Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

måndag 21 augusti 2017

Växla upp kunskapssynen i skolan

Växla upp kunskapssynen i skolan skulle man kunna sammanfatta de fyra professorernas debattinlägg i SvD. De anser att det är svensk skolas största problem. De skriver:
Skolarbetet, som styrs av läroplanerna, präglas också av idén att det inte finns några egentliga sanningar, bara partsinlagor.
En vän av ordning undrar var de fått detta ifrån. Vad jag möjligen kan förstå är att skolor inte medvetet jobbat fram en pedagogisk struktur för att hyvla bort ojämnheterna mellan klasser och enskilda elever. Däremot är dagens läroplan Lgr11 betydligt stringentare.
Skolans problem, och för den delen all tjänsteverksamheter, är den för stora tron på humankapitalet. Det som sprakar mellan öronen på oss. Detta är en ytterst flyktig materia och variationen är stor mellan enskilda individer i tjänstutförandet, i detta fall undervisningen. De verksamheter som är hållbara över tiden kännetecknas av två saker. Man har en struktur att stå på samtidigt som man har en medvetenhet som utövare att göra rätt från mig till rätt till den man tillför. I skolans fall, att lärarna undervisar med rätt metoder till att bli rätt för eleven. Här finns många undervisningsmetoder.

Läroplanen är tvådelad. En del som handlar om övergripande mål och riktlinjer för undervisningen och kursplaner för de olika ämnena i skolan. Den första lämpar sig väl för att skapa den pedagogiska strukturen i en skolan.
De åtta huvudmomenten i läroplanens kapitel 2 lämpar sig som den grundmall som behövs för att skapa mål i processen undervisning. Om vi bara för en stund stannar vid Kunskaper innehåller den 16 mål på progressionen i undervisningen för att eleven ska nå slutmålet i årskurs 9 i högstadiet. Dessa är underlag för att hitta undervisningssätt för att eleven ska klara kraven i de centrala innehållet. Utöver detta finns det för lärarna sex riktlinjer att förhålla sig till under huvudmomentet Kunskaper. Exempel på detta kan var att ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande. Här behöver varje skola skapa sin egen struktur för hur det går till. Ett exempel på detta är hur går växelspelet till mellan lärare och elev före-under-efter undervisningstillfället. Om det har jag skrivit ett inlägg: Växelspel i skolan, se länk nedan.

När sedan professorerna skriver:
Om läroplanerna tydligare definierade vad eleverna bör lära sig skulle skolresultaten höjas, och vi ser då goda möjligheter att svenska elever återigen når resultat i nivå med de allra bästa länderna. 
undrar jag smått, har de läst kursplanerna i de olika ämnena och dess central innehåll. Det är just det som är lärarnas undervisningsuppdrag. Tar vi ämnet svenska noter jag följande centrala innehåll:
  • Åk 1-3 Läsa och skriva, Tala, lyssna och samtala, Berättande texter och sakprosatexter, Språkbruk, Informationssökning och källkritik.
  • Åk 4-6 Läsa och skriva, Tala, lyssna och samtala, Berättande texter och sakprosatexter, Språkbruk, Informationssökning och källkritik.
  • Åk 7-9 Läsa och skriva, Tala, lyssna och samtala, Berättande texter och sakprosatexter, Språkbruk, Informationssökning och källkritik.
Notera att det central innehållet har samma struktur genom skolans alla nio år. Däremot skiftar graden av kunskapsinhämtning givet om eleven går i låg-, mellan- och högstadiet. Här finns olika metoder att använda i undervisanet i det svenska språket. Ett, som jag med glädje har skaffat mig kunskap om, är textsamtal. En metod som läsambassadören Anne-Marie Körling praktiserat under sin tid som lärare.

Därtill hjälper att man som lärare har ett synsätt enligt figuren för kvalitetshuset ovan med att ha kursplanen som sitt centralt rättesnöre i en målstyrd undervisning. Som synes får undervisningsrummet med sig både vad som ska undervisas och vad som är syftet att utveckla ämnesförmågor på samt kunskapskraven, som ett mätinstrument, i vilken grad elever som individ nått för kunskap och hur fördelningen ser ut klassvis och ämnesvis. Detta är sedan grunden för återföring för hur den formativa bedömningen ska göras för grupp och individ. Om detta med resultatförbättring har jag skrivit mer i blogginlägget Blicka inåt, se länk nedan.

Med andra ord är en skola som har skapat detta en skola som många skulle söka sig till. Dock är det ingen utopi att alla skolor skulle kunna skapa den struktur och förhållningssätt som ovan beskrivit oavsett var i landet den ligger. Det tragiska är trots allt det professorerna skriver:
Listan på förklaringar till problemen i den svenska skolan kan göras mycket lång. Såväl debatten som forskningen är i regel fixerad vid enskildheter, vilket gör att lösningsförslagen tenderar att skjuta in sig på detaljer. Ett antal enskilda förklaringar har framförts: kommunaliseringen av huvudmannaskapet, det fria skolvalet, invandringen, de vinstdrivande aktörerna, och så vidare.
Alla dessa yttre faktorer är svårpåverkad. Speciellt i ljuset av att man tror att social ingenjörskonst går att tillämpa för att få bukt med segregation och andra socioekonomiska faktorer. Det är en chimär att tro att detta skulle lösa skolans problem. Enda sättet är att skapa de interna förutsättningar i varje enskild skolan för att öka elevens kunskaper. Då behövs en strukturerad och systematiskt skola.

Media SvD
Källa:
Grundskolans läroplan Lgr11/16
Körling, Anne-Marie (2017) - Textsamtal & Bildpromenader, Lärarförlaget
Blogginlägg Pluraword:
Växelspel i skolan
Blicka inåt
Mät mera - skolans styrning glappar    
 

torsdag 17 augusti 2017

Mät mera - skolans styrning glappar

Mormors lilla kråka skulle ut å åka. Ingen hade han som körde. En slak han hit än slanka hand dit.
I den vådliga färden är det lätt att köra i diket om inte man har kunskap om hur man hantera fordonet och om brister finns i drivlinan. Sången om mormors lilla kråka är en tydlig bild över hur det är i skolan. Man har en bild av varje enskild elev har för kunskaper, men sällan hur det ser ut i elevgruppen, samtliga elevgrupper på en skola och hur det ser ut mellan olika skolor.
Styrkedjan är bristfällig därför att man inte fullt ut har en systematik i arbetet med resultatutvärdering. Därtill är statistiken som finns i skolan sällan eller aldrig kopplad till nationell statistik. Lika lite som man skolor emellan benchmarkar sina resultat och bedömningen mot varandra.
Det här med att mäta är inte lätt. Vilka måttenheter är avgörande för att lyfta skolan. Vad kan man mäta och vad ska resultatet användas till. Mats Rosenkvist och Matz Nilsson går på DN Debatt in på det här med skolor som den bransch som har bitvis undermålig styrning. Mycket i det ligger i bristande system för analys och värdering av de resultat skolan de facto har. Samtidigt som de försök till att skapa styrsystem allt för mycket styrs av förvaltningarnas önskemål om kontroll utan koppling till verkligheten i skolans vardag. Alla mätningar måste byggas utifrån den verklighet som finns i varje klass och dess individer kopplat till skollagen och läroplanernas mål. Inget annat.

Mats Rosenkvist och Matz Nilsson skriver:
Sveriges skolhuvudmän behöver sätta fokus på alla ämnen och inte enbart på de nationella proven och basämnena svenska/svenska som andraspråk, matematik och engelska. Huvuduppdraget att till årskurs nio ge varje elev gymnasiebehörighet bygger inte enbart på basämnena utan på ytterligare fem eller nio ämnen beroende på gymnasieprogrammets inriktning.
Helt riktigt, men det räcker inte. Utöver kunskapsresultaten måste resultat på undervisningen mätas. Hur fungerar den målstyrda process som undervisningen är. Här är kopplingen mellan kunskapsresultaten och processkvaliteten avgörande för de undervisningsmetoder som används. Där till är det en tredje mätning som måste göras, strukturkvaliteten. Vilka system har vi för att leda och strukturera skolan.
Utan ett helt system som fungerar är risken stor att skolan ramlar ihop som ett korthus. Ett system är aldrig starkare än dess svagaste länk. Därtill behövs en stabil grund att stå på, i form av skolkultur som fokuserar elever-pedagogisk ledarskap-ständiga förbättringar i en kombo med ett väldokumenterad pedagogisk struktur.

Media DN
Pluraword
Drivlinan i statlig målstyrning av skolan

  
 


söndag 13 augusti 2017

Vägen mödan värd

Vägen vi vandrar i livet är mödan värd på många sätt. Jag håller på att digitaliserar diabilder från mina föräldrars bildsamling. Där dök denna bild upp:
Den är tagen i min lägenhet i juni 1979. För några dag sedan hade jag fått det här:
Beviset på att vägen är mödan värd när man når målet. Jag skrev följande på min tidslinje på Facebook om bilden:
Här en bild från examensbjudningen mina föräldrar bjöd på för en nyexaminerad civilingenjör i juni 1979. Då var jag färdig med böcker för ett tag. Jag har nått mitt mål. Men vägen var mödan värd. Stolt var knappt förnamnet på min känslor.
Känslorna när man nått sitt mål är svårdefinierad. Speciellt i ljuset av att växa upp i en arbetarfamilj där det inte nödvändigt var att utbilda sig. Lyckan fanns där av att klarat av det hela. Två saker tror jag bidrog till att vägen var mödan värd. För det första mina föräldrars oreserverade stöd genom alla studieåren. Både materiellt som peppande. För det andra min snudd på obändiga nyfikenhet. Vad finns bakom nästa krök. Denna nyfiken har jag fortfarande.

Från denna punkt att nått mitt mål hur har resan sätt ut efter det. Mycket kan sägas yrkesmässigt och de vägbyten som gjorts. Via mina första stapplande steg i forskarvärlden och insikten att jag nog inte var den typ av människa som skulle orka begränsa synfältet och gräva djup. Till att med en spetskompetens gripa mig ann många nya kunskapsområden. Jag var nog rätt unik då att redan efter fyra år halverat värdet av tjugo års studier och började ägna mig åt helt nya kunskapsområden. Här har min skolning i logiskt tänkande hjälp mig genom livet varje gång jag ändrat färdriktningen.

Det nya yrkeslivet började med att jag ägna mig åt att rationalisera kapaciteter och logistikflöden i kölvattnet av lageruppbyggnaden under 1970-talet. När vi tänket Just-in-case. Det stod samhällsekonomin dyrt, med Åslingakuten bland annat. Vi började lära oss att se på hur japanerna gjort. Speciellt Toyota. Japan efter andra världskriget hade inte råd att bygga lager utan var tvungna att tillverka mot kundorder. Där föddes tänket med Just-in-time. Det följdes av att fordonsindustrin i väst fick lönsamhetsproblem. För att överleva blev kvalitet en överlevnadsfråga. På det viset "ramlade" jag in i kvalitetsvärlden. Där har jag befunnit mig i snart 30 år.

Kvalitet är det som enskilt är avgörande för en verksamhets överlevnad, oavsett den är privat eller offentlig. Den senare är bara att nogsamt studera den omfattande problem vård, skola och omsorg har idag. Resan i kvalitetsvärlden har fört mig från att bygga ledningssystem till utvärderingar av kronjuveler i svenskt näringsliv. Resan startade i byggsvängen där jag på tidigt stadium jobbade med ISO 9000 för att skapa kvalitetssäkring i byggledningsfunktioner. Det förde mig vidare till att på tidigt 1990-tal engagera mig i Svenska Förbundet för Kvalitet, SFK.

Där var jag med att utveckla en sektion med ansvaret för tjänstekvalitet. Ett mycket outvecklat område. Hur säkrar man och utvecklar man kvaliteten i tjänster. Vi tog oss ann att försöka bygga upp kunskapen om detta område. Resultatet blev ett antal konferenser och böcker. Däribland kvalitetsbristkostnader i tjänster och tjänstekvalitetens hörnstenar. Den senare var min andra bok. Parallellt var jag engagerad i något som hette Tjänsteförbundet. Där drevs ett tjänstekvalitetsprojekt som jag var projektledare för delen om ISO 9000 i tjänsteföretag. Där kom min första bok, som också blev en säljframgång.

När det var gjort värvades jag till Företagna. Där hade man skapat ett system för kvalitet som går under namnet FR2000. Under tio års tid hade jag förmånen att utveckla systemet till ett integrerat ledningssystem för små- och medelstora företag. Här fick jag också möjligheten att bli förste ordförande i rådet som förvaltade och utvecklade systemet. Parallellt fick jag mitt livs största kompetensutveckling genom att haft förmånen att vara examinator och utvärderingsledare för Utmärkelsen Svensk Kvalitet. Som bispår under några år i slutet av 90-talet fick jag en djup insikt i svensk hälso- och sjukvård genom Landstingsförbundets QUL-projekt.

I sluttampen på denna tid värvades jag till att för Företagarnas räkning var svensk delegat i ISO-sammanhang. Genom projekt "ISO 9001 for Small Business" var jag med och skrev den internationella handboken. En ytterst lärorik tid där jag noterade att problem vi tyckets ha i Sverige som unika var universella. De flesta länder brottades med samma problem. Jobbet med denna bok renderade sedan i en förfrågan om mitt engagemang i att ta fram en standard för kvalitetsplan på internationell botten. Som grädden på moset blev det många resor till all världens hörn. Men allt har ett slut.

I början av 2000-talet halkade jag in på ett bananskal i skolväsendet. En resa som jag fortsättningsvis engagerar mig i. Skolan är en av de viktigast samhällsfrågor vi har. Här skapas grogrunden för det välstånd vi har och kommer att behöva. Ingången till skolvärlden blev även här mina kunskaper i kvalitetsarbete. Under de år som gått har jag haft förmånen att utbilda några tusen rektorer, utvecklingsledare, förvaltningschefer, förskolechefer, lärare, förskollärare och barnskötare i vad är kvalitet och hur kan man omsätta styrdokument i skola till praktisk vardag. Därtill har det blivit några böcker jag skrivit i ämnet. Därtill noterar jag att även, om jag formellt ska ha 52 veckors semester resten av livet, är det för intressant att låta bli att fortsätta uppdraget att bidra till förskolan och skolans utveckling. Varje skifte i livet bidrar till nya möjligheter och utveckling.

Min lilla exposé över klassresan ovan kan breddas genom att läsa mina tidigare blogginlägg kring min resa i kontext av olika ämnen. Jag noterar att om jag inte tagit chansen till att göra utbildningsresan, trots min bakgrund, hade jag aldrig fått denna möjlighet att se och uppleva de världar som jag beskrivit ovan. Så ta chansen när den bjud att göra resan. Vägen är mödan värd.

Pluraword:
Nya samhället - välfärden 2.0
Avancerad barnmisshandel
Kliv på tåget
Oduktiga flickan           


måndag 7 augusti 2017

Förbättra förskolans undervisning

Skolverket kom i juni 2017 ut med sin lägesrapport för skolväsendet. Där kan man hitta mycket godis. Däribland vad man sett för möjligheter till förbättringar uppfångade under perioden 2015-2016.

Skolverket noterar fyra huvudområden där man ser behovet att förbättra svenskt skolväsende. Dessa är (s 9):
  • En skola som möter varje elev.
  • Strategier för lärarförsörjningen
  • Kvalitet i varje skolform
  • Skolans förmåga att möta nyanlända elever.
För varje område finns det olika delar som behöver utvecklas. För en skola att möta varje elev noterar Skolverket att undervisningen behöver anpassas till varje elev. Dessutom, den gamla klassikern, skolans förmåga att ge stöd. Elevhälsans arbete behöver förbättras så den främjar elevernas utveckling och lärande. Ytterligare behövs studiehandledning på modersmålet förstärkas. Samt studie- och yrkesvägledning tillgodoses. Det senare fick jag mer kännedom i en tillsyn på en grundskola jag arbetar åt. Det är inte bara de senare åren som det är aktuellt med syv, utan genom hela skolgången från förstaklass till nian. Därtill, sommaren 2017 kära diskussionsämne, digitaliseringen. Skolverket noterar att alla elever och lärare behöver digital kompetens.

När det gäller lärarförsörjningen är det ett känt diskussionsämnen hur man ska råda bot på underskottet av förskollärare o lärare. Noterar att den största bristen inom läraryrket i Stockholm ligger på drygt 3000. Av dessa är övervägande delen förskollärare och barnskötare.

Kvalitet i varje skolform fokuserar Skolverket bl a förskolans undervisning och dess behov att förbättras.

Skolverket tar upp i sin rapport att det råder oklarhet vad som menas med undervisning i förskolan. Om jag tar hjälp av skollagen (2010:800), 1 kap 3 §, är:
undervisning: sådana målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden.
Här visar det sig, i Skolinspektionens kvalitetsgranskning, att få arbetslag diskuterar hur undervisningen kan bedrivas och hur förskollärarnas ansvar för undervisningen ska bedrivas. Jag kan bara hålla med Skolverket och Skolinspektionen i detta. De uppdrag jag har och haft i förskolan signalerar förvirring och okunskap, speciellt i relationen till läroplanen. Tyvärr bedrives på många håll en icke målstyrd process för att undervisa. Man kör på som man alltid gjort utan mål. Och checkar sedan av mot läroplanen att man gjort jobbet. Man har sällan eller aldrig en aning om barn lärt sig enligt fastställda nationella målen.

Samtidigt är likvärdigheten i förskolans pedagogiska arbete obefintligt. Eftersom de mål som finns i Lpfö 98/16 inte har minsta innehåll på nationell nivå för vad som barnen ska ha lärt sig. Det gör att ingen kan säga att en enskild förskola gjort för mycket eller för lite. I det uppdrag Skolverket fått av regeringen, att skriva om läroplanen, innebär att ska skapa tydligare vägledning om vad undervisningen kan innebära. Om det inkluderar innehållet i de ämnen, som berörs under kapitel 2.2 Utveckling och lärande, vet jag inte. Den som lever får se vad som kommer ut att detta uppdrag.

Skolverket tar upp det här med pedagogiskt ledande i förskolan, de skriver (s 20):
Många förskolechefer behöver också ta ett större ansvar som pedagogiska ledare. Förskolecheferna har en avgörande roll för att skapa en dialog om undervisning på varje förskola.
För att skapa kvalitet i förskolan står den inför många utmaningar. Det må gälla att bedriva en målstyrd undervisning som att strukturera upp verksamheten för att skapa en pedagogisk struktur över året. Här finns den stora utvecklingspotentialen för förskolan och dess utmaningar. Mycket finns att göra för att skapa en ännu bättre förskolan med struktur och systematik.

Källor:
Skolverkets lägesbedömning 2017, Rapport 455
Danielsson, Roger J och Söderlund, Jan (2012) - Från skollag till vardagsarbete - förskolan, Skoldialogen
Danielsson, Roger J och Hanselid, Hans-Olof (2015) - Det pedagogiska kretsloppet - ett kvalitetslyft för förskolan, Skoldialogen 


   

torsdag 3 augusti 2017

Fotoöga

Fotoöga är det öga som fotografen har när hen skjuter en miljö eller sammanhang. Under mitt projekt att skanna in min fars bilder började jag fundera över motiven. Vad var det han försökte fånga? Vad var det han såg som inte vi andra såg. Bilden brukar säga mer än tusen ord. Här kommer det subtila in, jag som betraktare av bilden gör andra tolkningar än vad den som tog bilden hade. När jag försöker tolka vad det var far ville tolka till eftervärlden går jag ibland bet, speciellt på naturbilder. Hittills har jag, av den tioårs period jag skannat, noterat natur och sociala sammankomster som de två dominerande motiven.

Tar vi naturbilder är det olika typer av miljöer han fångade. Här några exempel:
                                          Från samebyn Fatmomak.


                                           Fjällsjö i Norge och omgivande fjäll.
                                           Röda näckrosor i Tiveden.
Många är funderingarna kring vad såg han. Somliga är lättolkade. Dessa tre är bilder, med gestaltningar av olika naturmiljöer som intresserade far. Uppväxt i södra Norrland, i en kargt skogslandskap i kombo med fjällmark, förstår jag möjligen pappas fotoöga. Mellanbilden fångar han det han ser som skönt. Det karga vindpinade trädet i förgrunden. Magra jorden som är typiskt för fjällmarken och den spegelblanka fjällsjön mitt i bilden flankerad av bergmassiven i fonden. Det karga landskapet ger en bild av hans förmåga att fånga det jag inte, som inte växte upp i den typen av natur, skulle se skönheten i. Samtidigt fascineras pappa av blommor. Det illustreras bäst av de röda näckrosorna han fångade på en semesterresa i Tiveden. När han senare i livet fick sin egen trädgård var det hans stora hobby att odla olika typer av blommor. Här hans älsklingsblomma:
                                           Liljor i trädgården.

När det gäller den andra perspektivet, de sociala sammankomsterna, är det ofta vid högtider i familjen och släkten som dokumenteras. Personligen fascineras jag av hur klädkoden ser ut vid de olika tillställningarna över tid. Från strikt uppklädd till en mer ledig stil. Här några exempel vid två tillfällen med drygt fem års skillnad:
                                           Jul för 50 år sedan, 1967.
                                           Jul för 42 år sedan, 1973.
Ungefär samma typ av julmat men skilda klädkoder och skilda miljöer. Här kan man fundera över vad ser vi på bilderna. En uppenbar sak är samma kärnfamilj över tiden. Säkert kan man tolka in mycket annat. Det är fritt upp för var och en. Men bilderna är det pappa såg när han ställde in kameran för fotografering.

Med denna lilla fundering kring bilder och speciellt ur det fotoöga som skapar bilden tänker jag vidare. Hur skapar vi förståelse för bilder och dess betydelse som kommunikatör. Fastnar för tre saker som Anne-Marie Körling tar upp i sin senaste bok (s 218):
  • Kommunicera med bilder för att uttrycka budskap.
  • Undersöka och presentera olika ämnesområden med bilder.
  • Analysera historiska och samtida bilders uttryck, innehåll och funktioner.
Hur viktigt är inte detta att träna ögat och göra bildpromenader. Det tränade jag som ung tidigt genom mitt problem att orden svor. Idag är jag glad att jag har ett bildseende som gör mig möjlighet att tolka bilden i kombon till den text jag läser. Hur viktigt är det inte att skolan av idag inte bara fokuserar på den teoretiska texten utan i lika hög grad tränar barn att tolka bilder. Detta redan i förskolan.

Mitt bidrag av de tre punkterna ovan är den tredje. Ett försök att analysera bilderna utifrån pappas fotoöga. Vad vara det han ville uttrycka? Vad innehåller bilden? Och, vilka funktioner ville han ha med i bilden?

Källa:
Familjefoton av Verner Danielsson från 1966 - 1973.
Körling, Anne-Marie (2017) - Textsamtal & Bildpromenader, Läraförlaget


   
  


lördag 29 juli 2017

Häxan

Fjällbacka står som alltid i blickfånget för Camilla Läckbergs romaner. Efter tio års frånvaro återvände jag till hennes författarskap med boken Häxan.
Berättelse spinner kring tre berättelser. Den första har utgång i nutid och ett förödande mord på ett barn. Stora sökresurser sätts igång. Det som gör det extra angeläget är att flickan som försvann bodde på samma gård som en flicka som försvann för trettio år sedan.

Parallellt löper dessa två berättelserna genom boken med avbrott för en historia som tar sin början under 1670-talet i Tanumshede. Den berättelsen tar sin utgångspunkt i det här med den tidens hetsjakt på det som avviker och skapar den tidens populism, häxjakten. Lite som går att dra paralleller till vår egen tid med jakten på muslimer och deras trosutövning och islamofobin i Sverige.

Camilla Läckberg lyckas också sätta fingret på hetsjakten på flyktingar i Sverige. Hur vidrigt somliga kan bete sig, även att det är i fantasins form. Men den speglar mycket den hets som stundom lyser fram i sociala medier om vår intolerans för det främmande, det vi inte känner till.

De tre berättelserna sammanstrålar till nutid på ett raffinerat vis. Boken har många bottnar allt från det mest förbjudna, att ta livet av ett barn, som rädsla för det främmande. Trots bokens omfång lyckas Camilla Läckberg hålla spänningen uppe.

Läs boken, om du inte gjort det än.    

fredag 28 juli 2017

Svetsloppan riskerar hållbarheten i Svetsarens bygge

En stor svetsloppa lyckades Svetsaren med igår när han behöll Hultqvist. Svetsfogen risker att regeringen havererar vid nästa belastning.
Varför lyckades Stefan Löfven med en svetslopp som innebär att slagg finns kvar i svetsfogen i den regeringsbildning ha svetsade ihop igår. Den fundamentala frågan som KG Bergström ställde vid pressträffen på torsdagen den 27 juni 2017:
"Med vilken rätt kan du som statsminister trotsa majoriteten i riksdagen?"
Det hätska utfallet som Stefan Löfven gjorde mot KGB visar på en obalanserad och smått tragiskt beteende. Samtidigt tycks socialdemokratisk-dna fortfarande sitta i från den tid de regerade landet. Den yttersta politiska makten ligger inte på regeringen utan riksdagen.

Därför har den kraftigt försvagade fogen Löfven svetsade ihop med regeringsombildningen ett bäst-före-datum till oktober 2017. Trots vilda spekulationer i sociala medier om att Alliansen ska vika ned sig är det fakta att alla partiledarna i Alliansen fasthåller att misstroendeförklaring ska ställas mot Peter Hultqvist.

Samtidigt kan man fundera kring det demokratiska sätt riksdagen fungerat på under 85 år. Den har byggt på i princip två block. Ett rött och ett blått. Jonas Hinnfors skriver i ett debattinlägg om demokratins funktionssätt:
Successivt har dels nya partier nått riks­dagen, dels har stödet för de redan etablerade urholkats så att riksdagen i dag består av små och medelstora partier. Utöver fragmenteringen har dessutom en ny djupgående ideologisk spänning byggts in i riksdagen sedan Sverigedemokraterna gjort entré.
Den taktik som länge rått inom de två stora motståndarna i svensk politik har nått vägs ände. Riksdagen och konstitutionen måste på något sätt ses över. Här tycker jag Hinnfors har en poäng:
För den som uppfattar den alltmer urholkade möjligheten till stabil regeringsmakt som ett problem finns två vägar att gå. En konstitutionell, en politisk.
Att ändra t ex valsystemet och övergå till ett majoritetsvalsystem, som i USA och Storbritannien, kan vara en väg. Det var den vägen Branting och Staff ville ha för hundra år sedan. Men som den dåvarande högerregeringen, med Arvid Lindman som ledare, lyckades genomdriva bygger på proportionalitetsprincip. Det valsystem har vi haft sedan dess. När det gäller hur demokratin ska fungera i framtiden bör man starkt fundera kring Hinnfors slutord:
Den svenska parlamentariska demokratins sätt att fungera håller på att nå vägs ände. Nuvarande kris kring misstroendeomröstning är bara ett av flera exempel. Partierna har anledning rannsaka sig kring vad de kan göra för att skapa nya förutsättningar.
Om vi återvänder till det här med misstroendeförklaringen. Leif Lewin går på DN-debatt in på den frågan. Han skriver:
Möjligheten till misstroendeförklaring mot några av de sittande statsråden passar den borgerliga alliansen som hand i handske. Men bara för att något är taktiskt och strategiskt välkommet, behöver det ju inte vara sakligt fel. Alliansen har goda skäl för sitt handlande.
Den allmänna applåderna i social medier om Löfvens handlande vid regeringsombildningen skymmer sakfrågan. Det stora informationshaveriet i regeringen. Peter Hultqvist må vara populär i breda försvarskretsar, oavsett politisk tillhörighet, och hans handlande i sakfrågan inom sitt departement. Men bara den snäva synen och hemlighållande av informationen han gjort är allvarligt. Han sitter i en regering som har kollektivt ansvar för beslut och ansvar för sitt handlande. Samtidigt är han medlem i den av statsministern skapade säkerhetspolitiska rådet. För mig är det fullständigt obegripligt att man inte informera varandra i detta råd. Det är ett högst oskickligt hanterande även om Hultqvist möjligen inte konstitutionellt handlat fel. Att 2017 leva med ett stuprörstänkande i regeringskansliet och departementen är förödande i ett samhälle där transparens av information är avgörande för handlingssättet.

Så med all säkerhet är Löfvens svetsning utsatt för en uthållighetstest om någon månad och därmed får vi se om slaggresterna i denna svetsning håller eller brister.

Media:
SvD1, SvD2, DN     

torsdag 27 juli 2017

Oavgjort i halvtid i den politiska orkanen

Nu vet vi nästa drag i den politiska kris regeringen skapade i början av juli 2017. Oavgjort 1 - 1 i halvtid, i den politiska matchen, om förtroendet för statsråd mellan de röd och blå.
Stefan Löfven gjorde en regeringsombildning och tänker regera landet, enligt egen utsago. Kanske det vara ett genidrag med ombildningen. Tre ministrar har entledigas, två knutna till it-skandalen. Löfven trotsar dock riksdagen med att ha en spelare kvar i truppen, Hultqvist. Detta borgar för fortsatt spel. Tyvärr är Löfven en politisk naiv person.

Haka fast sig som de röda gjort på att allt en en fråga om konstitutionella frågor är att förenkla matchbilden. Givetvis ska KU granska det som förevarit rent juridiskt, utifrån grundlagen. Konstigt vore det annars med så pass grava brott som Transportstyrelsen ägnat sig åt. Huruvida Hultqvist förfarit konstitutionellt rätt eller inte får vi vänta med tills den granskningen är färdig.

Däremot är det uppenbart att Löfven inte förstår den politiska förtroendefrågan. Allt handlar inte om hur konstitutionen upprätthållits utifrån grundlagen. Det finns ett förtroendekapital rent politiskt. Här finns den avgörande spelplanen i det fortsatta spelet. Löfven spelar lika högt som Alliansens partiledare i frågan. Vad han utsätter Hultqvist för är risken att faktiskt röstas bort av riksdagen om det blir majoritet i omröstningen. Som det ser ut, när detta skrivs, är majoriteten övervägande för mål i misstroendeomröstningen. I så fall är resultatet 2 - 1 till de blå.

Nog om spelteorierna. Det som störde pressträffen var statsministerns arrogans och gnälliga ton. Han hade vunnit på att ha en mer iskall framtoning i talarstolen.

Så den som tror att matchen är över har gjort en felbedömning av sin analys. Fortsättning följer. 


onsdag 26 juli 2017

Politisk orkan - vänstern rasar

Så har det äntligen hänt...skulle man kunna sammanfatta den politiska händelse som inträffade klockan 09.00 när Alliansen riktade misstroendevotum mot tre ministrar i regeringen Löfven. Genast började vänstern att konstruera att detta är en politisk teater.
Det första Jonas Sjöstedt gör är att börja blanda in outsourcing och privatisering som orsaken till det flagranta fel som uppdagats i Transportstyrelsens hantering av it-säkerhet. Att dra det som grund för den politiska teatern nu vänstern orkestrerar är väl magstarkt. Att skylla på marknadsliberalism är oseriöst.

Den här affären har två bottnar. Ett säkerhetshaveri och ett informationshaveri. Låt oss börja med säkerhetshaveriet. SÄPO chefen Anders Thunborg redogjorde för den säkerhetsanalys man gjorde mot Transportstyrelsen på pressträffen i måndags. Den gav vid handen att dåvarande GD för Transportstyrelsen grovt överträtt tre lagar som styr säkerheten. För det har GD fått plikta. Därtill kan man fråga sig vilken säkerhetskultur som finns på myndigheter.

Internationellt finns en it-säkerhetsstandar ISO 27000. Denna standard är till för att skapa ledningssystem för it-säkerhet i myndighetsledningen, privata företag och verksamheter. Den fanns uppenbarligen inte hos berörd myndighet. Troligen inte i annan offentlig myndighet både statlig, landsting och kommunalt. Om den funnits hos myndigheten skulle problemet med säkerhetsläckor inte uppstått. Hög tid att offentliga myndigheter oavsett nivå börjar implementerar säkerhetsrutiner byggda på denna standard.

Informationshaveriet är sedan det politiskt allvarligaste. När regeringen valt att hantera frågan på det sätt man gjort finns det knappast något alternativ för oppositionen att handla som man gjort. Det är i stort en mycket unik politisk händelse i den moderna demokratin, att tre statsråd får en misstroendeförklaring riktad mot sig, och den uppenbara risken att bli fällda av riksdagen. Det signalerar att regeringen inte kollektivt handlat att alla har ryggen fri, utan endast tre ministrar försökt hålla sin egen rygg fri.

Hur nu Stefan Löfven kommer att handla i den politiska orkanen är, när detta skrivs, ovisst. Men det är hans Golgatavandring och skicklighet som förhandlare som kommer att avgöra utgången.

Media
Expressen, GP, SvD
Wikipedia: ISO 27000        
 

torsdag 20 juli 2017

Lärare som framtidssäkrare

Lärarna är framtidssäkrare framhåller Lärarförbundet i en debattartikel i Göteborgs-Posten. Inte så svårt att stämma in i den kören. Undra hur många elever som kommer att mötas av ett lärartomt klassrum när de kommer tillbaka från sommarlovet.
Skolan är i skriande behov av lärare. De rör sig om en storlek på ca 70.000 lärare. Frågan man kan ställa sig är: är det ens rimligt att tro att bristen någonsin kommer att överbryggas? Troligen inte. Vad är då mest viktigt att göra?

En är att se över sättet som skolan är organiserad på. Finns det möjligheter att ersätta bristerna med andra sätt att bedriva undervisningen på än den traditionella med fysisk närvara lärare-elev i klassrummet. Säker kommer många att kraftigt invänd att det går inte. Det är just i de situationer där det gamla sättet att bedriva en verksamhet skapar möjligheten till utveckling. En skolutveckling på riktigt.

Jag ska inte trötta ut dig käre läsare med att återupprepa tidigare blogginlägg i ämnet skolutveckling. Bara kort resumé av tre tidigare inlägg. Det första är från 6 februari 2015. Där tar jag upp det här med ständiga förbättringar. Där tar jag upp bland annat det här med hur ska resurser användas i skolan och vilka roller ska en lärare ha i framtida skolor, i ljuset av ändliga resurser (Länk nedan till Ständigt denna förbättring).

Det andra blogginlägget från 1 september 2015 handlar om Skolverkets lägesrapport från 2015. Där tas faktorer upp, som skolan brottats med länge, obehöriga lärare. Vad gör det med elever och deras förmåga att bli flygfärdiga samhällsmedborgare utan behöriga lärare. (Länk nedan till Farlighetsfaktorn)

Tredje blogginlägget från 23 januari 2016 tar upp det här med den berömda styrkedjan som hoppat av. Bristerna i styrningen mellan nivåerna och rätt underlag för att bedriva en skolutveckling som ger förutsättningarna för ett lärande både på individnivå och grupp. Framför allt hur vet skolan att de resurser de har används på ett sätt att det ger effekt. Ett område, som ur forskningssynpunkt, i Sverige är kraftigt eftersatt. Det är väl bara i princip Hattie som man kan luta sig mot för att se vilka klassrumseffekter ger i undervisningen. (Länk nedan till Vita fläckar i skolutvecklingen)

Det som är uppenbart är att skolan behöver arbetsro. Det som vore önskvärt är att alla politiska partier både i riksdag och kommunnivå skapade en borgfred med långsiktiga spelregler. Här får vi se hur mycket samtliga partier kan enas kring Skolkommissionens förslag.
Samtidigt är det hög tid att inse att skolans arbetsformer behöver ändars. Allt från vilket styrsystem man använder till hur den pedagogiska strukturen ser ut och tillämpas. Här kommer skollagens 4 kap om systematiskt kvalitetsarbete att avgör. Därtill är frågan hur undervisningsmetoder ska se ut för att lyckas med en individuellt lärande hos eleven. Kanske de stora snackisen om digitaliseringen sommaren 2017 kan landa i hur vi på bästa sätt utnyttja den i undervisningen. Det är inte antalet laptop som är avgörande utan hur innehållet ser ut i appar och program.

Det är inte en liten fråga detta. Hur ska vi klara välfärden i Sverige, som kunskapsnation, om inte det uppväxande släktet besitter det bästa av kunskap och fått redskapen för ett livslångt lärande. För det behövs en skola som är rätt organiserade med rätt resurser för att lyckas.

Media GP
Blogginlägg:
Ständigt denna förbättring
Farlighetsfaktorn
Vita fläckar i skolutvecklingen
 

torsdag 13 juli 2017

Bildpromenad i tiden

Hjärnan är underbar. Den tillåter att göra en tidsresa av minnen vid en bildpromenad. Tagit mig för att börja skanna familjens diabilder till digital form. Vips sätter hjärnan igång och plockar fram minnen man glömt. Tur att bilder finns för att få gång tanken och bildpromenaden.
Den första bild jag visar är vår första TV. Vi var inte precis först på, först 1965 köptes en. Svart-vit var bilden. Vilken revolution det var att sitta i soffan och titta på rörliga bilder. Sådant som Kapten Bäckdahls skafferi, Forsythe sagan, Bröderna Carwright, m fl. Helt plötsligt kom världen hem till en. När man bildvandra på bilden kan man fråga vad mer finns på bilden? Finns någon sak kvar idag? Hur många böcker finns i bokhyllan?
Nästa bild i promenaden är mormor och morfar. Födda på 1800-talet senare hälft. Här på besök i mitt barndomshem. De hade ett strävsamt småbrukarliv som arenddebönder på Eriksbergs Fideikommiss i södra Södermanland. De fostrade sex barn samtidigt som de skötte jordbruket. Utöver det var de aktiva i frikyrkan. Morfar som styrelseledamot eller som det hette på den tiden älstebroder i Filadelfiakyrkan i Katrineholm. Bilden är tagen 1965. Ett år senare finns inte morfar längre. Familjen Erikssons överhuvud och patriark har då dött 83 år gammal. Ett långt liv var slut. Mormor överlevde morfar ytterligare 26 år.
Ytterligare ett tidstypiskt dokument är bilden från julbordet i köket på Klostergatan i Eskilstuna. I en arbetarfamilj var det inte frågan om att sitta i tröja eller andra fritidskläder när det var högtid. Då skulle det kläs upp. Till och med en grabb som jag åkte slips på fast man bara var tolv år gammal. Bildpromenaden på denna bild kan man fråga sig följande: Vad fanns för mat på julbordet? Hur tillagades den? Säkert kan flera frågor ställas. Själv kommer jag inte på några just nu.
Vi gör ett hopp i tiden till någon gång tidigt 1980-tal. Samma personer på bilden. Men här är klädkoden en helt annan och tidsmässigt i ett annat rum. Här är föräldrarna på besök hos mig över en kopp kaffe och bakelser som mamma gjort. Var det något som kännetecknade mamma var det hennes bakverk. Matlagningen var min grej.

Denna bildpromenad har givit mig en ny referensram. Hur viktig bilden är som tidsmarkör för att dokumentera tid och miljö, samtidigt som den är hjälp för hjärnan att koppla ihop dåtid till nutid. Säkert är det min minnesbilder. Andra skulle se andra saker. Om mina föräldrar, saliga i åminnelsen, gjort samma bildpromenad hade de sett andra saker och haft andra minnen.

Hur viktigt är det inte att även unga får lära sig detta med bildpromenader. Inspirationen till denna bildpromenad har jag fått genom Anne-Marie Körlings senaste bok Textsamtal & Bildpromenad. För den viktiga frågan är: Vad ser du? Samt hur kan vi tillsammans referera och diskutera det vi ser. En viktig del i lärandet.
 

 

måndag 10 juli 2017

Hammarskjöld - den ofrivillige statsministern

Hjalmar Hammarskjöld får nog betraktas som Sveriges mest ofrivillige statsminister. Som opolitisk skulle han brygga över de politisk motsättningarna mellan vänstern och högern 1914.
Min kunskap om Dag Hammarskjölds far var obefintliga innan jag kom till den tredje delen om Sveriges statsministrar under 100 år. De store internationelle förhandlaren och folkrättsexperten. Hammarskjöld skulle sitta en kort tid fram till valet från våren 1914 till hösten 1914. Historiens öde ville något annat. Första världskriget bröt ut och Hjalmar Hammarskjöld blev den första statsminister under ett världskrig. Med de ständiga slitningarna mellan centralmakten och ententen. Här med drottning Viktoria på centralmaktens sida och KA Wallenberg (utrikesminister i ministären Hammarskjöld) på ententen. Hammarskjöld fick var den som förhandlade mellan de båda sidorna för att hålla Sverige neutralt. Risken var stor i början av kriget att Sverige hamnat med på centralmaktens sida.

Hjalmar Hammarskjöld är den ärbara ämbetsmannaklassen personifierad. Från professor i speciell privaträtt till, president i Göta hovrätt till landshövding i Uppsala var han urtypen för den tidens ämbetsmannaklass. Det mindre kända, för mig, var att han satt på stol 17 i Svenska Akademin, som sedermera yngsta sonen Dag Hammarskjöld statt på. Och hans stora språkliga kunskaper och envetna försök till att få spansktalande författare att få Nobelpriset. Att han dessutom var ordförande i Nobelstiftelsen var en intressant kunskap och inblick i arbetet där.

Läs boken om du har hela samlingen om våra statsministrar. 

söndag 9 juli 2017

Almedalen 2017 - det politiska kalejdoskopet

Det politiska kalejdoskopet i Almedalen 2017 bygger på allt från folkhemmet via socialliberalism och privatisering.
Veckan började med privatiseringen. Både Jonas Sjöstedt och Jan Björklund tog oss med från födseln till döden i deras egna familjer och vården. Verkligheter för de båda. Även om jag kan identifiera mig Jan Björklund, att från arbetargrabb på bakgården till akademiker. Frågan är det den verkliga bilden. Den privata bilden är aldrig som berättelse mer än privat. Hur mycket det lyfte problemen i vården kan man fundera.

Tredje dagen var det Annie Lööf som hade scenen i Almedalen. Ett ideologiskt tal när det gällde främlingsfientlighet och nazism. Man får aldrig glömma bort att nazismen är en terrorverksamhet som vill omstörta det demokratiska samhället. Men hon likväl som de andra talarna tog avstånd från dessa krafter. För övrigt var företagandet en bärande del i hennes tal.

Fjärde dagen var det Magdalena Andersson som äntrade scenen. Vår statsminister ägnad sig åt arbetsplatsbesök och vanligt folk, vilka det nu är. Hennes mer officiella debut som talar fick godkänt. Varken dåligt eller bra. Det trista, men kanske nödvändiga för en finansminister, var sifferexercisen. Några korta penningfrågor om skolan, i övrigt mest tunt om Sveriges framtid, det uppväxande släktes förutsättningar att göra klassresor saknades i det parti som skapade möjligheterna genom 1948 års skolkommission.

Femte dagen intog Ebba Bosch Thor scenen. Ned klädd och med sprakande mediebilder till sitt tal. Därtill åter igen utan talarstol. Här fick vi en lektion om hemmet. Sverige ska inte politiskt leva i landet Utopia. Sådant som Nybyggarland och annat ska inte göra sig påmint. Vi har ett färdigt hem som ingen ska röra. Det tråkiga är att hon inte har klart för sig att hem kan skapas på fyra sätt. Bygga nytt (Nybyggarlandet), reparation, ombyggnad eller tillbyggnad. I övrigt får man hållen fördelen av att hon haft veckans bästa tal. Inte bara retoriskt utan och pedagogiskt genom alla staplar och diagram. Det var mer en föreställning än ett tal.

Sjätte dagen tillhörde scenen Jimmy Åkesson. Med sitt tal om folkhemmet lyckades han med två saker. För det första att inte med ett enda ord tala om invandring och integration. För det andra reta upp ett antal socialdemokrater med att stjäla ordet. Förvånansvärt nog var han ovanligt skarp mot Nordiska motståndsrörelsen från scenen. Första gången dessa demonstrerade vid scenen. Samtidigt som Verner von Heidenstam oförskyllt fick klä nationalismen genom sin dikt.

Sjunde dagen var miljöns insegel. Med Gustav Fridolin i talarstolen blev det ett flammande tal om miljö. Både om klimatet och hur vi bygger våra städer med centrum och periferi. Hur detta skapar segregation. Lovvärda tankar. Det är genom möten vi lär känna varandra. Hur skapar vi mötesplatser i stadsbyggnadskonsten? Gustav var den första talaren, denna veckan, som mera ingående pratade om skolan och dess danande kraft. Skam hade det varit om inte landets utbildningsminister lyft den frågan. Han berörde bland annat att han ska genomföra Skolkommissionens förslag. Undra om det är det som ligger på bordet i slutbetänkandet eller det som kommer ut av remissrundan.

Åttonde dagen tog en säker och tydligt Anna Kindberg Batra scenen i Almedalen och avslutade politikerveckan. Kanske inte ett retoriskt skickligt tal, men tydligt. Trygghet och frihet var det bärande i budskapet. Utan friheten - liberalismen ingen trygghet - konservatismen. Som sista talar avfyrade även hon en tydligt avståndstagande mot de demonstrerande nazisterna. Med följande kraftiga applåder. Det som kännetecknade Anna vara och hennes tal om skolan. Nolltoleransen mot dåliga skolor, de ska läggas ner. Också synen på kunskaper. I ett land som ska leva på kunskaper duger det inte med lagomkunskaper. Med det kommer jobben att gå förlorade. Kunskaperna ska vara bästa.

Summerar man politikerveckan 2017 var vården på tapeten i tre av talen specifikt. Två av talen fokuserade på skolan. Kanske den viktigaste framtidsfrågan för välfärden. Klyftor var ett ord som användes flitigt. Lika väl som två pratade om hemmet som håller ihop Sverige. Noteras bör att dessa åtta tal är upptakten till en knivskarp valrörelse inför valet om ett år och två månader. Mycket kan hända på den politiska kartan tills valdagen. Det vi ser idag kan ritas om flera gånger. Eller för att ta Anna Kindberg Batras berättelse som budbils tjejen hon var som distribuerade ritningar till bygget. Då i pappersform, idag digitalt. Då ett enkelt jobb som idag inte finns. Världen är i konstant utveckling, låt oss aldrig glömma det.           

onsdag 5 juli 2017

Nygammal vals - stadieindelad timplan

Om ett år får skolorna inte labba med att dela upp timplanen efter eget skön. Då gäller en stadieindelad timplan. Riksdagen tog beslutet 20 juni 2017 om den stadieindelade timplanen, att gälla från 1 juli 2018.
Beslutet innebär att riksdagen har givit regeringen i uppdrag att på förordningsbasis skapa en studieindelad timplan. Syftet är att öka likvärdigheten i skolan på sådant sätt att om elev byter skola ska hen inte behöva läsa dubbelt för att det funnits olika timplaner.

Därtill strävas efter en enhetligt betygssystem. Moderna språk ska inte kunna skifta mellan skolor. Det innebär att betyg sätt i åk 6 och varje termin fram till slutbetyget i åk 9. Detta innebär att skollagen även kommer att uppdateras. Timplanen som regleras som en bilaga till skollagen försvinner och ersätts med att i 10 kapitel 3 § införs stadier.

Jan Björklund, som alltid hade svårt för detta med årskurser, kan glädjas åt att låg-, mellan- och högstadiet återinförs från läsåret 2018/19. I grundskolan blir åk 1-3 lågstadiet. Åk 4-6 mellanstadiet och åk 7-9 högstadiet. Precis som grundskolan såg ut när jag gick där på 60-talet.

Genom detta och att regeringen fått mandatet att på förordningsnivå skapa en stadieindelad timplan kommer Skolförordningen att kompletteras. I Utbildningsutskottets betänkande skrivs följande om motivet till en stadieindelning:
Regeringen anför som skäl för sina förslag och sin bedömning bl.a. att en stadieindelad timplan i grundskolan innebär en ökad, men nödvändig, styrning av huvudmännens fördelning av den minsta garanterade undervisningstiden. Den ökade styrning som en stadieindelad timplan innebär kan dock medföra att det i fortsättningen kommer att uppstå fler situationer där exempelvis huvudmännen uppmärksammar ett behov av att det genomförs förändringar i timplanen.
Huvudmännens frihet över timplanen tas bort och staten styr hårdare vilken undervisning som ska ske i de olika stadierna. Säkert kommer detta även att innebära en ökade styrning på VAD lärarna ska lära ut i de olika stadierna. Därtill kommer kravet på betygssättning varje termin från åk 6. Förändringen gäller alla huvudmän kommunala som fristående.

Den studieindelad timplanen omfattar grundskolan, grundsärskolan, specialskolor och sameskolan. Sameskolan får dessutom en utökad timplan med 48 timmar med språkval.

Källa:
Utbildningsutskottets betänkande 2016/17: UbU 23 - En stadieindelad timplan i grundskolan och närliggande frågor.

söndag 2 juli 2017

Gudsfruktan & djävelskap

Han kom en vårdag som ett yrväder och hade ryska biblar tejpade runt midjan. Så skulle man kunna travestera, med hjälp av Strindbergs Hemsöborna, Sune Olofson berättelse som bibelsmugglare på 1970-talet, när ännu Sovjetstaten fanns och den kristna frikyrkan levde under jorden. Själv hörde jag berättas om denna bibelsmuggling och farorna med den tidigt 1970-tal. Men aldrig så initierat som av en som faktiskt gjorde det med risk för sitt eget liv.
Berättelsen om pastorssonen Sune Olofson är ett viktigt berättelse om den bibeltrogna och snäva pingströrelsen under 50- och 60-talet. Speciellt för de barn som växte upp i pastorshem där snävheten var extra. Sunes berättelse om väckelsen i södra Lappland är ett bra komplement till PO Enquist berättelser från Västerbotten och Lewis resa. Jag får en extra inblick i pingstväckelsens framfart där uppe. Min far kom från de trakter där detta skedde. Tyvärr minns jag dåligt hur pappa kom med i pingströrelsen, eftersom det på inget sätt var naturligt med den uppväxt han hade. Berättelsen kring detta tror jag är en viktig påminnelse om hur snävt det kan vara när bokstaven tar över och allt tolkas utifrån detta. Samtidigt som den lilla fattiga människan tyr sig till något bortom den krävande vardagen. Lite av det kan jag tycka finns i de bokstavstrogna muslimernas utövning av islam. Dagens religiösa hackkycklingar.

Boken är också ett tidsdokument över det svenska medielandskapet. Som murvel har Sune bidragit till den granskande journalistiken. Här får jag mig till livs initierade berättelser hur det svenska migrationssystemet har fungerat. Den mycket initierade berättelsen om läkaren Zewar som fastnar i den byråkratiska småskurenheten. En nyttig berättelse i dagens tafflighet i hur myndigheten inte klar sitt uppdrag.

Här får vi berättelsen om den svenska U-båtsjakten efter U 137, som Sune var först att rapportera om i Karlskrona 1981, och de påföljande ubåtshysterin. Ett ytterst läsvärt tidsdokument hur militären och den politiska ledningen har förmåga att med dubbel sekretess dölja sina misstag.

Dessutom berättelsen om ambassadörsmördaren, som blev hans vän, kroaten Miro Baresic. Hur taffligt och på felaktiga grunder SÄPO agerade, för att inte tala om den politisk ledningen. Som känt var Palme en Titovän och försökte på politisk väg hela tiden stoppa benådningen och frisläppandet. Här fick ofrivilligt Carlsson fatta beslutet efter Palmes död om tidsbegränsat straff. En skakande berättelse om den storpolitiska cirkusen med General Franco och Paraguays diktator Alfredo Stroessner. En rafflande berättelse och snudd på en god deckare.

Dessa glimtar ur boken har både trollbundit mig och givit en inblick i min egen uppväxt. Speciellt den miljö min pappa kom ifrån när han väl gick med som ung i pingströrelsen i södra Lappland. Då hade familjen splittrats efter min farfars tragiska bortgång i Ormsjöolyckan 12 maj 1936, där 14 flottare drunkna. Dessutom en egen referens till den uppväxt jag haft inom pingströrelsen under denna period. En jag möjligen hade ett bättre förhållande till. Om det beror på att föreståndaren för Filadelfiaförsamligen i Eskilstuna var Guds lille revolutionär Georg Gustafsson eller på de kryphål jag hade hemma genom att fostras med devisen frihet under ansvar.

Boken är ett viktigt tidsdokument över en tid i Sverige där välfärden växte fram. Där Pingströrelsen medlemmar mer och mer gick från fattiga arbetare och jordbrukare till en välmående medelklass. Där många av oss arbetarbarn gavs möjlighet till en klassresa i bildningens tecken. Boken är inte bara ett dokument för de kristna av idag utan lika mycket ett viktigt dokument över det samhälle som många av oss har erfarenheter av. Med murveln Olofson bok för läsaren inblick i det som varit dolt. Läs boken.     

torsdag 29 juni 2017

Det förlovade landet

Solen gassar och svenska flyttfåglar häckar på barerna i Puerto Rico på Gran Canaria. Här är upptakten till Mari Jungstedt andra bok i serien Gran Canaria Crime.
Två berättelser vävs in i varandra. En från dåtiden, när Kanarieöarna fortfarande var jordbrukslandskap utkastat väster om Afrika, till nutid. Hur historien påverkar skeenden i nutid. Berättelsen vävs med skicklighet ihop från ett synes enkelt och brutalt mord på en av dessa svenskar som flytt vintern för ett liv i solen. En tillvara där svenskkolonin inte precis blandas med den kanariska. Där slutet avslöjas konflikten mellan turism och vissas önskan om självständighet från Spanien. Och vad som utlöste våldshandlingarna.

Med sedvanligt driv i texten lyckas Mari fånga mig som läsare. Fast jag, hör och häpna, aldrig varit på Kanarieöarna målas en inre bild upp i huvudet hur det är att leva där. Mari är en mästare i att skildra miljöerna där hennes berättelser utspelas.

Nu är det som alltid tomt när en berättelse är slut. Samtidigt väntar man ivrigt på nästa berättelse från Gran Canaria.  

onsdag 28 juni 2017

Kommunala resursskolor är tillåtna enligt HFD

Skolinspektionen har förlorat striden om att förbjuda kommunala resursskolor. I en färsk dom slår Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) fast att sådant hinder inte föreligger. Linköpings kommun som organiserat sådan får fortsätta med det efter överklagandet av Skolinspektionens beslut och Förvaltningsdomstolens dom.
HFD skriver i sin omfattande dom följande som summering:
Högsta förvaltningsdomstolen har ovan bedömt att skollagens bestämmelser inte hindrar att en kommun inrättar enheter inom grundskolan med inriktning mot elever i behov av särskilt stöd och att inte heller antagnings- och placeringsförfarandet kan anses stå i strid med lagens bestämmelser. Givet detta förhållande måste de elever som sökt sig till en resursskola anses ha såväl sin ordinarie skolplacering som sin ordinarie undervisningsgrupp i resursskolan. Av detta följer att det inte finns skäl att anse att placeringen av en elev i en resursskola står i strid med regelverket i 3 kap. skollagen eller kommer i konflikt med de rättssäkerhetsskäl som motiverar det regelverket.
Detta borde vara en starkt vägande skäl för att barn i behov skulle få möjligheten till att kommuner upprättar undervisningsgrupper i en resursskola utan att störa ordinarie upptagning. Ett är säkert att Skolinspektionen kan inte framgent slå ned på att det bara är fristående skolor som kan organiseras som resursskolor.

Källa:
Mål 3086-16 meddelat i Stockholm 28 juni 2017.
 

Käpma på, vägen är mödan värd

I tider av lätt fångad lust och tankar på att endast talang ger lösningen på bra betyg funderar jag på det här med mödan. Vart tog den dygden vägen. All vår början bliver svår, går bättre år för år, fick jag mig inpräntat som liten.
Det är de små stegen som ger resultat. Oavsett det gäller eget lärande eller att utöka sin kunskap. Det är alltid en möda. Jag skrev så här i några Facebook-grupper:
Karin Boyes diktstrof från dikten "I rörelse" gäller oss alla i livet. Det är mödan värd som gäller inte målet i sig. Gäller även skoltiden och elevers arbete för att nå kunskap. Är lärarna och skolan inställd på att man måste kämpa längs vägen. Ingen kunskap får man gratis och en bokstav är inte mer värd än mödan att nå den. Man är inte bättre för att man har A i alla ämnen. Eller vad säger ni?
Några svar har kommit, fast mest likes. Om jag själv tänker på min skolgång är det just mödan i studierna som renderade lycka och lust när målet var nått. Minns speciellt den dagen jag tog examen från KTH och kunde titulera mig som civilingenjör. Målet var nått efter tolv års strävan. Vägen var värd sitt pris. Men det var många små stig och delmål på vägen. Givet misslyckande, man vinner inte varje match.

När jag läser Daniel Lindqvist replik i Sydsvenskan på en gymnasieelevs synpunkter på stress över betygen tycker jag det är befriande med denna syn:
Om man inte behöver kämpa blir inte heller lyckan av att klara av något lika stor; om allt ges en blir man likgiltig – man kanske dessutom slutar kämpa. Det tycker jag vore fruktansvärt! Att inte behöva kämpa.
Likgiltigheten är ett gift för all utveckling och kunskapsinhämtning. Den hämmar varje utvecklingssträvan. Attityderna till kunskap och bildning måste ändras. Inget kommer gratis. Inte för Zlatan, Björn Borg eller Ingemar Stenmark. Även om de har talang är det oceaner av möda och träning bakom framgångarna. Samma gäller skolarbetet. Därför är det viktigt att se att en bokstav inte är något värt utan vägen till den. Eller som Daniel Lindqvist avslutar sitt inlägg:
Motivation kan aldrig ligga i något så simpelt som en bokstav – motivationen måste vara något större, kanske att förbättra världen, kanske att lära sig mer och utvecklas; så se skolan som en väg att bli bättre så du och dina skolkamrater kan ta era platser i ett framtida samhälle. Alla behövs nämligen, både de med A i alla ämnen och de som inte lyckas så bra i skolan.

Media Sydsvenskan   

torsdag 22 juni 2017

Glad Midsommar

Åter dags att bryta ut i den mest nationella av svenskheten,  midsommar! Då har svenskarna utlopp för små grodorna till dans och fest. Det är bra. Jag och min blogg får tillönska alla läsare en

måndag 19 juni 2017

Glapp ratten gör att skolan åker i diket

Under många år har jag försökt beskriva vilken roll huvudmän har i skolväsendet. Tyvärr har inte de kommunal eller för den delen fristående förstått sitt uppdrag.
När staten idag öser över pengar på skolan kan man fundera över till vilken nytta. Inte reparerar det styrkedjan precis. Det är inte många som har förstått är att huvudmannen i kommunen är kommunfullmäktige. Hur många har sett krav och styrning därifrån av skolan? Inte jag i varje fall. Samma gäller styrelserna i fristående skolor. Hur många har ett aktivt styrelsearbete i frågor som gäller systematiskt kvalitetsarbete fast skollagen ålägger dem detta.

Det är faktiskt dessa enheter i skolväsendet som fattar beslut om resurstilldelning. Inte nämnden eller tjänstemännen på förvaltningen eller ledningen för fristående skolor.

Det var undergörande att läsa Gunnar Iselou debattinlägg i SvD:
Nu är ännu ett läsår tillända. Präglat av en utbildningsministers intensiva insatser för öka kvaliteten i skolorna. Som varje år. Vare sig ministern hetat Baylan, Björklund eller Fridolin. Sett tillbaka kan man konstatera att aldrig har väl Sveriges olika utbildningsministrar initierat så många insatser till så stor kostnad med så liten effekt för elevernas lärande, som under de senaste 20 åren.
Hög tid att budkedjerna från rikspolitikerna upphör. Speciellt förvånande är att Stefan Löfven har satt lönebildning och annat ur spel med sin fackliga bakgrund. På det viset har staten effektiv satt arbetsgivare och löntagarna på läkaren. Samtidigt låter det stort när han och Fridolin stolta står på Spånga IP, under Järvaveckan, och säger att man ska satsa 1,5 miljard kronor på skolan i utsatta områden. Men hallå, vad är detta i relation till vad skolan kostar. 100 miljarder lägger vi på skolan årligen. Alltså satsningen är pynka 1,5 procent. Räcker det för att dra upp skolan ur sin utsatthet? Knappast!!

Gunnar Iselou skriver också:
I linje med detta vill jag med denna artikel visa att när skolan kört i diket är det inte bärgningen, utan styrsystemet som måste uppmärksammas. Annars bär det ner i diket igen. 
Med andra ord skolan har problem med drivlinan i styrningen. Inte bilen i sig. Det är glapp i styrning så ratten inte fungerar att styra dit skolan ska.

Media SvD1, SvD2

lördag 17 juni 2017

Mångfalden byggde Sverige

Sveriges demokratiska ekosystem byggdes av frikyrkan, inte politiska partier som man kan tro. Långt innan den allmänna rösträtten kom, först för män sedan kvinnor, hade alla inom idéburna verksamheter som frikyrkan inflytande personligt inflytande. En kunskap som verkar gått förlorad.
I sin essä, Mångfalden byggde Sverige, skriver Joel Halldorf:
Religionen har det inte lätt i världens modernaste, mest sekulariserade land. Visserligen tar tio procent av Sveriges befolkning regelbundet del av en gudstjänst, vilket faktiskt är fler än vad som går på allsvensk fotboll eller bio. (s 7)
En paradox i sig och en undran om varför vi så lite fokuserar på detta och ser skillnaden på hur demokrati skapas och fungerar. Sedan 1809 har Sverige haft två faktorer som skapat majoritetssamhällets utveckling och homogenitet. Språket är det första. Den andra är konsensuskulturen. Den senare har upprätthållits av två storheter - först den lutherska statskyrkan sedan det socialdemokratiska folkhemmet. I dessa trånga och enhetliga kultur skapades grogrunden för frikyrkan att skapa det demokratiska ekosystemet som bygger på mångfald.

Här kunde människor själv skapa sin grupp och arena. Genom att skapa ideella föreningar hade alla medlemmar i föreningen inflytande, redan på 1800-talet, över verksamheten. Barn, kvinnor och män oavsett samhällstillhörighet hade sin rösträtt att fatta beslut. Här hade man sina församlingsmöten där besluten togs månadsvis. En gång om året ett årsmöte som beslutade om vilka förtroende valda som skulle uppbära förtroende poster inom speciella områden. Genom mångfalden i religiösa sammanslutningar oavsett om det varit lutherskt-kristna, katoliker, ortodoxa, judar eller islam har skapat den mångfald vi har i Sverige.

En intressant slutsats Joel Halldorf gör i sin essä om demokrati och mänskliga rättigheter. De kan man inte koppla till varandra. Han skriver:
I dag tar vi ofta för givet att demokratin och mänskliga rättigheter hör samman, men som system är demokratin nihilistisk. I en demokrati avgör majoriteten vad som är rött, och principiellt finns inget som hindrar majoriteten från att avskaffa de mänskliga rättigheterna för en minoritet - vilket som bekant skedde i Tyskland på 1930-talet. (s 61)
Det är skrämmande att detta håller på att hända igen. Sverige är på intet sätt undantaget. När ett samhälle inte skapar ett civilsamhälle som är skilt från statens nycker är moralen på ett sluttande plan. Demokrati är som jag brukar säga majoritetens diktatur. Saknas den moraliska kompassen går det utför. Därför är religionen en viktig faktor än idag för att vaccinera demokratin från dess avarter.
Om jag själv får vara lite personlig i frågan om frikyrkans betydelse för att skapa det demokratiska ekosystemet. Bilden ovan är tagen på Pingstkyrkan i Eskilstuna. I den har jag min uppväxt. Det var här jag fick min demokratiska och moraliska uppfostran. Även om det även där kunde vara snävt i åsiktskorridoren under 1950- och 60-talet. Från tidig ålder tränades man i rollen som medlem. Vid alla de möten som ordnades var demokratin alltid närvarande. Det var inte som somliga tror en person eller ledare som domderade. Ju äldre man blev ökade storleken på förtroende uppdragen.

Min demokratiska fostran bar mig vidare genom olika föreningsengagemang genom åren. Oavsett om det var styrelseuppdrag eller annat engagemang i föreningslivet har jag haft stor glädje av de erfarenheter jag tog med mig från uppväxten i frikyrkan.

Min fundering är också hur detta ska kunna formas i dagens samhälle. Skolans uppdrag är att skapa värden baserat på det demokratiska samhället. Är undervisningen den arena som ska fostra fria och demokratiska individer? Är skolan inte en teoretisk plantskola där men rent intellektuellt kan förstå hur demokratin fungerar. Men detta är långt ifrån det reella och praktiska fostran man får genom aktivt medverkan i idéburna verksamheter. För att demokratin ska överleva är det inte bara ett förlitande på att det politiska systemet ska fungera utan lika mycket att civilsamhällets ideella krafter fritt få verka och bygga mångfalden.

Källa:
Halldorf, Joel (2017) - Mångfalden bygger Sverige, Timbro
   

söndag 11 juni 2017

Särbegåvade - ge dem en chans

Har alltid förundrat mig över vår syn på barn som har fått förståndsgåvor utöver det normala. När ska lagom landet Sverige och dess lärarkår börja fokusera på dem? Eller är det skrämmande att det finns barn som kan mer än läraren!!
Det finns lika många barn som särbegåvade som det finns barn som behöver särskilt stöd. Här har vi en lagstiftning som fokuserar de senare. Lika tydligt är det uppenbart inte att de som är särbegåvade ska ha den stimulans de behöver. Likadant är det med de knappa 14 procent barn till höger om normalfördelningen. Noter att dessa barn finns i alla typer av socioekonomiska bakgrunder.

När ska vi sluta att betrakta detta som elitism med barn som har intelligens över det vanliga. Det är ju framtidens spetskompetenser vi behöver för att klara den framtida välfärden. Titta gärna på videoklippet från Nyhetsmorgon om 8-åriga Lanny som gick ut femman denna vårtermin.
Lyssna och lär. Men framför allt: hur ska din skola beakta och ha en strategi för dessa barn till hösten?  

onsdag 7 juni 2017

Tunn och lättflytande soppa när det gäller kvalitet

Roade mig med att läsa Skolkommissionens slutbetänkande kring kvalitet. Den är i stort upphängd på en att en ny regional organisation som de tänkt en ny skolmyndighet ska ha.
Tanken är att de regional myndigheterna, liknar nästa gamla tiders länskolnämnder, ska hjälpa till:
En skolmyndighet ha goda möjligheter att stödja huvudmän och skolor genom sin egen expertkunskap och genom att förmedla sådan genom samarbete med andra huvudmän och skolor. Även den expertis inom lärande och skolutveckling som finns hos universitet och högskolor inom regionen är viktig. (s 112)
Intressant att Skolkommissionen tror att det bara finns expertis inom en skolmyndighet eller inom universitet och högskolor. Vad ska vi säga om det statliga industriinstitutet Institutet för kvalitetsutveckling, SIQ? Eller för den del den ideella föreningen Svenska Förbundet för Kvalitet, SFK. Det är inte säkert att byråkrater och akademiker har den fulla kollen på hur handfast och praktiskt kvalitetsarbete går till.

Skolkommissionen slår dock fast följande:
Exempel på kritiska områden där huvudmän och skolor genom uppföljning och analyser behöver inhämta och säkerställa sin kunskap om den egna verksamheten är olika elevgruppers kunskapsutveckling i olika ämnen, resursfördelningssystemet, tryggheten och studieron, lärares och rektorers kompetensutvecklingsbehov, den inre organisationens ändamålsenlighet, allokering av resurser såsom lärarresurser m.m. (s 111)
Det jag noterar genom de uppdrag jag har i skolvärlden är just oförmågan att strukturera och analyser skolans resultat vad gäller struktur, processer och undervisningsresultat. De som jobbar med utvärdering är allt för fokuserad på individnivån och elevens resultat. Det är nog bra ur ett lärarperspektiv. Inte full gått ur skolans perspektiv, lika lite som huvudmannens. Här behövs omfattande arbete för att faktiskt få en buttom-up redovisning.
Dessutom fordras att en staten kopplar på sin del av drivlinan i utvärdering och uppföljning som man beskrev i delbetänkandet. Om det har jag skrivit i en länk som finns nedan. Men jag håller fullt med vad Skolkommissionen skriver om vikten med ett systematiskt kvalitetsarbete är för att höja skolan och dess resultat:
Genom kvalitetsarbetet tydliggörs vilka åtgärder som för huvudmannen eller skolan i fråga är mest väsentliga för att långsiktigt höja kvaliteten i utbildningen. (s 112)

Källa:
Samling för skolan - Nationell strategi för kunskap och likvärdighet. Skolkommissionen (SOU 2017:35)
Pluraword:
Drivlinan i statlig målstyrning av skolan

tisdag 6 juni 2017

Sveriges nationaldag

Åter är det dags att fira det svenska. Vad är det som är det svenska? Om det finns säkert många förklaringar och synpunkter om. Låt oss ta en liten funderare.
För många av oss är det svenska flaggan som är symbolen för svenskheten. Minns själv att jag skulle fira flaggan den sjätte juni. Riktigt varför visste jag inte. Man skulle bara. Långt senare blev svenska flaggans dag nationaldagen.

Varför just denna dag. Historiskt är det två saker som ligger till grund för nationaldagen. Den ena slutet på Gustav Vasas frihetskrig, då nationalstaten bildas. Det andra är den grundlag som kom till, efter förlusten av Finland, 6 juni 1809. Det som kan sägas om den något osexiga händelsen är att den präglat nationalstaten. Det var då språket stod som kittet i befolkningen. Genom att Sverige var ett land med ett språk underlättades sammansvetsningen av nationalstaten. Samtidigt har vi under denna period lyckats hålla oss utanför krig. Unika förutsättningar värda att minnas och firas en dag som denna.

Så det är mycket stolthet vi ska visa. För med den tyngd språket har i Sverige gör det oss unika. Den som vill bli en del av Sverige måste kunna språket. Inte bara nubbe och sill på midsommar är svenskhet utan språket. Ha en stolt nationaldag.

Media SvD, GP 

måndag 5 juni 2017

Statens förlängda arm - skolchefen

En lucka i dagens skolväsende och dess styrdokument, speciellt skollagen, är skolchefen. Som det ser ut idag är skolchefen och skolförvaltningen inte reglerad i skollagen.
Skolkommissionen förslår i sitt slutbetänkande att man ska legalisera skolchefen. Då både för kommunala som fristående skolor.
Förslaget går ut på att skolchefen blir statens förlängda arm. På bilden symboliseras jag med Lina Axelsson Kihlblom. Inte bara grundskolechef i Haninge utan lika mycket en av ledamöterna i Skolkommissionen.

Tanken är att skolchefen ska jobba med att se till att ansvarsfördelning och roller efterlevs samt se till att målen i styrdokumenten efterlevs. Skolkommissionen skriver:
Förslaget innebär ett tydligt lagstöd för skolchefens ansvar och kan därmed anses stärka skolchefens ställning i organisationen. Särskilt i kommunerna markeras också med förslaget skolans ställning och betydelse. Det tydliggör att de nationella målen och kraven ska värnas. Det kan t.ex. handla om kraven på det systematiska kvalitetsarbetet eller den ansvarsfördelning, t.ex. mellan huvudman och rektor, som gäller enligt skollagen. (s 120)
Innebörden blir att den politiska nämnden eller kommunfullmäktige inte kan ösa på med massor med kommunala mål i skolan. Den möjligheten är idag redan begränsad genom skollagens unika ställning som speciallag som tar över allmänna lagar som kommunallagen och aktiebolagslagen. Tyvärr missbrukas lagen genom att kommunala politiker tycker sig ha ett större uppdrag de facto har. Utöver Skolinspektionen, eller vilken myndighet som kommer att utöva den statliga kontrollen, skaffar sig regering och riksdag en grindvakt extra med skolchefen.

Spännande är att se hur detta i så fall i praktiken ska tillämpas. Vem ska skolchefen vara? I den kommunala världen är det givet den som är förvaltningschef för utbildningsförvaltningen. Mer spännande blir det i de fristående skolorna. Här skriver Skolkommissionen:
Den enskilde huvudmannen ska själv kunna avgöra vem i organisationen som ska ha rollen som skolchef. Merparten av alla enskilda huvudmän driver bara en skola. Där kan förslaget innebära att samma person kan vara både rektor och skolchef, eller till och med rektor, skolchef och huvudman.  (s 119)
Alltså status quo på hur det ser ut i många privatägda fristående skolor. Däremot kan det ske en utveckling i de skolor som drivs som ekonomiska föreningar (föräldrakooperativ och personalkooperativ) och aktiebolag. Här finns möjligheten att styrelsen som huvudman kan peka ut den som administrativt driver verksamheten blir skolchef.

Ett är tydligt att det krävs någon form av tydlighet i skolan. Där kan skolchefen ha ett uppdrag över helheten. Skolkommissionen skriver:
Det är viktigt att betona att skolchefen har att ta ansvar för en helhet. Andra områden som skolchefen har ansvar för gentemot sina underställda är till exempel arbetsmiljölagstiftningen, lagen om anställningsskydd, arbetstidslagen och gällande kollektivavtal. (s 120)
Det är bra att det pekas ut tydligt vilken skolchefens roll är utan att administrativt betunga skolväsendet med ytterligare en nivå. Det är tillräckligt svårt idag med att få styrkedjan att synka.

Källa:
Skolkommissionen: Samling för skolan - Nationell strategi för kunskap och likvärdighet (SOU 2017:35)