Så här 70 år efter dagen D tittar jag på de två stor filmepos över kriget. Det ena i Stilla havet det andra i Europa. Det jag slås över är hur olika de båda krigen var. Både i brutalitet och utdragenhet. Om vi tyckte att det Europeiska var helvetet på jorden har vi nog bedragit oss. Det var på platser som Guadalcanal, Okinawa, m fl helvetet på jorden var. Där offrades många marinsoldater i den amerikanska marinen.
Varför var det helvetet på jorden? Jo, därför att japanska soldater hade vikt sin liv för kejsaren. Guden på jorden. Ett offer var för familjen, Japan, och dess kejsare. Därför drog de fram som gräshoppsvärmar och formligen slaktades av det mer mekaniserade marinkåren. Speciellt på Guadalcanal. Vid landstigningar på de olika Stillahavsöarna offrades också många marinsoldater i den tuffa striderna för att få brofäste på öarna. Inte nog med detta var man också utsatt för de tropiska vädren. Fukt och väta spred sjukdomar och hopplöshet i avsaknad av torrhet.
Även om D-Day var en bragd i sig med många offer så hade soldaterna från den flygburna plutonen och senare invasionsstyrkorna en helt annan situation. Man behövde inte strida emot en så dedikerad armé som den japanska. Även om den tyska armen var skickliga soldater hade de inte samma hängivenhet till Fürhern som japanerna till kejsaren.
När freden kom till Europa den 8 maj 1945 såg vi vidden av nazisterna grymhet. En grymhet som inte var lika brutal på krigsfronterna som japanernas utan förintelsen. En annan skillnad var att kriget i Stillahavet fortsatte fram till den 15 augusti 1945. Det tog inte slut fören japanerna kapitulerade efter det mest bestialiska vapnet används, atombomben. Historia skrivs alltid av segrarna. Ibland skulle man vilja vända på perspektivet. Hur såg det ut från förloranas horisont. Tyvärr får vi väl aldrig reda på det.
Källor:
The Pacific - samlingsdvd
Band of Brothers - samlingsdvd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar