari 2017

Önskedrömmande om skolsegregationen

Med viss undran tar jag del av de båda lärarfackens tankar tillsammans med LO. Givet att man ska diskutera hur segregationen ska minska. Knappast ett skolproblem i sig. Frågan är också hur de etniska svenskarna till debattinlägget tänker.
Jag själv gick i den mixade skolan där samhällsklasserna träffades i klassrummet. Dock med skillnaden att inslaget med andra etniska grupper inte existerade. När nu det tre debattörerna tar upp den sociala mixen mellan olika kulturer undrar jag hur mycket de känner till om verkligheten.

Ofta när jag träffar förskolor och skolor med barn och elever från andra nationaliteter utanför Norden noterar jag de klara kulturkrockarna mellan den svenska synen och deras egen kultur. Hur kan ens det sekulariserade Sverige tro att arena förskola och skola ska klara av integrationen utan att integrera föräldrarna till barn och elever?  Med en patriarkal hemma miljö och en "jämställd" svensk kultur skapar man samverkan med hemmet och skolan?

Hur hanterar man de skilda värdesystemen? Förskolan ska bygga på mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar som svenska samhället bygger på. Hur hanterar man det mot en icke demokratisk kultur bland invandrade muslimer med starka klanstrukturer? Grundskolan ska bygga på kristen tradition och västerländsk humanism. Hur rimmar det med andra trossystem? Är det ens möjligt att mixa muslimer, kristna eller annan trosuppfattningar? Om debattörernas tankar fullt ut ska följas hur gör vi med de judiska skolorna? Ska de även slopas och totalintegreras i det västerländska humanismen?

Problemet är inte fullt enkelt att bara ropa på slopande av kösystemet till fristående skolor. En total omläggning måste göras av hela skolvalet i så fall. Inkludera både offentliga som enskilda skolor i så fall.

I mångt är tankarna från de fackliga hållet önsketänkande som rimmar illa med hur det ser ut. Skolkommissionen har ett grannlaga arbetet att presentera en lösning som speglar de faktiska mångkulturella samhälle Sverige.

Media DN
Tidigare blogginlägg:
Förlåt att jag besvärar
PISA 2015 - en fluga gör ingen sommar
Skolan kostar
Resursslöseri och olikvärdighet i skolan    
Källor:
Förskolans läroplan Lpfö 98/16
Grundskolans läroplan Lgr11/16

fredag 20 januari 2017

Spår av välfärd

En bild betyder så mycket. Järnvägsspåret på bilden är industrispåret som band ihop stambanan med Eskilstunas stora industrier. Däribland Volvo BM som det hett gammalt. Just denna bild är vid korsningen av Klostergatan och järnvägen.

Några bommar fanns inte. Tåget var tvunget att sakta in och en flaggvakt fick stoppa gång och biltrafik varje gång tåget passerade. Till höger om spåret låg en handelsträdgård och på andra sidan Klostergatan låg min skola, Slottsskolan.

Som barn fanns fascinationen över järnvägsspåret. Vi lekte på det. Vi gjorde lite bus som att lägga sten på rälsen för att se vad som hände. Oftast åkte stenen av spåret. Någon gång krossades den. Några tågurspåringar var det inte frågan om.

När jag idag betraktar bilden kan jag notera att allt gods som transporterades på järnvägen bidrog till det välstånd som byggde Sverige. Alla traktorer som transporterades från Volvo BM ut i världen likaväl som allt kål och plåt som kom till fabriken för att förädlas. Vad kan inte gamla bilder berätta om den tid som innebar utveckling.

Järnvägen finns inte mer. Däremot finns banvallen kvar på vissa sträckor där man kan promenera i dess spår. Just där bilden är tagen går det att åter minnas hur det var när dieseltåget kom med godsvagnar och hur vi barn med stora ögon beskådade dess framfart.

Säkert finns många berättelse kring detta järnvägsspår. Min berättelse är en skärva av dessa.  

söndag 15 januari 2017

hur jag dog

Du är dödens död, skrek vi pojkar på bakgården när vi lekte cowboys å indianer. Det enda vi hade var till att början med träpinnar innan knallpulver pickan kom. Vi visste inte vad ordet död betydde mer än att vi romantiserade Wilda Västen.

Ordet döden var inte något konstigt ord vi smusslade undan. I dagens samhälle är ordet mycket tabubelagt i den eviga kampen att förlänga livet. Samtidigt som det är ytterst skambelagt att prata om självmord. Niklas Ekdal gör med sin svindlande och bitvis oerhört drabbande text ett kalejdoskop i det mörka slukhålet.
Med driven hand och självutlämnade spinner han flera berättelser så lysande skribent han är. En om uppväxten i Kisa. En om livet som reservofficer. En om upphöjelsen i medievärlden. Boken är både en biografi och en berättelse om vägen ner i botten på en människa. En berättelse om hur mycket kontakter i samhällets topp man än har, sjukvård och vänner så hjälper det föga den dag allt är ute för individen.

När Niklas tar sig mer till källare för att proppa i sig alla tabletter är han ensam. Ingen vet. Inte ens familjen. När han hittas i källare av några poliser blir det fort till akuten för återupplivningsförsök. Det som biter tag extra är följande dagboksanteckning från barnet:
Polisen hittade honom i källaren i natt, medvetslös. Han är på sjukhuset nu, vi har varit där. Vi fick gå in till honom, så var det fortfarande pappa. Det är en mardröm. överallt jag kollar ser jag bara pappa, vid köksbordet, i kontoret, sovrummet. Vad som än händer nu, kommer inget bli sig likt igen. Varför gjorde du det pappa? Jag älskar dig över allt. Snälla kom tillbaka. (s 36)
Denna del av dagboksanteckning griper mig djup. På andra berättelse jag hört och läst om, från de som gått hela vägen ut, berättar de efterlevande samma berättelse. Varför gjorde du det?

På ett annat plan skildras en sjukvård som i mångt är fokuserad att rädda liv, med den äran. Samtidigt som Niklas berättar om gradskillnaden i vården. Med kirurger på thorax och neurologen högst upp med en hackordning med psykiatrin längs ned. Något som katten släpat in. Under sent 1990-tal hade jag förmånen att utvärdera svensk sjuk och hälsovård genom dåtidens Landstingsförbund. Jag fick själv precis denna bild på sjukhus som levde kvar i en föråldrad syn på tingestens ordning. Det fanns ljusglimtar på den tiden med sjukhus som vågat vandringen bort från detta skråtänkande. Då som nu verkar det vara universitetssjukhuset mejslar ut sig åt det negativa hållet.

Niklas bok har givit mig nya öppningar kring självmord. Sin egen berättelse av den egen återkomsten och den oerhörda kamp det är att ta sig ur det becksvarta hål man befinner sig i. Att hitta första pinnen i mörkret för att göra vandringen upp till ljuset. Hur man många gånger snubblar eller missar nästa pinne. Och halkar till botten igen. För att ta ny sats för att nå ljuset.

Samtidigt är boken i många stycken svidande kritik av en välfärdsstat som inte kan leverera. Och det mörka moln som tornar upp sig kring skrävlare och knäppgökar tar makten över världen.

Vill du bli en upplevelse rikare och skapa ny kunskap är hur jag dog en måste bok.

  
   

The last stand

Männen som förlorade både makten och härligheten jobbar på the last stand. Många är inte redo för framtiden som är här. När nu män som Trump tillträder ämbete är HC Andersens saga från 1837 slående. Den egna föreställningsvärden vävs med egen förträfflighet. Det är först när den oförställda pojken säger som det är:
Han har inget på sig.
En sträng sensmoral. Maktens män har fjärmat sig från sanningen.
Malin Ekman tar upp en intressant fråga i SvD (15/1 17): Maktmannen såg sig som en auktoritet. Plötslig händer något. Han förstår inte vad hände - han föll.

Artikeln beskriver så tydligt likheten mellan Donald Trumps presskonferens i veckan som varit med den presskonferens som KI hade senhösten 2015. På podiet sitter bland annat Paolo Macchiarini. Istället för att svara på frågor går han till motangrepp på en journalist med motfrågor. Ett typiskt drag hos denna typer av människor. Historien med det angrepp är historia och skadat anseende hos KI.

I min "tankeverkstad" hade vi hösten 2016 uppe diskussionen om vi skulle kunnat avslöja någon som Macchiarini när vi gjorde vår utvärdering enligt SIQ-modellen. Vi utvärderade en av kronjuvelerna i svensk verkstadsindustri. SIQ-modellen bygger på år av internationell forskning kring vad som kännetecknar framgångsrika organisationer. Ännu har vi inte kommit fram till en slutsats mer än att denna typ av personer är fullfjädrade psykopater. Resten kommer att avhandlas under hösten möte 2017.

Samtidigt kan man fundera över vad fenomenet Trump står för. Är det sista dödsrycket på en manskultur som sätt bäst-före-datum. Är det i stil med vad Johan Norberg svarar i Malin Ekmans artikeln:
På något vis så skulle man kunna se Trumps seger som the last stand för den här typen av kultur. Det är en reaktion av att en äldre generation av inte minst vita män känner att kulturen som de är uppvuxna med håller på att försvinna. Nästan som ett rop på hjälp.
Om man drar parallellen till Sverige och dagens framgångar för SD och S desperata försök att lägga örat mot rälsen. Göran Eriksson skriver i sin politiska analys över SSU-ordförandes taxiresa och Stefan Löfvens försök att:
Ett är att taxiresan kommer i en tid när partiledningen jobbar med en ny strategi: att försöka närma sig det som kanske skulle kunna kallas ”vanligt folk”.
Dessutom gör han en intervju kring sin syn genom att komma nära till "vanligt folk":
Han hade själv begärt att den intervjun skulle göras i Hallstavik, ett sömnigt brukssamhälle i Roslagen med ett krympande, räknat i antal anställda, pappersbruk och en elitserieklubb – Rospiggarna – i speedway.
Letar en svensk politiker efter ”den vita arbetarklassen” – den som sägs ha lyft Donald Trump till makten och britterna ut ur EU – så är Hallstavik kanske inget dumt ställe att börja på.
Han motiverar sitt besök med att:
Alla ska känna att de är med i framtidsprojektet Sverige.
För det första vems framtidsprojekt? Hittills har Löfven & Co inte lyckas förklara det. Är det i så fall bara S projekt att köra samma gamla vis från förr? Därtill undra jag vad S och alla andra politiker håller på med. Finns det ingen som kan måla upp bilden om vara Sverige ska befinna sig om tjugo år?

Framtidsprojekt Sverige duger inte som målbild. Finns ingen riktning och bild som hägrar. Det hela är en plattityd. För att skapa en målbild måste vi se vilket land är Sverige och hur det bör vara. Inte den som Löfven tror när han åker till Hallstavik. Det som krävs är att ta vara dynamiken i det nya som inte bygger på "den vita arbetarklassen" som inte finns mer. Hög tid att inse att det som behövs är målbilden av Nybyggarlandet Sverige med alla entreprenörskap som finns bland nyanlända. De har riskerat sitt liv för att ta sig hit. Ett gått tecken på att man är driftig nog för att riskera resan. Mer än någonsin behöver pluralismen sättas i högsätet. Inte enfaldens plattityder.

Media SvD1, SvD2  

söndag 8 januari 2017

Bildning och pluralism - svaret på populismen

Året som ligger bakom oss har bäddat för populismens framfart med varning för kunskap. Hur förhåller vi oss till vår samtids problem och hur löser vi dem. I varje fall inte med elitism som jag tycker mig se att dagens politiker söker svaren i. S ska ha ett samhällsbygg. M ska ha ordning och reda. V ska ha mer av allt. SD ska stänga ute. Å övriga ska ha det ena å det andra. Allt detta bygger på att den politiska eliten ska fixa det hela åt folket med hjälp av experter och teknokrater. Ett tydligt exempel på detta är Välfärdsutredningen. Ett elitprojekt som vänstern skapat för att styra vad folket ska välja.
Bildning är första ingrediensen för att mota bort både elittänk och populism. Bildning är inte bara allmän boklig kunskap utan en kombo av teori och praktik och hur du lyckas kombinera detta. En gång i världen vara detta en klassisk arbetargren för att höja kunskapen i den arbetande klassen. Under vägens gång och diverse samhällsepoker senare har detta nervärderats.

Om bildning har jag skrivit tidigare, se länkar nedan.

Däremot är en annan oroande tendens i samhället är elitprojekten där men försöker bota det nya paradigmet. Katrine Marcal skriver i sin krönika i AB:
Nu är vi inne i början till ett tredje paradigm: populismens. Politiska partier som inte inser detta kommer att svepas bort.
Hon kommer fram till att enda botemedlet mot detta är:
Populisterna tycker sig veta vad folket vill ha redan innan de har frågat dem. Elitisterna är på samma sätt övertygade om att just deras experter har rätt. Det handlar om människosyn. Populisterna tror att majoriteten är ofelbar. Elitisterna att experterna är ofelbara.
Pluralismen tror inte att någon är ofelbar och att det är just därför som vi behöver demokratin.
Ordboken definierar pluralismen med:
kulturell och åsiktsmässig mångfald
Ska vi få en fungerade och genommarinerad demokrati fordras att människor kommer samman. Det är därför internationella samarbetsorgan är avgörande för att bygga demokratin. Projekt som FN, EU, ISO, WTO, m fl är just sådan bryggor där mångfalden bryts genom skillnader i kulturer och åsiktsskillnader. Jag kan själv vittna om denna fördel genom mitt tidigare arbetet internationellt i standardvärlden.

Det kan tyckas onödigt att skapa internationella standarder på det tekniska och organisatoriska området. Men genom just det skapas en teknisk utveckling som skapar mindre handelshinder och banar vägen för välstånd. Det är befruktande att olika kulturer samlas vid samma förhandlingsbord och kommer fram till gemensamma lösningar. Då är det oroväckande med sådan som Trump och andra som tror att de blir "great again" genom att låsa in sig bakom murar och enkla lösningar på komplexa problem.

Tove Lifvendahl avslutar sin krönika i SvD på följande sätt:
om vi tror att bildning och kunskap är bästa boten mot trumpifiering, främlingsfientlighet och populism som vädjar till låga instinkter, blir frågan: hur ser vi bäst till att vårt samhälle präglas av det förstnämnda?
Jo, genom att vi skaffar oss bildning utöver yrkesutbildningen vi har och genom att låta pluralismen styra det demokratiska samtalet kan vi hitta vägen bort från populismens enfald.

Media SvD, AB
Tidigare blogginlägg:
Kunskap räcker inte
Sanningslidelse
Bildning på nygammalt sätt
 

onsdag 4 januari 2017

Kunskap räcker inte

Kunskap är bra att ha. Räcker dock inte för att klara livet. Dagens skola är fokuserad på att utbildningen bygger på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Gott så, men räcker inte. Teoretiska kunskaper i all ära är begränsade när det kommer till tillämpning och bildning.
Bilden illustrerar skillnaden mellan utbildning och bildning. En vän till mig skrev följande på min Facebooktråd om Företagarnas artikel om att utbildning inte räcker:
Minns Du grekernas bildningsideal Roger J?
Visst, men det vara bra med hennes återkoppling:
Här kommet facit: 
Episteme - teoretisk kunskap 
Techne - praktiskt handlag  
Fronesis - praktisk klokhet. När använder jag vilken kunskap... 
Det fick mig att tänka på min egen utbildningsväg. Den var inte spikrak i de olika utbildningsnivåerna. Den gick via diverse uppehåll. Först i den nya gymnasieformen på sent 1960-tal i Fackskolan. Eftersom jag gick teknisk linje var den treårig, med två teori år med mellanliggande praktisk tillämpning i ett år. Sedan var det nästa praktiska delar i utbildningen på KTH. Denna varvning av teori och praktik var nödvändig i den yrkesutbildning jag fick. Tyvärr har den tappats bort i dagens skolväsende.

För att uppnå praktisk klokhet måste du varva och träna teori och praktiskt handlag. De må gälla fotboll, konditor, ingenjör eller för den del läkare. En praktiskt lösning bygger på en bra teori. Detta har jag haft nytta av i mitt yrkesliv som utvecklare av metoder och affärer. Utan kunskap ser du inte sprickorna i verkligheten. Utan handla kan du inte göra något åt sprickorna.

Kanske skolväsendet åter ska koppla på det praktiska handlaget i utbildningen. Med det behov som krävs av Nybyggarlandet Sverige behövs mer än bara teoretiska kunskaper för att skapa välfärden.

Media UNT