onsdag 13 augusti 2014

Kravnojan fortsätter

Sänkta krav är inte problemet i skolan utan skolans oförmåga att omvandla dem till rätt sorts pedagogik. Använder lärarna kursplanen för att omvandla den till mål för varje enskild elev? Skulle inte tro det. Man trilskas fortfarande med att ha en undervisning för normalbegåvade elever.


För det märkliga är att lärare skriker på ändrade kursplaner. De själva har varit med och utformat dem. Åtminstone 1000 av deras kollegor. Är det så, hemska tanke, att lärare inte klar av språket i kursplanerna.


Den kritik man kan rikta mot kursplanerna är inte de centrala innehållet. VAD eleven minst ska lära sig utan kunskapskriterierna för betyg E, C och A. Dessa kriterier är ett under av otydlighet kryddat med värderord. God, bra och andra värdeord ger ett godtycke i tolkningen av betygskriterierna. Samtidigt dristar jag mig till att säga att bedömningskunskapen i lärarkåren är si och så. Ingen enhetlighet vare sig på sättet att bedöma som hur man gör bedömningen enhetligt.


Jag har sagt det förr och återupprepar det igen. För att man ska råda bot på godtycket i bedömningar måste två saker ske. Skapa tydliga kunskapskriterier per betygssteg, det jag gissar att Birgitta Åkerman eftersöker. För det andra måste en kalibreringsverksamhet av bedömningar till i lärarkåren precis som i certifieringsbranschen för ledningssystem. Här borde Skolverket ordna återkommande kalibrering av landets betygssättande lärare för att komma bort från subjektivitet och godtycke.


Så goda debattörer, det är inte sänkta krav vi ska ha på elever, det är lärare som ska ha förmåga att tillämpa styrdokumenten på rätt sätt.


Media DN  

måndag 11 augusti 2014

Farligt recept

Stefan Löfven har sommartalat och ställt ut skolrecept som är farliga. Skolplikt i tolv år är fel väg. Hur gör vi med de 15 procent av eleverna som inte är studiemotiverade eller har problem med teoretisk bildning? Definitivt inte att låsa in dem en studiegång.


Under en tre årsperiod från fjortonsårs ålder är det oftast annat som pockar på. Eleven går från att vara barn till ung vuxen. Med hormonstormar och humörsvägningar. OM man ovanpå det inte har de biologiska förutsättningarna för teoretiskt lärande är det ett fängelse man skapar.


En bättre lösning vore att se till att de som är skoltrötta och inte just då orkar läsa vidare ges möjligheten att bryta studierna. För att sedan ta igen det i vuxenutbildning eller folkskolor. Utbildningar som ska ha samma examensrätt som det ordinarie gymnasieskolan.


S vägval är definitivt inte främjande för individen.


För övrigt anser jag att vi skrotar skolplikten och ersätter den med läroplikt som i Finland.


Media Sydsvenskan

söndag 10 augusti 2014

Frid vare med oss

Rubriken till detta blogginlägg är rubriken på en av de pedagogiska berättelserna i boken Läraren inom mig. I tretiofem personliga berättelser tar Anne-Marie Körling oss med i en pedagogisk berättelse om saklighet och skam. Där misslyckande och slukhålet förvandlas till lärande i en lärandegrop. Misslyckandet är avgörande för lärandets framgång. Både för eleven och läraren. Anne-Marie skriver om misslyckandet såhär:
Jag postade aldrig mitt avskedsbrev. Jag fortsatte mitt läraryrke. Genom att få ökad gemenskap kring det jag faktiskt hade utvecklat och lärt, genom att se till det jag kunde och utmana mig att tänka om mitt förhållande till utmaningar kom jag att se att jag var en lärande lärare. Mina elever må skriva avskedsbrev. Men som lärare är jag där och fångar upp dem innan de gör det till verklighet.
En sann beskrivning av hur alla lärare borde se på sitt yrke. Man är inte som lärare eller för den delen annan yrkeutövare färdiglärd för man har en examen eller en legitimation. Det är bara beviset på viss färdighet för att börja jobbet. Lite som det här med körkortet. Det var ju inte beviset på att man var Tarzan på att köra bil utan bara intyget att nu är det ut och öva.


Har du inte läst någon pedagogisk litteratur på länge är denna bok avgörande för dig som vill utveckla dig i ditt yrke. En lärare som håller sig till saklighet och inte räds skammen och misslyckandet. En lärande lärare utifrån en lärande läroplan.

Krav innebär inte hjälplöshet

Skolan är till för lärande. Några läkare och psykologer tar upp problemet med den del av eleverna som inte har förutsättningar. Man tar då den lätta svängen och ifrågasätter kraven:
Dagens läroplan ställer ökade krav på elevers förmåga att självständigt planera sin kunskapsinhämtning, på att analysera och reflektera; det vill säga på de kognitiva/exekutiva funktionerna. Dessa förmågor utvecklas hos barn över tid, men inte heller här har kravnivån i skolan satts i relation till vad man kan förvänta med hänsyn tagen till barns ålder, mognadsgrad och eventuella svårigheter inom ett eller flera funktionsområden.
Om vi gör en jämförelse med nu och då är ett betyg 1 i det gamla relativa betygssystemet inte lika med betyget E i det nuvarande målrelaterade. Därmed är kraven högre. Högre därför i det gamla betygssystemet mättes bara kunskaper in - kunskaper ut i en relativ skala i konkurrens med klasskamraterna. I den nya testas elevens förmågor att relatera kunskapen i förhållande till sina egna mål och kunskapskraven.


Här misslyckas skolan. I skollagen finns krav på skolan att informera om hur bedömning går till utifrån kunskapsmål till elev och föräldrar. Hur många lärare och rektorer gör det idag? Kör man på som man alltid gjort? För de kunskapskrav som finns i skolan bygger på en progression från år 1 till 9. Med andra ord måste skolan alltid anpassa hur man bedriver lärandet utifrån varje elev. Det går inte att bedriva en undervisning utifrån normalbegåvades förutsättningar.


Den finska skolan sätter in tidiga insatser för att hjälpa barn som får problem med lärandet. Specialpedagogerna har en större uppgift i åren 1 - 6 än 7 - 9. Samtidigt som eleven har en egen läroplan i den finska skolan. Den kan jämföras med de IUP som finns i svensk skola men som tillämpas på varierande sätt. Tar vi barn med läs- och skrivsvårigheter finns det en metod som heter Kiwimetoden som framgångsrikt tillämpats på Nya Zeeland. Tänk om fler använde metoden i tidiga åldrar kanske vi inte hade de problem vi ser idag.


En annan svaghet i den svenska skolan är hur man tillämpar det här med särskilt stöd. Åtgärdsplaner upprättas i mängder. Problemet läggs på eleven inte att skolan ska ändra sitt sätt att lära. En stor bov i varför inte åtgärdsplanerna blir verkningsfulla är att de behov som definieras i dem inte utvärderas. Har eleven fått den hjälp som skulle åtgärdas? I de flesta fall har lärare och skola brustit i tillämpning. Något som oftast kommer fram i tillsynen som Skolinspektionen gör.


Ska vi sänka kraven i skolan? Nej, däremot ska skolan med dess lärare och rektorer skapa arbetssätt så att pedagogiken blir verkningsfullt. Den möjlighet har givits dem i de styrdokument som gäller sedan drygt tre år. Börja tillämpa det NU!


Media DN  
Kiwimetoden 

torsdag 7 augusti 2014

Mormors lilla kråka

Mormors lilla kråka skulle ut och åka,
Ingen hade hon som körde.
Mormors lilla kråka skulle ut och åka,
Ingen hade hon som körde.
Än slank hon hit,
Än slank hon dit,
Än slank hon ner i diket.


Första avsnittet av den nygamla UR-serien "Världens bästa skitskola" sändes den 5 augusti 2014. Programmet berörde kommunaliseringen för 23 år sedan. Efter att sett programmet med intervjuer av kommunala politiska företrädare slog det mig att körkunskapen på skolan var lika som kråkans förmåga att köra i barnvisan.

Kommunerna har ett statligt uppdrag att styra och genomföra lärandet hos kommande generationer. Ett uppdrag som innebär att kommunalt hittepå inte är giltiga i själva undervisningsdelen. Det är förbehållet rektorer och lärare. Då känns det en smula beklämande att höra och se de företrädare för de kommunal facknämnden "Barn och utbildning" så öppet visa sin okunskap om vilket uppdrag de har.

Det man ställer sig som första fråga är: hur har Skolverket lyckats med sin utbildning av huvudmän i nya skollagen och läroplanerna? Uppenbarligen är det en klar brist. När företrädarna gör sig till tolk för att de har liten eller ingen kunskap för det de är satta att genomföra skräms man.

Staten skapade en ny statlig rektorutbildning för några år sedan. En liknande uppbildning borde skapas för de förtroendevalda i kommunerna. Det går inte i längden att ha förtroendevalda ledamöter för kommunens största kostnadspost som bara sitter där på politiska meriter. Det fordras systemkunskap över hur skolan ska styras. Dessutom är skolan inte en kommunalpolitisk fråga i den meningen att kommunen själv kan välja skolans styrning och innehåll. Lagen är där tydlig. Kommunerna ska styra utifrån de nationella målen i skollagen (4 kap 5 §) och dessutom har kommunen som huvudman tre uppdrag: planera, följa upp och utveckla utbildningen (4 kap 3 §). Detta ska göras utifrån de behov som varje skola har. Utvecklingsarbetet är ett bottom-up uppdrag för huvudmannen inte uppifrån och ned.

Så det stora skolpolitiska uppdraget på riksdagsnivå under kommande mandatperiod borde vara att se till att skapa en utbildning som är obligatoriska för de nämndmedlemmar som ska axla uppdraget i en "Barn och utbildningsnämnd".

Media URPlay   

torsdag 24 juli 2014

Sudderi

Sudderi skulle man önska sig ibland. De där stunderna när man känner sig urusel av en eller annan anledning. Tycker det lät så befriande med eleven som Anne-Marie Körling hade som ställde följande fråga:
Kan man sudda inne i huvudet?
Givetvis är det inte fysiskt möjligt. Inte ens psykiskt möjligt. Hjärnan har ju en förmåga att både minnas fakta och känslor.


Tro dock att det skulle vara frestade den möjligeten att radera det som är obehagligt. Gissar att många efterlevande från Utöya skulle tycka det var skönt. Tur att det inte går att sudda ut det som gör ont. Eller det som misslyckats. Då vore man ingen människa.


Men det är en svindlande tanke att kunna sudda inne i huvudet.  

tisdag 22 juli 2014

Offret har ett pris

Tre år efter det ofattbara på Utöya söker överlevande och nära och kära svar på sina frågor. När man hamnat i "slukhålet" är chocken och intigheten det stora. Så småningom börjar den bottenlösa sorgen göra sig påmind. Den där ständiga saknaden över att aldrig få svar på de frågor man aldrig hann ställa och de där om konsekvensen av sitt handlande.


Nelly Rasmussen ställer frågan undrande om hennes storebror Henrik Rasmussen handlande:
Förstod han konsekvenserna när han hoppade framför flickan och tog kulorna?
En fråga som för alltid kommer att vara obesvarad. Det är en av alla dessa konstiga frågor som dyker upp i huvudet under sorgeprocessen. Det finns alltid någon anledning till vårt handlande i en given situation. Det är väl den enda tröst man kan ha i det bedrövliga.


Det ovanliga i samband med tragedin för tre år sedan är den enighet som Norge uppvisade. Möjligen ett arv från andra världskriget. Nu har tiden gått och meningsskiljaktigheter börjar komma upp till ytan. När dagen idag firas är det en helt annat politisk landskap i Norge. Med en högerregering som inom sig har ett främlingsfientligt parti. Är det så att det som hände 22 juli 2011 var ett slag emot vänsterkrafterna i Norge och framförallt Arbeiderpartiet? Den tanken börjar dyka upp och bli tydligare. Inte nationen Norge.


Fokus lades mycket i början på jihadister och religionskrig. ABBs handlande gjordes utifrån ett fascistiskt religiöst perspektiv, tempelriddarna. Diskussionerna har kantrat till att vi sak vara varsamma med högerkrafterna och näthatet. Bra. Men glöm aldrig bort att man har liknande autonoma krafter på vänsterkanten. Lika beredda att ta till våld för att nå sina syften. Det är lika förkastligt som högerkrafterna. Det ruskiga i det hela är att dessa våldskrafter kindnappar religionen för sina syften. Må vara ABB, Nazismen eller ISIS. Allt blir en Mambo Jambo eftersom samtliga tre världsreligioner är inblandade i politiskt smutts kastning och de härstammar ur samma tradition.


Samtidigt kan vi notera att altruismen segrade på Utöya. De som offrade sina liv gjorde det för andra. Ett drag hos alla som räddat människor från svåra saker som Förintelsen och andra katastrofer. Atle Dyregrov, speciallist på klinisk psykologi vid Centrum för krispsykologi i Bergen säger om dessa människor:
Empati var den gemensamma nämnaren för de människor som räddade liv. De visade kärlek och omsorg. På Utöya var det flera ungdomar som visade att de omfattade dessa värden och begick hjältedåd.




Media: SvD
Tidigare blogginlägg i ämnet:
Overkligheten i naborlan
Grandet i sin nästas öga
Stolen with pride
Mambo Jambo