Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

söndag 31 januari 2016

Blicka inåt

Blicka inåt eller skilj på yttre och inre faktorer som påverkar skolans resultat. Oftast konstateras att yttre faktorer påverkar skolan men glömmer att det i lika stor grad, om inte större, är de inre faktorerna som avgör skolans framgång.
Om vi försöker förklara orsakerna till att eleverna inte klar skolan är det två faktorer som avgör. Den yttre om individens förhållande och sociala förhållanden. Om detta har skolan små möjligheter att påverka. Däremot de inre förhållanden är just skolans möjlighet att på verka.

De inre faktorerna som påverkar elevresultatet är hur skolan, dess rektor och lärare, har förmåga att analysera den pedagogiska strukturen och undervisningen med dess pedagogiska metoder. Den pedagogiska strukturen är lika med strukturkvaliteten och undervisningen är processkvaliteten.

Hur ofta fokuseras återkoppling och utvärdering som grunden för framgång. Skolan är idag för mycket fokuserad på planering av undervisningen utan att veta vad som fungera eller inte för att nå kunskapsresultat. Frågan, Varför blev det så här när vi gjorde så där?, bör ständigt ställas. Därför måste lärare och rektorer våga start med att fundera över vad i undervisningen skapar förutsättningar för elevens lärande. Att våga ifrågasätt det sätt och de metoder som används för att nå kunskapsresultat. Det duger inte med att bara se de enskilda individernas resultat utan våga titta i vilken grad lyckas vi undervisa "rätt från mig" till "rätt för eleven".

Har skolan sådan strukturer som understöder undervisningen. Att varje förbättring sker utifrån de förutsättningar som varje enskild skola har. Här är det kollegiala lärandet avgörande. Har vi gemensamma bedömningsmetoder vi betygsbedömning? Har vi gemensamma arbetssätt och tillvägagångssätt i utvecklingssamtalen? Korresponderar dessa med läroplanens riktlinjer?

Samtidigt finns det mål för undervisningen som bygger på de nationell målen? Det har visat sig att det finns dåligt korrelation mellan skolans resultat och de nationella målen. Det är här vi får problem med likvärdigheten. Om vi inte har en skola som arbetar utifrån fastställda nationella mål har vi ingen likvärdighet. Det är inte likformighet som skolan behöver som det var under den regelstyrda eran. HUR du når resultaten beror på vad undervisningen vilar på. Vill skolan bli likvärdig behöver den upprätta och utveckla kvaliteten i verksamheten i syfte att förbättra elevernas resultat. Då måste lärarna vända blicken mot sitt sätt att arbete. Kanske pedagogiska promenader är en metod att gör det på. Andra att använda temperaturtagningar av verksamhet genom självvärdering genom t ex Indicator-metoden.

Vänd blicken inåt mot undervisningens arbetssätt och pedagogiska struktur för att skapa en framgångsrik skola som höjer kunskapsresultaten.

Källa:
Danielsson, Roger J & Hanselid, Hans-Olof (2013) - Det pedagogiska kretsloppet - från mål till resultat, Skoldialogen
Danielsson, Roger J & Söderlund, Jan (2012) - Från skollag till vardagsarbete - grundskolan, Skoldialogen
Körling, Anne-Marie (2014) - Undervisningen mellan oss, Lärarförlaget
Läroplanen Lgr11
Skollagen (2010:800)
Österberg, Jonas (2014) - Resultatanalys i skolan, Studentlitteratur
    

onsdag 27 januari 2016

Utmärkta skolor i Sverige 2015

Utmärkta skolor i Sverige utses varje av SIQ, Institutet för kvalitetsutveckling. År 2015 fick tre Kvalitetsutmärkelsen Bättre Skola. Två fick erkännande för framgångsrik verksamhetsutveckling.
De som erhållit Kvalitetsutmärkelsen Bättre Skola 2015 är alla fristående skolor och är följande:
  • Framtidskompassen i Vellinge
  • Heldagsskolan Rullen i Solna
  • Vittra Vallentuna
Det intressant är att en skola som arbetar med funktionshindrade har fått denna utmärkelse. En skola som bygger på specialpedagogik för att få med alla elever varje dag på en resa till framtiden.

Det som kännetecknar utmärkelsemodeller som skolorna utvärderats efter är de fyra frågorna:
  1. Hur gör vi för att...
  2. I vilken omfattning gör vi det?
  3. Vilket resultat leder det till (i förhållande till målvärden)?
  4. Hur gör vi för att utvärdera och förbättra det vi gör?
Modellen är en kvalitativ mätmetod som sätter fingret på HUR bra en verksamhet är på att tillämpa sina arbetssätt. Notera att metoden efterfrågar just målvärden. En intressant sak eftersom skolan är just mål- och resultatstyrd. Det är detta som är kärnan i skolan, vilka mål har vi och vad ger de för resultat.

Utöver detta fick två skolor ett erkännande för sin framgångsrika verksamhetsutveckling. En kommunal skola och en fristående skola, de är:
  • Ljud & Bild i Göteborg
  • Torpskolan i Lerum
Min erfarenhet som att varit examinator och utvärderingsledare för den nationella Utmärkelsen Svensk Kvalitet är att de verksamheter som erhåller denna typ av utmärkelser har ett ledarskap som jobbar förebyggande och systematiskt. Inte enbart med sitt ledarskap utan lika mycket medvetet arbetat med struktur och dokumenterade ledningssystem. Arbetet är målmedvetet och långsiktigt. Man arbetar med de små stegen för att nå de mål man satt upp både på inriktning av verksamheten som de förbättringsområden som finns.

Verksamheterna har fullgod strukturkvalitet, processkvalitet och resultatkvalitet. Tre saker som avgör HUR väl en skola skapar den likvärdighet som efterfrågas i skolans styrdokument och de nationella målen.

För övrigt skulle jag önska att fler skolor i Sverige anträder just denna resa mot att bli utmärkta skolor. Då skulle vi få både ett bättre kunskapsresultat som en skoldebatt fokuserad på innehåll och inte form.

Intressanta länkar:
SIQ
Framtidskompassen, Rullen, Vittra Vallentuna
Kvalitetsmagasinet

Uppdatering 15.49 2016-01-27
På förekommen anledning ska tilläggas att det är tionde året som denna utmärkelse delas ut. Uppdraget startade med att Ibrahim Baylan (S) som dåvarande skolminister i ministären Persson gav Skolverket i uppdrag att upphandla denna utmärkelse. Vinnare i den upphandlingen var SIQ som gör detta på uppdrag åt Skolverket.

lördag 23 januari 2016

Vita fläcken i skolutvecklingen

Vita fläcken i skolutvecklingen är glappet i styrkedjan mellan det nationella och lokala. Resultatanalysen är avgörande för att att få färdriktningen i skolutvecklingen. Navet i all skolutveckling är det systematiska kvalitetsarbetet.
Rektorer och lärare har ansvaret för att göra den professionella skolutvecklingen på sin skola. Två saker som skapar en verkningsfull skolutveckling är att ha en ledstång att arbeta efter. Skoldialogen har gjort en i sex steg där punkterna fem, ett och två är avgörande för en lyckad skolutveckling.

Skolan har haft mål ända sedan Lgr80 men inte riktigt lyckats med att tillämpa detta. Än mer tydligt blev det från 1991 när skolan blev mål- och resultatstyrd. Från att staten bedrev skolutvecklingen genom regelstyrningen invaggades skolan i centrala direktiv. När sedan friheten gavs att varje rektor och lärare fick tillämpa sin egen profession för att skapa skolutveckling hände något oförklarligt.

Vad och varför inte den lokala skolutvecklingen infunnit sig kan man ha många synpunkter på. En kan möjligen vara någon slags missuppfattning att det är staten genom Skolinspektionen som talar om vad som är rätt eller fel. Att man därmed skapat en rädsla i det lokala ledet. Likaväl som huvudmännen inte fullt ut förstått sin roll i den mål- och resultatstyrda skolan som definieras av skollagen som trädde i kraft 1 juli 2011.

En av styrprinciperna i skollagen är att systematiskt kvalitetsarbetet inte behöver ske på ett likformigt sätt utan vara anpassad till lokala förhållande. Det är här det stora missförståndet finns att det finns ett likformigt sätt att jobba med skolutveckling.

Samtidigt har det utvecklats en planeringskultur i skolan. Mycket tid avsätt av lärarna att planera undervisningen. Men allt för liten tid åt utvärdering, analys och värdering. Samtidigt är undervisningen i många fall dåligt kopplade till de nationella målen. Utan mål är resultat svåra att bedöma effekten av. Detta här spiller över på bedömningen av effekterna av undervisningen i styrkedjan mellan stat/huvudman (VAD) och skolan (HUR).

Styrkedjan är avgörande för att lyckas med nulägesanalys (steg 2 i figuren ovan) och resultatanalys (steg 5 i figuren ovan). Styrkedjan består av tre nivåer: huvudman, rektor och lärare. På de olika nivåerna gör man sina olika analyser med syftet att styra verksamheten. De styrtal som tillämpas i analysen måste bygga på att de speglar verkligheten. Därför måste all analys börja på individnivå och uppåt.

Lärarens del i styrkedjan är att följa upp, analysera och kommunicera kunskapsresultatet på elevnivå och gruppnivå. HUR har det gått i förhållande till kunskapskrav och nationella mål. Med gruppnivå menas ofta klassen och årskursen. Även arbetslaget kan vara betjänt av en gruppanalys när det gäller att utvärdera pedagogiska metoder och ämnesdidiatiken.

Rektorn ska efterfråga gruppanalyser för att kunna göra sin uppföljning och analys. Här är det hela skolans resultat som ska analyseras. Då inte bara kunskapsresultatet utan lika mycket resultatet av undervisningen och tillämpningen av skollagen. HUR har skolan lyckats uppfylla de nationella VAD:en. Resultatet av analysen har två syften. Dels att hitta förbättringsförslag till arbetslagen och det kollegiala lärandet samt underlag för huvudman att göra sin analys.

Figur: De två nivåerna i systematisk skolutveckling



Huvudmannen har slutligen som sin uppföljningsuppgift att samla in och analyser varje skolenhets resultat. I vilken grad har de olika skolenheterna lyckats uppfylla det nationella VAD:en i form av mål och riktlinjer. Detta är underlag för prioritering av de förbättringsförslag som kommit från enheterna för att skapa utveckling på enhetsnivån. Det är även underlag för resurstilldelningen till de olika enheterna.
Låt frågan i knappen ovan bli vägledande för skolutvecklingen. Att varje dag bli lite bättre. Skolutveckling är att ta små tuggor varje dag. Därför måste skolutveckling bygga på faktiska resultat som sammanställs och analyseras i relation till skolans organisation och undervisningens kvalitet än till enskilda elevers förutsättningar. Därför bör lärare och rektorer låta kedjan uppföljning-utvärdering-åtgärder (förbättring) användas som aktivt verktyg i förbättringsarbetet.

Källa:
Danielsson, Roger J & Söderlund, Jan (2012) - Från skollag till vardagsarbete, Skoldialogen
Danielsson; Roger J & Hanselid, Hans-Olof (2013) - Det pedagogiska kretsloppet - från mål till resultat, Skoldialogen
Österberg, Jonas (2014) - Resultatanalys, Studentlitteratur
 


onsdag 20 januari 2016

En skola fri från mobbing

Det värsta ett barn kan vara utsatt för är att inte vara älskad för den man är. Att inte höra till. Inte bli bekräftad. Speciellt viktigt i den tid i livet man går i skolan. En tid man har en plikt att vara med andra barn man inte själv valt att socialiseras med. Hur viktigt är det inte att vi vuxna vägleder barnen i den mest omvälvande tiden i livet. Därför är Claes Jenningers bok En skola fri från mobbing en av de viktigaste för alla huvudmän, rektorer och lärare.
Boken är en exposé från Måns som blott blev 13 år innan valde att sluta sitt liv och slöjdlärare Sven-Erik Hjalmarsson i Kungsbacka som inte orkade livet vid en polisanmälan. Vidare via vad är mobbing? Varför lyckas vi inte stoppa den? Till huvudkapitlet När man gör en mobbningsfri skola.

Det central i boken är hur man organiserar skolan som hur man får bort dåliga strukturer. Men kanske det mest central hur får vi huvudmännen att ta sitt juridiska ansvar. Ytterst är det politikerna i kommunfullmäktige som ska stå för nolltoleransen (6 kapitlet i skollagen går inte att avtala bort) och ha ett förebyggande arbete kring kränkningar och diskriminering. Den dagen vi får hobbypolitikerna att förstå sitt uppdrag och tillämpa skollagen fullt ut har vi kommit långt. För en kunskapsskola utan en värdegrundsbaserad skolkultur med arbetsro är ingen kunskapsskola.

Boken rekommenderas som obligatorisk läsning för samtliga hobbypolitiker i samtliga 290 kommunfullmäktige som samtliga styrelseledamöter i fristående skolor. Lika så alla rektorer och lärare samt all övrig personal. För läroplanen Lgr11 har i sitt huvudmoment i kapitel 2.1 Normer och värden riktlinjen för alla som jobbar i skolan ska:
aktivt motverka diskriminering och kränkande behandling av individer eller grupper.
I samma anda finns riktlinjen att lärare ska
uppmärksamma och i samråd med övrig skolpersonal vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga och motverka alla former av diskriminering och kränkande behandling.
Hög tid att se över arbetet med mobbning så det inte ständigt blir brandkårsutryckningar när det tokar till sig. Men framför allt att inte ett enda barn går så långt som Måns gjorde.

Källa:
Jenninger, Claes (2015) - En skola fri från mobbing, Beijbom books
Tidigare blogginlägg Pluraword:
Måns och Hjalmar
Orutin i skolan  

onsdag 13 januari 2016

Orutin i skolan

Vårterminen 2016 har precis startat i svensk skola. För somliga en behövlig lustfull känsla. Andra en pers och klump i magen.
Debatten och synpunkterna är många kring det här med kränkningar och diskrimineringar. Både i ljuset av killars trakasserier av tjejer ur sexuell art som de onda strukturerna i skolan. Det är inte barnens fel att kränkningar sker utan förhärskande normer och strukturer.  Framför allt är det den tysta majoriteten som är det största problemet till kräkningar och diskrimineringar.

Olika är rollerna i skolan över kränkningar. I skolan och klassen vet man säkert hur det hela ser ut. Frågan är bara kartläggs förekomsten av kränkningar och diskrimineringar av elever och lärare. Sorteras de i grupp och analyseras av arbetslag och rektor?

Framför allt vet skolans huvudman hur det faktiskt ser ut? Huvudman i skolan är inte förvaltningen i kommunen eller bolagsledningen i fristående skola. I den offentliga skolan är det den politiken i kommunfullmäktige som bär det yttersta ansvaret likväl som styrelsen i en fristående skola oavsett om det är en stiftelse, aktiebolag eller ekonomisk förening.

Det är hos huvudmannen den största svagheten finns. En kombo av bristfällig kunskap och avsaknad av rutiner leder till att nolltoleransen inte upprätthålls. Tar vi offentlig sektor i form av kommunfullmäktige och den politiska facknämnden BUN är okunskapen om vad som gäller stor. Det mest elementära tycks inte hobbypolitikerna känna till. Skollagen är en speciallag som tar över allmänna lagar som kommunallagen. Skollagen tar alltså över det kommunala självstyret. Det innebär att varje politiker i kommunfullmäktige ska kunna skollagen och de regelverk som styr skolan innan beslut fattas. Här krävs omfattande utbildningsinsatser. En god vän till mig som sitter i kommunfullmäktige i en söderort till Stockholm konstaterade att det borde finnas en fortlöpande utbildning av politiker för att fullt ut följa uppdraget. 

Då skulle kommunfullmäktige och facknämnder bli varse att de måste har rutiner för att fånga upp hur arbetet med kränkningar och diskriminering sker på varje skola. Det har visat sig att styrkedjan mellan huvudmän-rektorer-lärare är bristfällig. Uppföljningen, som är en av tre uppgifter huvudmän har som uppdrag, brister på många sätt. Det saknas rutiner, det saknas data, saknas koppling till nationella mål och begränsade data för att göra bedömningarna.

Nolltolerans gäller i skolan när det gäller kräkningar och diskriminering. Skollagen stadgar i 6 kapitlet:
2 § Bestämmelser om förbud m.m. mot diskriminering i samband med verksamhet enligt denna lag finns i diskrimineringslagen (2008:567).
4 § Avtalsvillkor som inskränker rättigheter eller skyldigheter enligt detta kapitel är utan verkan.
6 § Huvudmannen ska se till att det inom ramen för varje särskild verksamhet bedrivs ett målinriktat arbete för att motverka kränkande behandling av barn och elever. Närmare föreskrifter om detta finns i 7 och 8 §§.
7 § Huvudmannen ska se till att det genomförs åtgärder för att förebygga och förhindra att barn och elever utsätts för kränkande behandling.
8 § Huvudmannen ska se till att det varje år upprättas en plan med en översikt över de åtgärder som behövs för att förebygga och förhindra kränkande behandling av barn och elever. Planen ska innehålla en redogörelse för vilka av dessa åtgärder som avses att påbörjas eller genomföras under det kommande året. En redogörelse för hur de planerade åtgärderna har genomförts ska tas in i efterföljande års plan.
Dessa lagrum är tydlig på huvudmannens ansvar. Har man inte en målinriktat arbete mot kränkningar och diskriminering är det svårt att vara förebyggande. Har man bristfällig data om var, när och hur kränkningarna och diskrimineringen sker är det omöjligt att skapa en årlig plan och följa upp effekterna av de åtgärder man gör.

En metod att fånga data har jag och Jan Söderlund fångat i handboken Från skollag till vardagsarbete.
Med hjälp av en metod i sex steg fångas hur man samlar indata. Hur man kartlägger kränkningar med hjälp av orsak-verkans diagram (fiskbensdiagram). Utifrån det samlar data för att få fram vilka delar i kränkningen som insatser ska göras mot. Vilka mål har vi för att minska kränkningen. Hitta arbetssätt och metoder för att utvärdera resultat i förhållande till de mål man har satt. Vad blev effekten av insatserna.

Nu ska sägas att inte bara de offentliga skolorna har problem med kränkningar. Det förekommer även i fristående skolor. Därför måste även styrelsen i dessa skolor ha lika fullt utbyggt ansvar och rutiner för att hantera frågan.

Med huvudmän som prioriterar en trygg skola har inga problem med att föräldrar tar sina barn ur skolan. Skolor där professionen fullt ut kan fullgöra sitt uppdrag innebär stabilitet och trygghet.

Källa:
Danielsson, Roger J & Söderlund, Jan (2012) - Från skollag till vardagsarbete, grundskolan, Skoldialogen
Jenninger, Claes (2015) - En skola fri från mobbing, Beijbom Books
Skollagen (2010:800)
     

måndag 11 januari 2016

Ö-råd på 68:an

Vad är det som egentligen händer på Sveavägen 68? Socialdemokratins inre rika liv har inte mer naket berättats. Daniel Suhonen har skapat en litterär skildring över maktens arrogans.
Berättelsen har flera dimensioner. En är den fullständiga mobbing som maktcentra i Socialdemokratin och dess VU ägnad sig åt mot en person. Därtill medias roll i att skapa drevet om saker som i realiteten var skvaller utan sanning, men ändå påstås för att inte röja källor. En maktkamp inför öppen ridå. Man förflyttas mentalt till dockhussåpan Robinson. Med en stilistisk ådra lyckas Suhonen fånga läsaren i de olika vindlingarna i landets fd statsbärande parti.

Bokens slut är en rungande vidräkning över VU sista möte innan Juholt avgår i Oskarshamn. Beskrivningen är som man sitter med på ett Ö-råd över att rösta ut partiledaren. Där känslorna och knivhuggen i ryggen haglar. Resultatet av det Ö-råd är känt.

Med egna erfarenheter från ideologiskt drivna organisationer och den inneboende konflikten mellan förtroendevalda och tjänstemännen skulle jag kunna säga att denna berättelse kunde handla om vilken ideell förenings som helst. Oavsett det är politik, idrott, religion eller annan värdestyrd ideell verksamhet finns elementen där för ränksmideri och maktspel.

För den som är politisk intresserad och de som inte har egen erfarenhet av att jobba ideellt är denna bok en obligatorisk läsning.
     

lördag 9 januari 2016

Sanningslidelse

Bildning är att vilja se sig själv, är rubriken på en intressant artikel i SvD 160109. Thomas Steinfeld tar där upp 13 allvarliga missuppfattningar om bildning.
En som jag fastnade för är det här med mycket läsning. Thomas Steinfeld skriver:
Bildningens första kännetecken är en smärtsam medvetenhet om att veta för lite eller till och med ingenting alls, oavsett det man faktiskt vet. Bildningens andra kännetecken är förmågan att använda sig av det lilla man vet – att kunna se förbindelser, skapa sammanhang, förstå en mening.
Om man gör en ordboksvandring definieras bildning av: god allmän kunskaper på många områden. Läsning är en färdighet som måste övas genom livet. Men det är ingen garant för att man är bildad. En spännande känga. Är det så att det är läsförståelsen som är det vikta inte mängden läsandet. För egen del är det nyfikenheten som är drivet till läsandet och att hitta ny kunskap.
Kunskap har inget självända mål. Det viktiga är förmågan att kunna kombinera olika vetskap i nya kombinationer. Frågan är om dagens skolsystem är format för bildningen eller strikt funktionalism? Thomas Steinfeld skriver:
kulturpolitiken jämt blandar ihop begreppen; den gör det avsiktligt eftersom den vill dölja den råa funktionalism som i dag härskar över skolsystemet (den går numera ofta under beteckningen ”Pisa”) bakom ett ädlare ord.
Det är skrämmande i kontexten av att kunskap är en flyktig materia. Däremot är baskunskaperna läsa, skriva och räkna avgörande för att kunna ta till sig texter och ny materia. För det här med att vara smartare än en femteklassare är inte hållbart över tiden. Det intressanta med kunskap är dess devalvering över tiden. Ellen Key har uttryckt detta med kunskap så träffande:
Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt vad vi lärt.
Så frågan är hur samhället ser på sig själv. Under Ellen Keys tid bröt arbetarrörelsens bildningsorganisationer fram för att den arbetande klassen skulle få mer kunskap och förmåga att debattera olika ämnen offentligt. Frågan är idag snarare hur vi ser på vad bildning är i dagens samhälle. Är det de klassiska eller är det något annat? För bildning är att vilja se sanningen i vitögat och inte bara soppas med i skitsnacket. Detta är speciellt viktigt med vårt botaniserande i sociala medier. Har vi ett källkritiskt förhållningssätt och kan vi sätta in det i sitt sammanhang.Därför är skolsystemet viktigaste uppgift att skicka med verktyg till de unga att klara att se substansen i det skrivna ordet.

Media SvD  

onsdag 6 januari 2016

Rekordgenerationen

Livsstilar och preferenser skiftar genom åren. Intressant i diskussionen är hur vi grupperar generationer. Mycket har det pratats om decenniet som grund. Speciellt när man tittar på jämna tiotal som 1940-talet och så vidare. I diskussionen har det oftast fört fram att det är just den generationen som tagit mest för sig. Kikar man på befolkningsstatistiken stämmer det inte riktigt.
Om vi grupperar födda i femtalsgrupper noteras att åren 1940-1944 föddes det ca 513.000. Åren 1945-49 föddes ca 640.000. Perioden 1950-1954 föddes ca 555.000 och sista delen av 50-talet föddes ca 527.000. Grupperar vi femårsgrupperna noteras att 40-talisterna som total är 1,15 miljoner och 50-talisterna 1,09 miljoner. Görs en annan gruppering är perioden 1945-1954, rekordgenerationen med sina 1,2 miljoner den största.

Dessa 1,2 miljoner individer står för livsvärderingar som att pensionär är man först vid 80 års ålder. Först då är man gammal och skröplig. Rekordgenerationen ser även fram till den andra frihetstiden efter 68 och tidigt 70-tal när revolten mot överheten ägde rum. Och den andra frihetstiden handlar om att leva loppan. En annan livsstilsfaktor är resandet och även bosättning utomlands. Misstron mot välfärdssamhället är stor. Ungdomsårens idealism har förbytts i krass pragmatism. Rekordgenerationen är inte så intresserad vem som sköter vården bara den funkar.

Många inbyggda konflikter med andra ord när vi kommer in på samhällets problem av dag. Vinst i välfärden är inget rekordgenerationen tycks bry sig om. Lika lite som att flytta utomlands och ta med sig pengarna. Sedan det här med att arbeta efter 65. Det går ann om det är lägre skatt och deltidsarbete.

Mycket kan man säga om denna generation. Den har på ett sätt haft turen att växa upp med en tillväxt av oanad kraft efter kriget fram till 70-talet. Generationen har brutit mot auktoritetstron. Och det har varit många som gjort den klassiska klassresan under en tid det var viktigt att bli någon. Med föräldrar som stöttade för att barnen skulle få en bättre chans i livet än de själva.

Så man får tacka sin lyckliga stjärna att man är född 1952, även om födelsetalen minskat under åren 1948-1954. Noterbart är att de beryktade 1956 bara var drygt 105.000. Fast där fanns Björn Borg, Ingemar Stenmark, Linda Haglund, m fl idrottare. Ja, ja det här med statistik är kul och intressant när man ska värdera samband och mönster. Så vi möts när vi blir gamla å skröpliga i 80-årsåldern.

Källor:
Befolkningsstatistik, SCB
Rekordgenerationen, Kairos Future 

    
  

tisdag 5 januari 2016

Två kära ovänner

Två kära ovänner vandrar från Nationalförsamlingen över Seinefloden till Place de la Concorde och Champs-Elysées den 11 november 1944. Avenyn var full av folk, i alla fönster hängde människor och trottoarerna var fulla av folk som ropade: "Leve de Gaulle!" och "Leve Churchill!" (s 296).
Upptakten till detta skapades redan 9 juni 1940 i London när Winston Churchill och general de Gaulle träffades för första gången. Två vänner som under resans gång skulle bli två kära ovänner. Båda stora egon. Men kanske framför allt Roosevelts maktambitioner satte käppar i hjulet under de dryga fyra åren från första möte och den berömda vandringen.

Om någon hade trott att de visste allt om andra världskriget är det inte sant. Många pusselbitar finnas att upptäcka om denna period. En som jag inte själv visst var de maktambitioner Roosevelt, hade genom något som kallades AMGOT, planerat hur han skulle dela upp Europa efter kriget. I den fanns planer på att ta över förvaltningen av Frankrike lika väl som andra territorier i Tyskland och angränsande länder.

Jag noterar att den bilden jag hade av den historiebeskrivning av andra världskrigets politiska spel får revideras. Roosevelt var inte den hjälte som förespeglats. Han var en mer kallt beräknande och durkdrivne maktspelare som ville uppfostra Europa. Han kunde aldrig acceptera general de Gaulle. Ständigt satte han käppar i hjulet för Det fria Frankrike under ledning av de Gaulle. Därmed kom sprickan att uppstå mellan Churchill och de Gaulle.

Mera intressanta inblickar har Knut Stålberg lyckats med i boken. Som inte tidigare berättats kring  skeendet natten till dagen D. Ett intressant spel under "the crazy night" mellan Eisenhower, Churchill och de Gaulle när och hur Frankrike skulle få reda på landstigningen i Normandie.

Boken är en källa till ny kunskap och en stilistisk berättelse. Nästan så man hör Knut Stålbergs röst när man läser den. Så gör det och få en ny pusselbit om andra världskriget och de personer som hade ett avgörande inflytande på den värld som skapades efter 8 maj 1945.

Källa:
Ståhlberg, Knut (2011) - Två kära ovänner, Norstedt   

Ständigt detta betygssystem

Debatten om de femgradiga betygssystemet är åter i gång. Allt från de som säger att det inte är några problem utan att man fokusera på elevens svaghet. Andra att ju visst finns det problem.
Systemet innehåller ett antal kunskapskrav per ämne för betygen E, C och A. Däremellan är det en skattning lärarna måste göra för att sätta betygen D och B hur eleven nått målen. Debatten har fokuserats mest på hur betygssystemet slår i gymnasieskolan. Där är det säkert mer problem både med kunskapskraven mellan olika ämnen och kurser som mellan bedömningskonsten hos lärarna. Jag ska inte gå in på de enskildheter som kan finnas hur man ska se på betyg och kurser. Här har gymnasieutredaren Helén Ängmo fått tilläggsdirektiv till utredning om att åter inför ämnesbetyg i gymnasieskolan.

I grundskolan finns inte samma problem som i gymnasieskolan. Här sätts terminsbetyg från år 6 och uppåt innan slutbetyget år 9. Här finns möjligheten att se elevens progression i ämnet och därmed inte samma effekter som vid kursbetygen i gymnasiet.

Däremot kan man fundera en stund på hur systematisk man är i sitt arbete med bedömning och betyg. Skollagen har lagt stort informationskrav på både rektorer och lärare kring hur den enskilda skolan tillämpar bedömning och betyg. Om vi tar grundskolans läroplan och kapitel Bedömning och betyg har staten satt upp några mål och några riktlinjer. Ett mål är att varje elev:
utvecklar förmågan att själv bedöma sina resultat och ställa egna och andras bedömning i relation till de egna arbetsprestationerna och förutsättningarna.
En digert mål. Det är inte bara lärarna som ska kunna bedöma utifrån kunskapskraven utan även eleven ska ha motsvarande förmåga. Utöver detta finns det riktlinjer för hur bedömning och betyg ska hanteras av lärarna i undervisningen. En är:
utifrån kursplanens krav allsidigt utvärdera varje elevs kunskapsutveckling, muntligt och skriftligt redovisa detta för eleven och hemmen samt informera rektorn.
I detta sammanhang kan man fundera över följande. Hur går betygssättningen till av betygssättande lärare? Finns det kollegiala arbetssätt utifrån ett ämnesdidaktiskt tänkande? Finns mallar och metoder gemensamt för skolan baserade på de nationella kunskapskraven? Finns definitioner på tolkningar utifrån värdeorden i kunskapskraven? Eller är det så att varje lärare har sin egen tolkning och arbetssätt? Det senare är som bäddat för att skapa olikheter och rättsosäkerhet mellan klassrummen.

Många är frågorna. Både om det är fel betygssystem vi har eller är det så att tillämpningen saknar uniformitet. Hur man än gör och oavsett vilket betygssystem som tillämpas kommer man att ha subjektivitet i bedömningar. Men den skulle minska både genom med att ha kalibreringsmöte med betygssättande lärare kollegialt och att man har gemensamma metoder på skolan.

Media SvD1, SvD2
Pluraword:
Ämnesbetyg och progression