Rätt tänkt - fel gjort

Skolans förändring för 23 år sedan var rätt tänkt. Skolan hade fram till 1991 varit en kombination av både stat och kommun som drev skolan. Samtidigt hade skolan varit individualiserad men haft en generell regelstyrd undervisning. De lektorer och adjunkter som blev ämneslärare i dåtidens grundskola och gymnasium hade en läroverkssyn på undervisningen.


Läroverkssyn byggde på generella föreläsningar från katedern. Ett utbildningssätt som blev omodernt i takt med att man noterade att alla barn skulle gå ut samma skola. Läroverkssynen byggde på att det var elever med studiemotivation och förmåga som undervisades. Man sökte ju till realskolan om man vill någonstans. Annars fick det duga med den åttaåriga folkskolan.


Med den gamla styrningen från staten genom regler innebar också att lärarna inte nödvändigtvis behövde fundera på elevens kunskaper. Det relativa betygssystemet förutsäger att barn vara indelade efter någon form av normalfördelningskurva. Detta gjorde det enkelt att undervisa eftersom betygssystemet bara tog hänsyn till kunskaper in-kunskaper ut i konkurrens. Den som var lite matematisk begåvad som barn kunde snabbt räkna ut ungefär när det var dags att prestera för att få betyg för att ta sig till nästa utbildningsnivå. Men sa inget om vilken kunskap eleven faktisk hade.


Kraven ökade helt plötsligt när skolan fick en arbetsgivare som skulle genomför ny statlig styrning. Med nya krav på både huvudmän och skola att arbeta mål- och resultatstyrt. Detta ökade kraven på ett helt annat sätt att arbeta som lärare, rektor och huvudman. Ett krav utifrån att staten på förhand talat om vilka nationella mål som finns för skolväsendet. Mål som kräver att de inblandade parterna översätter till sin egen vardag och utifrån det skapar en undervisning som bygger på att varje elev ska nå sina uppstatta kunskapsmål. I vilken grad eleven gör det är sedan upp till lärarna att bedöma utifrån de nationella betygskraven. Ett helt nytt sätt att driva undervisning på.


Regeringsbyten och 90-talskrisen var några bidragande orsaker till att det gick snett. Leif Lewin skriver i sin utredning:

Implementeringen av kommunaliseringsreformen under 1990-talet genomfördes sammanfattningsvis i en situation där såväl kommunerna som lärarna saknade beredskap och förmåga att hantera sitt nya ansvar. Staten, representerad av det nyinrättade Skolverket, stöttade inte vare sig de kommunala huvudmännen, rektorer eller lärare på ett ändamålsenligt sätt.

Vid den senaste reformen för tre år sedan hade man lärt sig läxan från staten sida. Man gav Skolverket i uppdrag att göra en omfattande utbildningsinsats. Frågan som kan ställas är: var den rätt gjord? Här finns det kanske även denna gång övrigt att önska. Tillämpningen av de nya styrdokumenten är fortfarande bristfällig. Kunskapen om skollagen och de nya läroplanerna är fortfarande rudimentär. Man har inte förstått vad det är för krav på undervisningen. Lika lite som huvudmänen förstår sin roll i den statliga styrningen.

En stilla nåd att bedja är att huvudmän, rektorer och lärare får den kunskap som är nödvändig för att lyckas med skolans primära nyttigheter: utveckla demokratiska individer och deras kunskaper.

Källa:

Staten får inte abdikera - om kommunaliseringen av svensk skola. (SOU 2014:5)

Danielsson, Roger J & Hanselid, Hans-Olof (2013) - Det pedagogiska kretsloppet - från mål till resultat. Skoldialogen.