Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

torsdag 24 juli 2014

Sudderi

Sudderi skulle man önska sig ibland. De där stunderna när man känner sig urusel av en eller annan anledning. Tycker det lät så befriande med eleven som Anne-Marie Körling hade som ställde följande fråga:
Kan man sudda inne i huvudet?
Givetvis är det inte fysiskt möjligt. Inte ens psykiskt möjligt. Hjärnan har ju en förmåga att både minnas fakta och känslor.


Tro dock att det skulle vara frestade den möjligeten att radera det som är obehagligt. Gissar att många efterlevande från Utöya skulle tycka det var skönt. Tur att det inte går att sudda ut det som gör ont. Eller det som misslyckats. Då vore man ingen människa.


Men det är en svindlande tanke att kunna sudda inne i huvudet.  

tisdag 22 juli 2014

Offret har ett pris

Tre år efter det ofattbara på Utöya söker överlevande och nära och kära svar på sina frågor. När man hamnat i "slukhålet" är chocken och intigheten det stora. Så småningom börjar den bottenlösa sorgen göra sig påmind. Den där ständiga saknaden över att aldrig få svar på de frågor man aldrig hann ställa och de där om konsekvensen av sitt handlande.


Nelly Rasmussen ställer frågan undrande om hennes storebror Henrik Rasmussen handlande:
Förstod han konsekvenserna när han hoppade framför flickan och tog kulorna?
En fråga som för alltid kommer att vara obesvarad. Det är en av alla dessa konstiga frågor som dyker upp i huvudet under sorgeprocessen. Det finns alltid någon anledning till vårt handlande i en given situation. Det är väl den enda tröst man kan ha i det bedrövliga.


Det ovanliga i samband med tragedin för tre år sedan är den enighet som Norge uppvisade. Möjligen ett arv från andra världskriget. Nu har tiden gått och meningsskiljaktigheter börjar komma upp till ytan. När dagen idag firas är det en helt annat politisk landskap i Norge. Med en högerregering som inom sig har ett främlingsfientligt parti. Är det så att det som hände 22 juli 2011 var ett slag emot vänsterkrafterna i Norge och framförallt Arbeiderpartiet? Den tanken börjar dyka upp och bli tydligare. Inte nationen Norge.


Fokus lades mycket i början på jihadister och religionskrig. ABBs handlande gjordes utifrån ett fascistiskt religiöst perspektiv, tempelriddarna. Diskussionerna har kantrat till att vi sak vara varsamma med högerkrafterna och näthatet. Bra. Men glöm aldrig bort att man har liknande autonoma krafter på vänsterkanten. Lika beredda att ta till våld för att nå sina syften. Det är lika förkastligt som högerkrafterna. Det ruskiga i det hela är att dessa våldskrafter kindnappar religionen för sina syften. Må vara ABB, Nazismen eller ISIS. Allt blir en Mambo Jambo eftersom samtliga tre världsreligioner är inblandade i politiskt smutts kastning och de härstammar ur samma tradition.


Samtidigt kan vi notera att altruismen segrade på Utöya. De som offrade sina liv gjorde det för andra. Ett drag hos alla som räddat människor från svåra saker som Förintelsen och andra katastrofer. Atle Dyregrov, speciallist på klinisk psykologi vid Centrum för krispsykologi i Bergen säger om dessa människor:
Empati var den gemensamma nämnaren för de människor som räddade liv. De visade kärlek och omsorg. På Utöya var det flera ungdomar som visade att de omfattade dessa värden och begick hjältedåd.




Media: SvD
Tidigare blogginlägg i ämnet:
Overkligheten i naborlan
Grandet i sin nästas öga
Stolen with pride
Mambo Jambo      

lördag 19 juli 2014

Levande läroplaner

De skolformsvisa läroplanerna har en uppbyggnad och innehåll av både elevmål för lärandet och kunskapsmål. Det senare saknad i förskolan. Man kan se olika på de nationella målen. Man kan använda dem som en kravlista utan att fundera på VAD och HUR de ska realiseras. Många gånger pratar kollegiet om innehållet. Tyvärr stannar det bara vid prat.


I sin bok Läraren inom mig skriver Anne-Marie Körling följande:
Vi får en läroplan. Läroplanen är en bok. Men det blir ingenting av den utan vår förmåga att omsätta de. Ge den liv.
Helt rätt. Bara prat eller diskussion är inte förmåga. Det gäller att gå från ord till handling. Anne-Marie förslår att omvandla meningarna till frågor istället. Förtjänstfullt gör hon det. Frågorna hon exemplifierar är VAD man gör för något. Bra i sig men är ändå inte tillräckligt.


Det finns fyra generella frågor som skulle kunna ställas:
  1. HUR gör ni för att...
  2. I vilken omfattning gör ni det?
  3. Vilket resultat ger det ni gör?
  4. Hur utvärderar och förbättrar ni det som görs? 
Läroplanens mål innehåller kravet på en målstyrd undervisning. Till det finns det ett antal riktlinjer: Alla ska..., Lärare ska...Dessa är underlaget för att diskuterar HUR ni ska göra saker. I sociala medier förs en diskussion om förstelärarnas uppdrag. Förstelärare är de som på ett eller annat sätt varit duktiga i undervisningen. Kanske deras uppdrag mer skulle fokusera på att vara de där pedagogiska ledaren i arbetslaget eller ämneslaget.


Uppdraget är viktigt. Allt för ofta saknas en röd tråd i undervisningen. Är det så att samma undervisningsinnehåll i förskoleklassen som sedan upprepas när eleven går i år 2? Sådant händer och är ett tecken på att bristande kommunikation mellan lärare. En annan följdeeffekt blir att eleverna tröttnar för detta har man redan gjort. Här spelar försteläraren som den samlande pedagogiska kraften att skapa röda trådar i kollegiet.


Med kravet på systematiskt kvalitetsarbete kan detta vara ett bra sätt att även involvera elever och föräldrar i arbetet. Exempelvis skulle man kunna få med bedömning av olika skolsituationer baserat på läroplanen. På det sättet får skolan möjlighet att göra en självvärdering hur det fungerar enligt kravet på allas delaktigtehet (skollagen 4 kap 4§).


Det är avgörande om förskolan och skolan ska förbättras att ständigt göra det utifrån styrdokumenten. Skolans uppdrag vilar på skollagen och läroplanerna. Lösa diskussioner gagnar till inget. Eller för att citera Anne-Marie:
Varför hukar jag med mitt innehåll? Denna ryggrad!


Källa:
Körling, Anne-Marie (2014) - Läraren inom mig. Lärarförlaget
SIQ-modellen, Institutet för kvalitetsutveckling.

onsdag 16 juli 2014

Den där bedömningen

Bedömning är en svår konst. Bygger den på subjektivetet eller objektivitet. Bygger den på relationer och känslor eller på konstruktiv kritik. Många är fallgroparna. Men en sanning finns. Bedömningar ska aldrig göras utifrån värdeord som bra, god, dåligt, m fl.


Dessa ord styrs av hur betraktaren tolkar ordet. Vad innebär det att en sak är bra? Bygger den på att jag som signalerar det sätter ribban lågt eller på att jag har felbedömt. Anne-Marie Körling har ett bra kapitel i sin bok Läraren inom mig som heter Den där klassen.


Här går hon till storms mot hur bedömningar kan göras och hur fel det blir om man använder värdeord. Har själv gjort bedömningar in andra sammanhang än lärandet. Men det är samma problematik som uppstår. Om jag skulle säga att ett arbetssätt är bra vad menar jag då? Är det förebyggande? I så fall i vilken grad? Ger arbetssättet något resultat? Uppfattar den som arbetar skillnaden mellan att ständigt lösa problem eller att förebygga att de inte inträffar?


Bedömning är en svår konst. Men viktig för att rätt sätta fingret på dels hur elever bedöms rätt utifrån uppnådd kunskap. Dels hur bra är pedagogiken för att eleverna ska nå målen. Om du inte läst något bra litteratur om pedagogik och bedömning rekommenderar jag att läsa två av Anne-Marie Körlings böcker i sommar enligt källförteckningen nedan. Lycka till!!


Källa:
Körling, Anne-Marie (2009) - Vägen till skriftliga omdömen. Bonniers
Körling, Anne-Marie (2014) - Läraren inom mig. Lärarförlaget

Sjukt olika

Så här 70 år efter dagen D tittar jag på de två stor filmepos över kriget. Det ena i Stilla havet det andra i Europa. Det jag slås över är hur olika de båda krigen var. Både i brutalitet och utdragenhet. Om vi tyckte att det Europeiska var helvetet på jorden har vi nog bedragit oss. Det var på platser som Guadalcanal, Okinawa, m fl helvetet på jorden var. Där offrades många marinsoldater i den amerikanska marinen.


Varför var det helvetet på jorden? Jo, därför att japanska soldater hade vikt sin liv för kejsaren. Guden på jorden. Ett offer var för familjen, Japan, och dess kejsare. Därför drog de fram som gräshoppsvärmar och formligen slaktades av det mer mekaniserade marinkåren. Speciellt på Guadalcanal. Vid landstigningar på de olika Stillahavsöarna offrades också många marinsoldater i den tuffa striderna för att få brofäste på öarna. Inte nog med detta var man också utsatt för de tropiska vädren. Fukt och väta spred sjukdomar och hopplöshet i avsaknad av torrhet.


Även om D-Day var en bragd i sig med många offer så hade soldaterna från den flygburna plutonen och senare invasionsstyrkorna en helt annan situation. Man behövde inte strida emot en så dedikerad armé som den japanska. Även om den tyska armen var skickliga soldater hade de inte samma hängivenhet till Fürhern som japanerna till kejsaren.


När freden kom till Europa den 8 maj 1945 såg vi vidden av nazisterna grymhet. En grymhet som inte var lika brutal på krigsfronterna som japanernas utan förintelsen. En annan skillnad var att kriget i Stillahavet fortsatte fram till den 15 augusti 1945. Det tog inte slut fören japanerna kapitulerade efter det mest bestialiska vapnet används, atombomben. Historia skrivs alltid av segrarna. Ibland skulle man vilja vända på perspektivet. Hur såg det ut från förloranas horisont. Tyvärr får vi väl aldrig reda på det.


Källor:
The Pacific - samlingsdvd
Band of Brothers - samlingsdvd


tisdag 15 juli 2014

Rätt tänkt - fel gjort

Skolans förändring för 23 år sedan var rätt tänkt. Skolan hade fram till 1991 varit en kombination av både stat och kommun som drev skolan. Samtidigt hade skolan varit individualiserad men haft en generell regelstyrd undervisning. De lektorer och adjunkter som blev ämneslärare i dåtidens grundskola och gymnasium hade en läroverkssyn på undervisningen.


Läroverkssyn byggde på generella föreläsningar från katedern. Ett utbildningssätt som blev omodernt i takt med att man noterade att alla barn skulle gå ut samma skola. Läroverkssynen byggde på att det var elever med studiemotivation och förmåga som undervisades. Man sökte ju till realskolan om man vill någonstans. Annars fick det duga med den åttaåriga folkskolan.


Med den gamla styrningen från staten genom regler innebar också att lärarna inte nödvändigtvis behövde fundera på elevens kunskaper. Det relativa betygssystemet förutsäger att barn vara indelade efter någon form av normalfördelningskurva. Detta gjorde det enkelt att undervisa eftersom betygssystemet bara tog hänsyn till kunskaper in-kunskaper ut i konkurrens. Den som var lite matematisk begåvad som barn kunde snabbt räkna ut ungefär när det var dags att prestera för att få betyg för att ta sig till nästa utbildningsnivå. Men sa inget om vilken kunskap eleven faktisk hade.


Kraven ökade helt plötsligt när skolan fick en arbetsgivare som skulle genomför ny statlig styrning. Med nya krav på både huvudmän och skola att arbeta mål- och resultatstyrt. Detta ökade kraven på ett helt annat sätt att arbeta som lärare, rektor och huvudman. Ett krav utifrån att staten på förhand talat om vilka nationella mål som finns för skolväsendet. Mål som kräver att de inblandade parterna översätter till sin egen vardag och utifrån det skapar en undervisning som bygger på att varje elev ska nå sina uppstatta kunskapsmål. I vilken grad eleven gör det är sedan upp till lärarna att bedöma utifrån de nationella betygskraven. Ett helt nytt sätt att driva undervisning på.


Regeringsbyten och 90-talskrisen var några bidragande orsaker till att det gick snett. Leif Lewin skriver i sin utredning:
Implementeringen av kommunaliseringsreformen under 1990-talet genomfördes sammanfattningsvis i en situation där såväl kommunerna som lärarna saknade beredskap och förmåga att hantera sitt nya ansvar. Staten, representerad av det nyinrättade Skolverket, stöttade inte vare sig de kommunala huvudmännen, rektorer eller lärare på ett ändamålsenligt sätt.
Vid den senaste reformen för tre år sedan hade man lärt sig läxan från staten sida. Man gav Skolverket i uppdrag att göra en omfattande utbildningsinsats. Frågan som kan ställas är: var den rätt gjord? Här finns det kanske även denna gång övrigt att önska. Tillämpningen av de nya styrdokumenten är fortfarande bristfällig. Kunskapen om skollagen och de nya läroplanerna är fortfarande rudimentär. Man har inte förstått vad det är för krav på undervisningen. Lika lite som huvudmänen förstår sin roll i den statliga styrningen.

En stilla nåd att bedja är att huvudmän, rektorer och lärare får den kunskap som är nödvändig för att lyckas med skolans primära nyttigheter: utveckla demokratiska individer och deras kunskaper.

Källa:
Staten får inte abdikera - om kommunaliseringen av svensk skola. (SOU 2014:5)
Danielsson, Roger J & Hanselid, Hans-Olof (2013) - Det pedagogiska kretsloppet - från mål till resultat. Skoldialogen. 

 

fredag 11 juli 2014

Sekten

När man läser Ivar Arpi mycket matnyttiga artikel om den autonoma vänstern är det några reflektioner jag gör. För det första flyttas jag i min minnen tillbaka till 68-rörelsen och det radikala 70-talet. Samma uttryck fanns då som nu. Möjligen var det mindre våld på svensk botten. Desto mer våld var det på Cuba och Kina. Ett våld som förhärligades av bl a Jan Myrdal och kretsen kring Fib Kulturfront.


Argumentation var lika då som nu. Vi som inte då höll med ställde alltid den retoriska frågan: Är det ok att skjuta med en röd bössa än blå? Svaret var alltid ja. När sedan 68-rörelsen dog ut övergick den i rödvinsvänstern som tog sig upp i samhällstoppen. De spred ut sig i media, offentlig förvaltning och annorstädes. Där har de övervintrat med sin naiva och romantiska syn på vad demokrati och vänstern är för något.


För det andra luktar det som extremvänstern ägnar sig åt i mångt och mycket om sektbeteende. Autonoma vänster är per definition en sekt. Magnus Utvik har själv beskrivit sin tid i den extrema vänstern. Hur ensamma man var om sin världsbild. Samma är dagens autonoma vänster. Problemet är att vänsterkletet sitter i media husens väggar. Det är ju aldrig bra att bli avfälling. Avfällingar ska alltid bekämpas. Har man den tredje statsmakten som megafon är det tacksamt. För demokratin definitivt farligt.


Media Neo   

torsdag 10 juli 2014

Lärandet är socialt

I sin senaste bok Läraren inom mig slår Anne-Marie Körling fast att lärandet är socialt. Det insikten var nog arbetarröselsens insikt som en del i skapa ett solidariskt och jämlikt samhälla. Ett samhällsbygge man gjorde under 1900-talet. Utan kunskap står du dig slätt. I vår tide är det inte nu mer en kollektiv uppgift. Idag är det individens resa.


Internet har skapat en helt annan möjlighet till informationssökning och utbyte av kunskaper. Social medier har skapat en helt ny arena för lärandet. Med den utvecklingen har skolans kunskapsmonopol försvunnit och med den lärarnas akutoritet som kunskapsbärare. Är det då fel att ha kvar skolor? Nej, men det är hög tid att samhället omdefinierar vad framtidens bildning är och hur vi skapar livslångt lärande. Istället för att diskuter teknikaliteter som klassrumsstorlek, barngupper storlek, mm.


Pasi Sahlberg avslutar sin bok om det finska skolundret med att notera att när samhället nått ett stort mått av kunskap och välstånd måste lärande uppdaget omdefinieras. Han definiera fyra utvecklingslinjer för den finska skolan:
  1. Personlig karta för lärandet
  2. Mindre klassrumsundervisning
  3. Utveckling av sociala färdigheter och problemlösning
  4. Engagemang och kreativitet som indikatorer på framgång
Alla fyra dessa utvecklingslinjer tycker jag även skulle passa för det svenska skolväsendet. Fast det måste ske i en svensk kontext. Punkterna går på tvärs den svenska skolpolitiken av modell 2014. Vi har fortfarande en skolplikt som hängt med sedan 1842. Vi borde ersätta den med en läroplikt. En plikt att lära sig själv oavsett det är i skolan eller någon annanstans. Läroplikten är som gjord för att rita upp min egen personliga karta för mitt lärande.


Känner ni igen detta? Vi har pratat om individuella utvecklingsplaner i Sverige. Inte blev de så bra. Finns trots allt exempel på riktigt bra utvecklingsplaner i form av mall för en elevbok. En bok där eleven själv utifrån kunskapskrav sätter upp sin egna kunskapsmål. Även sina sociala mål och individutvecklingsmål. I denna bok fångar man punkterna 1, 3 och 4 i Pasi framgångspunkter.


Utöver det kan man fundera på de läroplaner vi har i Sverige. De är målbaserade för hur pedagogiken ska jobba utifrån ett antal elevmål. Till detta finns det ämne för ämne kunskapsmål. VAD du minst ska lära dig och vilka förmågor du bör besitta i förhållande till kunskapskraven i betygssystemet. Nu ska jag vara självkritisk en stund.


Har tyckt att de läroplaner vi nu har är bra. Frågan är bara ska staten definiera målen och vilka ämnen som ska ingå i skolan? Är det så att vi i Sverige inte ska försöka standardisera utbildningsinnehållet?  Är det så att läroplanen bara ska innehålla ramar och mål? Jag är kluven. Men det är tilltalande det som finns i den finska skolan. Att läroplanerna är övergripande som sedan görs om på skolan där varje elev har sin läroplan. Sug på saken.


Dessutom tror jag vi måste se det svenska skolväsendet ur en ny synvinkel. Om vi utgår från Pasi punkt 2 är det nog så att förskolan gör sitt lärande i barngrupper utifrån leken. Lekar som både har ett programmerat innehåll men även den fria leken. I den fria leken tränas barn i kreativitet och problemlösning utan att vi vuxna lägger sin syn på lärandet. Fortsätter vi kanske det är så att klassrummet är viktigare i åren 1 - 6. Det är under den här perioden barn lär sig att knäcka koderna i läsandet, räknandet, skrivandet och talandet. Här är lärarledda lektioner A och O för elevens lärande.


När vi kommer till år 7 - 9 är behovet av klassrumsundervisning mindre. Här kanske det borde skapas andra forum för hur lärandet går till. I den progression som hjärnan utvecklas i är det under denna ålder som man måste sätta koderna man lärt sig tidigare i sammanhang. Orden läsförståelse, taluppfattning och logik blir viktigare än själva faktarabblandet. En fråga som då måste övervägas. Är de ämnen som finns de ämnen som det framtida samhället behöver? Och hur rustar vi eleven för studier på gymnasienivå och högskolenivån?


Det är några funderingar kring Pasi Sahlbergs bok och Alice Teodorescu ledare i 140710 i SvD.


För övrigt anser jag att bildningsideal är viktigt för lärandet. Därför borde valet 2014 handla om detta istället för det meningslösa teknikaliteter politiker ägnar sig åt.


Media SvD
Källor: Körling, Anne-Marie (2014) - Läraren inom mig. Lärarförlaget
            Sahlberg, Pasi (2012) - Lärdomar från den finska skolan. Studentlitteratur

onsdag 9 juli 2014

Kommunaliseringens misslyckande

Fortsätter min läsning av den Lewinska utredningen om kommunaliseringen. Noterar att jag här får bekräftat det jag brukar säga att skolan aldrig varit statlig eller kommunal. Den har innan 1991 varit både och beroende på vilkt politikerna tyckt varit den enes eller andras uppdrag. När jag läser Lewins utredning får jag vatten på min kvarn ur en annan aspekt:
Staten utövar en ”dubbel styrning” av skolan. Den ena styrningen riktas mot kommunen och i förekommande fall andra huvudmän. Den andra styrningen utgör ett uppdrag, förbi huvudmannen, direkt till rektorer och lärare. Kommunaliseringen och efterföljande decentraliseringsreformer innebar att staten delegerade uppgifter till såväl huvudmän som rektorer och lärare. Kommunen skulle ansvara för att ge skolan de finansiella och organisatoriska förutsättningarna att genomföra det nationella skoluppdraget, medan rektorerna och lärarna förväntades svara för det pedagogiska arbetet genom att definiera innehållet i och genomförandet av undervisningen.

Den intressanta noteringen gör jag i förhållande till verkligheten. Med ikraftträdandet av nya skollagen har jag predikat att staten styr undervisningen direkt mot lärare och rektorer. Detta fanns tydligen redan innan nya skollagen kom till. Då kan man fundera över om det som gjordes av regeringen Bildt 1994 var så klokt. Statliga styrningen försvann helt när det gäller ekonomin. Detta fick även till följd att mindre kompetenta huvudmän började styra även skolans inre organisation.


Detta är djupt tragiskt. Politiska nämnderna i kommunerna överträdde redan för 20 år sedan sina befogenheter. Inte undra på att vi fortfarande ser lokalpolitiker klamrar sig fast i att det är de som ska styra undervisningen. Möjligen har man en enögd läsning och bristsande läsförstående av vad styrdokumenten säger. Man läser nämligen att huvudmannen har totalansvar för utbildningen. Helt riktigt. Men man har dålig läsförståelse av skollagens 1 kap 3 §. Utbildning är inte lika med undervisning i lagens mening. Det är två skilda saker. Undervisningen är affär mellan förskollärare och lärare och staten som ingen huvudman har att göra med. Detta oavsett om huvudmanen är enskild (fristående skolor) eller offentlig (kommunala, statliga eller landsting).


Hög tid att huvudmännen rättar in sig i ledet och släpper den felaktigt tillskansade makten över undervisningen.


Källa: Staten får inte abdikera - om kommunaliseringen av den svenska skolan (SOU 2014:5)

tisdag 8 juli 2014

Fördel Finland

Skolan är det mest heta politiska frågan inför valet i september. Den var inte högt på dagordningen i Almedalen 2014 mellan politiker och proffstyckare. Men utanför ankdammen är frågan het. Om man studerar vår granne i öster Finland har de valt en annan väg än de flesta andra länder och skolsystem. De flesta skolsystem bygger på konkurrens och resultatansvar. Dessa har skapat ett pedagogiska dilemman. Finland valde en annan väg som inte bygger på resultatansvar.


Fem saker kännetecknar det finska skolsystemet.


Erbjuder lika möjligheter till utbildning för alla. Den finska skolan har inte skolplikt utan läroplikt. Det innebär att elever har en plikt att lära sig oavsett var de går i skolan. Dessutom har Finland valt att skilja på åren 1-6 och 7-9. I de tidiga åren är klasserna små mellan 15 - 30 elever. Barn med särskilt behov får detta på ett tidigt stadium. Ser man på skolstorleken är omkring en fjärdedel av 1-6 skolorna färre än 50 elever.


Undervisning är ett inspirerande yrke som lockar många finländare. För att få undervisa i den finska skolan måste man minst ha en magisterexamen. För att söka jobben måste du gör en form av ansökan för att just du är lämpad som lärare. Utöver detta om man lyckas är detta öppning till andra karriärvägar in i det finska samhället. Det kan man inte precis säga att det är i Sverige. Lärarlegitimation är definitiv inget som ger status.


Finland har en förnuftig policy för resultatansvar. Som nämnts ovan har inte Finland använt konkurrensen. Man har frångått externa standardiserade mätning utan valt att lärare och skola själva ser till det egna resultatansvaret. Det är bara vid ett tillfälle Finland använder externt resultatansvar, studentexamen.


Finländarna litar på sin skola. Föräldrar, elever och myndigheter litar på lärare och rektorer. Det kan inte precis säga om den svenska skolan. Här ifrågasätter krävande föräldrar om lärare och rektorer gör jobbet. Myndigheterna kontrollerar att huvudmännen gör sitt jobb enligt lagar och förordningar. Orden ärlighet och tillit finns i Finland. När får vi se det i den svenska skolan?


Det finländska utbildningssystemet präglas av hållbart ledarskap och politisk stabilitet. Det är en stilla nåd att bedja att vi i Sverige skulle få en politisk stabilitet. Det är inte bra med den överbudspolitik dagens politiker på nationell nivå ägnar sig åt. Dels skadar den tilltron till skolan. Dels ger man frikort till lokalpolitikerna som har det reella ansvaret ut i kommunerna som därmed kan hålla sig under radarn. Ge skolan arbetsro på det politiska planet. Skapa en borgfred om skolan så det blir långsikta spelregler.


Källa: Sahlberg, Pasi (2012) - Lärdomar från den finska skolan. Studentlitteratur  

Livsfarlig ledning

Betygssystemet och nationella prov är ingen grund för att se metatrendet på skolans utveckling. Det har jag hävdat länge. Nu finns stöd för detta i Thullbergs utredning om utvärdering av skolreformer (SOU 2014:12).


Utredningen slår fast att betygssystemet inte varit stabilt över tiden. Utredningen skriver i sin sammanfattning:
Systemet har varit föremål för återkommande förändringar under de senaste decennierna. Det målrelaterade betygssystemet har dessutom, i varierande utsträckning över både tid och för olika ämnen, varit föremål för betygsinflation.
 
Utöver dessa problem infinner sig också den varierande bedömningsförmågan hos lärare. Med så många instabila dataunderlag är det underligt att de flest rankar skolor efter betyg eller meritvärden. Betyg är ingen mätare på om undervisningen har lyckats eller inte. Lika lite som nationella prov.


Nationella prov saknar återkommande fasta uppgifter, sk ankaruppgifter, för att kunna duga som ett stabilt utvärderingsinstrument över tiden. Utöver det saknar nationella prov tillräckligt antal uppgifter för att täcka ett ämnes innehåll.


Så de system sam används av politiker och SKL för att bedöma skolan är grovt missvisande hur effektiv skolorna är. Att kunna jämföra skolor trendmässigt behövs andra utvärderingssätt. Hoppas kommande regering, oavsett färg i höst, skapar förutsättningar till ett nationellt system enligt förslag från Thullberg.


Källa: Utvärdera för utveckling - om utvärdering av skolpolitiska reformer (SOU 2014:12)  

söndag 6 juli 2014

Åttonde Almedals dagen

Så var årets runda i Almedalen slut. C och Annie get your gun sköt bra i sitt partiledartal. Är C det enda parti som förstått att det inte är politikerna som fixar jobb utan företagarna. Sådana som jag och andra som inte har en 7 till 5 tillvaro. En tillvara som är långt ifrån doktor Romsons önsketänkande.


Även om vi lyckas höja produktivitet i ekonomi som fordrar mindre antal timmar för att producera samman mängd kommer det att innebär behov av mer arbetskraft inom andra sektorer. Så skedde med jordbruket, industrin, tjänster och information. Varje epokskifte har inneburit nya utmaningar.


Undra om Löfven får jobbet i höst som han sökt. Eller blir det som för de flesta 50+ tyvärr jobbet är tillsatt av annan sökande. Den som lever får se  på valnatten den 14 sept. En nagelbitande kväll. För den som tror att valet redan är avgjort kommer att bita sig i tummen.


Vän av ordningen kanske funderar varför Pluraword inte skrev något om den sjunde dagen. Skulle jag vara biblisk så är sjunde dagen vilodagen. Skulle jag inte var det så var det för att FP är förutsägbarat. JB har åtminstone en kvalitet. Han är förutsägbara och följer inte de populära politiska vindarna. Vi visste att FP är det borgliga femistpartiet sedan länge. De har ju Maria Arnholm och Birgitta Ohlsson. Två starka politiker att motstå stormen Gudrun och doktor Romson. Rosévin och vattenmelon är ingen bra kombo.


Almedalen 2014 är slut och man kan klar säga att EU-valet har plöjt upp en ny fåra på Y-axeln. Från vänsterfeminism till rasism. Kombo den gamla X-axeln från vänster till höger ger en intressanta matematisk kurva i det politiska diagramet. F(x,y) vad blir den för de olika partierna. Om man tittar på Fi kommer de att vara en punkt högt i vänstra kvartilen med få kopplingar till den övriga verkligheten. Som ett rosévin att njuta en varm dag men har begränsad nytta i andra kombinationer.


Nu ser vi fram mot den 14 september. En rafflande resa där mycket kan hända. 

fredag 4 juli 2014

Sjätte Alemedags dagen

Sjöstedt rabblar fortfarande evangeliet om förbud mot vinst i välfärden. Allt tramsigare när jag lyssnar. Noll kunskap om kraven i skollagen. Krav som gör det svårt för alla driftsformer som inte har tydliga lagregler som aktiebolag i ABL. Huvudmannaskapet är satta med stora krav i lagstiftningen. Krav på att kooperationer ska ha ett eget systematiskt kvalitetsarbete. En oerhörd börda som jag tror få förstår.


Borg försökte störa V idyllen med att deras förslag kommer att bromsa tillväxten. Riktigt i sig, men mediabranschen gäspade.


Intressant att sedan lyssna till intervjuen med Sjöstedt i SVT. Tillräckligt sömnpiller. Inte en enda gång lyckades han ge ett konkret svar. Något mer svammel har jag inte hört från en politiker på år och dagar.


Sedan handlade det om media kletet med beslutsfattarna. En något patetisk diskussion. Ismails krönika i SvD var snäppet högre än papegojorna i SVTs debatt. Totalt intetsägande pajkastning.


Intressant blev det när man pratade om måsarnas och taloxarnas tillvaro. Alltså, urbaniseringen (nollåttor) och landsorten (stannfåglarna). Det jag noterade var att det finns många entreprenörer i delar av landet. Frågan som inställer sig är: varför behövs bidragen?? Har politikerna hamnat fel? Kanske det är så enkelt att vänsterns centralkontroll behov är skadligt för landsorten. Är det så att centralmaktens enda uppgift är att se till att infrastrukturen (Internet, järnvägar, elektricitet, mm) byggs ut och fungerar. Övrigt tar drivkrafterna hand om.


Dessa ostrukturerad tankar får avsluta vänsterns dag.    

torsdag 3 juli 2014

Femte Almedals dagen

Andra halvlek i Almedalen tillhörde M. Där S försöket sig på att tala om hur illa M och dess bröder och systrar i Alliansen skött landet. Ett mantra vi hört länge. Föll platt till marken för att det är dikt och förbannad lögn. Statistik kan man vrid och använda till att bevisa vad man vill. Tyvärr använde S fel horisont i sin argumentation.


Detta verkar inte ha stört dagen. Däremot finns det annat som stör. SVT hade i sin debatt om vinst i välfärden bjudit in Mulla Sjöstedt och talibanen Suhonen att predika enfaldighetens evangelium. De har inte läst 1 Mosebok och vad som skapades på den femte dagen: Vattnet skall vimla av levande varelser och fåglar skall flyga över jorden, under himlavalvet. Valfriheten och att vi människor är individer och olika verkar inte passa in enligt suran: Makt åt alla ödmjuka tjänare hos vänstern. Bli herrar över det ekonomiska slöseriet som gör brukarna till slavar under det politiska monopolet.


Är det vad vi vill i Sverige 2014. Skippa friheten. Låt samhället och dess politruker sköta våra miserabla liv från vaggan till graven.


Tror att inte det. Dagens samhälle består av tillräckligt kloka människor som vill styra sina egna liv. Det behövs inte en politisk elit som styr detaljerna hur vi medborgare väljer vare sig det gäller skolgång, vård eller ålderdom. Vi är kapabla att göra det själv.     

Rosévin och vattenmelon dålig kombo

I sommartider och Almedalstider är fruktkompotter och drycker förhärskande. Årets blandning med vattenmeloner och rosévin skapar en politisk kombo som innebär en revolution. En farlig revolution. En segersötma på valdagen skulle snabbt förvandlas till en osmaklig och fadd baksmälla. Baksmälla på hur vi skulle hantera notan på 100 miljarder i skattehöjningar.


Valet den 14 september ser mer ut som en kommande vattendelare. Ska vi fortsätta med ett samhälle som värnar individen eller ska vi för höga principers skull förkastat in i ett samhälle där politruker styr vår vardag. Planekonomi har prövats och befunnen oduglig. Att då kastas in i en samhällsomdaning i feminismens och jämlikhetens täcken dold av en vänsteragenda gagnar ingen.


Jämlikhet är inget könstillhörande ut har att göra med hur vi som individer skapar vår vardag. Varje relation måste bygga på maxinalt utbyte av varandras olikheter.


Media SvD SvD2    

onsdag 2 juli 2014

Fjärde Almedals dagen

Taktiken håller i sig. På MP dag gjorde Alliansen ett grön utspel om ny stambana Stockholm-Jönköping och Göteborg samt Malmö. Till detta massor med nya bostäder. Medan MP hade miljöutspel om Östersjön. Ekobönder vid kustområden för att inte skapa mer problem med döda bottnar.


Det intressanta vara att varken doktor Romson eller jur kand Lööf tog hedern av varandra i debatten i Aktuellt. På akademikers vis var man förstående för den andres synpunkter. Höll med. Men...


SVTs debatt från Visby innehåll två delar. Den första om pappa och mammamånader i föräldraförsäkringen. Vem ska besluta om fördelningen? Politikerna eller föräldrarna ur ett barnperspektiv.


Andra intressanta debatten handlade om anställningsformer. Är striden på järnvägen och tågstrejken ett tecken på ett förgånget samhälle? Är det så att vår arbetsmarknad och dess regler byggd utifrån de monoliter som industrisamhället hade behov av?? Är trygghets begreppet fel definierat? Hur klar vi villkoren och tryggheten i ett samhälle som inte bygger på att man fysiskt tar sig till en plats för att lösa sina arbetsuppgifter??


Många är frågorna. Få är lösningarna. Nödvändigt att få igång samtalen hur vi skapar ett nytt ramverk på arbetsmarknaden som är långt ifrån det som krävdes i det forna industrisamhället. Är det den nya stora fackliga och politiska uppgiften?

Noll och intet

Verkligheten verkar komma ikapp skolpolitiken. Alla förslag som MP, S och Alliansen gör i den heta politiska skolfrågan är tomt prat. Det finns inte lärare att tillgå. Varken till grundskolan eller förskolan. Den inslagna politiska vägen är totalt fel.


Om politiken tagit PISA-chocken på allvar hade vi sett andra lösningar. Den fråga som avgör ökat kunskapsresultat är hur vi ser till att skapa en effektivare skola. Hur får vi ut mer av de reformer som redan är sjösatta. Inte hålla på med att öka centralstyrningen som inte leder någon vart.


Alla skattemiljarder som föreslås hit och dit har ingen samhällsnytta. Det leder bara fel. Pengarna borde i så fall ägnas till att öka tilliten och förståelsen i samhället för lärarutbildningen. En satsning på att få kommande lärare att vara så dugliga att de klar det komplexa uppdraget att lära kommande generationer. Samtidigt som skolans kunskapsuppdrag anpassas till framtiden inte som nu dåtiden. Därför borde lärarutbildningen utbilda kommande lärare utifrån det samhälle vi är i och inte gårdagens.


Det hade varit smartare om vi i Sverige hade politisk enighet att göra som i broderlandet Finland. För att du ska få bli lärare måste du motivera varför just du ska bli lärare. Inte bara att man har en utbildning med filosofie magistergrad.


Åter en gång Finland - Sverige 1 - 0.


Media SvD

Tredje Almedals dagen

Paradoxernas dag i Almedalen. Efter Hägglunds trädgårdslektion igår var det en ny kompott som skulle tillredas idag. SD hade dagen. De började med ett utspel om att bankerna skulle betala pensionärerna skatt i SvD. Som inte det räckte hasplade Magdalena Anderson (S) ur sig samma sak. Snabbt fick hon bannor av sin företrädare Östros.


Påpassligt signalerande att detta var helt galet. Undra vad han skulle sagt om han inte bytt sida?


Men den som definitivt stal dagen var väl ändå Annie Lööf. Maramö tösen hade oförskämdheten att hålla presskonferens om avskaffandet av AF och lite annat på SD dag. Jimmie hade ingen lätt dag i mediebruset.


I morgon en ny dag och nya bullitiner från ön.

tisdag 1 juli 2014

Känd 3 åring, men oförstod

Treåring jag tänker på är skollagen. Idag för tre år sedan startade tillämpningen av den skollag som började gälla den 5 augusti 2010. En lag som ställde nya krav än den gamla lagen från 1985. En intensiv kampanj från Skolverket pågick under ett år. Där den nya lagen förklarades innan den skulle börja tillämpas. Min reflexion är hur väl föll den ut?


För det första förs skoldebatten utifrån andra styrprinciper än de som gäller i dagens skollag. Skollagen är inte bara en angelägenhet för huvudmännen. Utan lika mycket för skolledningen som lärarna. Makten över undervisningen har staten snyggt definierat i 1 kap 3 § som en angelägenhet mellan förskollärare, lärare och staten. Inte huvudmännen.


Många kommer högljutt att protestera eftersom offentliga och enskilda huvudmän har totalansvaret för utbildningen. Helt riktigt. Åter går man till skollagens 1 kap 3 § definieras utbildning som den verksamhet som skolan bedriver. Det som är runt själva undervisningen.


En maktfråga som inte många observerat. Idag har huvudmännen inget mandat att påverka vilken pedagogik som bedrivs i förskolan och skolan. Det är förbehållen förskolechefer, rektorer, förskollärare och lärare.


För det andra är fortfarande inte 4 kapitelet i skollagen tillämpat i den omfattning som behövs. Huvudmännen har sällan eller aldrig ett eget systematiskt kvalitetsarbete trots att lagen kräver ett kontinuerligt sådant. Tittar jag på Skolinspektionens nedslag har 9 av 10 huvudmän inte något sådant arbete hos sig själva.


Förskollärare och lärare har heller inte förstått att systematiskt kvalitetsarbete är en del av deras vardag. Kontinuerliga förbättringar i vardagen är avgörande för att öka kunskapsresultaten. Då inte bara elevers förmågor utan framför allt lärarnas pedagogiska metoder för lärandet. Där lärandekulturen är i centrum. Inte offerkulturen att det är andra omständigheter som gör att vi inte klarar skolan primära nyttigheter.


Samtidigt finns det en vanföreställning i skoldebatten, speciellt den politiska, att det är skillnad på kommunala och fristående skolor. Idag finns inte den skillnaden. Alla har samma krav på att undervisa efter samma läroplan oavsett det är en fristående eller kommunala förskola, grundskola eller gymnasieskola. Samtidigt har staten genom riktlinjerna i läroplanerna minskat det fria spelrummet i undervisningen. Detta har inte många lärare och rektorer uppdagat.


Så vad ska man ge för betyg på tillämpningen. Om jag skulle se från min begränsade horisont knappt godkänt. Nästan betyget F. Men eftersom det är min högst ovetenskapliga slutsats och saknar evidens är det nog troligare att lagens tillämpning får ett betyg E. Mycket finnas att göra. Det visar inte minst för gd på Skolverket Per Thullbergs utredning om skolpolitiska reformer (SOU 2014:14).


Så det är dags att treåringen växer vidare i vardagen.


Lästips: Handboken Från skollag till vardagsarbete, Skoldialogen. www.skoldialogen.se