Sudderi

Sudderi skulle man önska sig ibland. De där stunderna när man känner sig urusel av en eller annan anledning. Tycker det lät så befriande med eleven som Anne-Marie Körling hade som ställde följande fråga:

Kan man sudda inne i huvudet?

Givetvis är det inte fysiskt möjligt. Inte ens psykiskt möjligt. Hjärnan har ju en förmåga att både minnas fakta och känslor.


Tro dock att det skulle vara frestade den möjligeten att radera det som är obehagligt. Gissar att många efterlevande från Utöya skulle tycka det var skönt. Tur att det inte går att sudda ut det som gör ont. Eller det som misslyckats. Då vore man ingen människa.


Men det är en svindlande tanke att kunna sudda inne i huvudet.  

Offret har ett pris

Tre år efter det ofattbara på Utöya söker överlevande och nära och kära svar på sina frågor. När man hamnat i "slukhålet" är chocken och intigheten det stora. Så småningom börjar den bottenlösa sorgen göra sig påmind. Den där ständiga saknaden över att aldrig få svar på de frågor man aldrig hann ställa och de där om konsekvensen av sitt handlande.


Nelly Rasmussen ställer frågan undrande om hennes storebror Henrik Rasmussen handlande:

Förstod han konsekvenserna när han hoppade framför flickan och tog kulorna?

En fråga som för alltid kommer att vara obesvarad. Det är en av alla dessa konstiga frågor som dyker upp i huvudet under sorgeprocessen. Det finns alltid någon anledning till vårt handlande i en given situation. Det är väl den enda tröst man kan ha i det bedrövliga.


Det ovanliga i samband med tragedin för tre år sedan är den enighet som Norge uppvisade. Möjligen ett arv från andra världskriget. Nu har tiden gått och meningsskiljaktigheter börjar komma upp till ytan. När dagen idag firas är det en helt annat politisk landskap i Norge. Med en högerregering som inom sig har ett främlingsfientligt parti. Är det så att det som hände 22 juli 2011 var ett slag emot vänsterkrafterna i Norge och framförallt Arbeiderpartiet? Den tanken börjar dyka upp och bli tydligare. Inte nationen Norge.


Fokus lades mycket i början på jihadister och religionskrig. ABBs handlande gjordes utifrån ett fascistiskt religiöst perspektiv, tempelriddarna. Diskussionerna har kantrat till att vi sak vara varsamma med högerkrafterna och näthatet. Bra. Men glöm aldrig bort att man har liknande autonoma krafter på vänsterkanten. Lika beredda att ta till våld för att nå sina syften. Det är lika förkastligt som högerkrafterna. Det ruskiga i det hela är att dessa våldskrafter kindnappar religionen för sina syften. Må vara ABB, Nazismen eller ISIS. Allt blir en Mambo Jambo eftersom samtliga tre världsreligioner är inblandade i politiskt smutts kastning och de härstammar ur samma tradition.


Samtidigt kan vi notera att altruismen segrade på Utöya. De som offrade sina liv gjorde det för andra. Ett drag hos alla som räddat människor från svåra saker som Förintelsen och andra katastrofer. Atle Dyregrov, speciallist på klinisk psykologi vid Centrum för krispsykologi i Bergen säger om dessa människor:

Empati var den gemensamma nämnaren för de människor som räddade liv. De visade kärlek och omsorg. På Utöya var det flera ungdomar som visade att de omfattade dessa värden och begick hjältedåd.

Media: SvD
Tidigare blogginlägg i ämnet:
Overkligheten i naborlan
Grandet i sin nästas öga
Stolen with pride
Mambo Jambo      

Levande läroplaner

De skolformsvisa läroplanerna har en uppbyggnad och innehåll av både elevmål för lärandet och kunskapsmål. Det senare saknad i förskolan. Man kan se olika på de nationella målen. Man kan använda dem som en kravlista utan att fundera på VAD och HUR de ska realiseras. Många gånger pratar kollegiet om innehållet. Tyvärr stannar det bara vid prat.


I sin bok Läraren inom mig skriver Anne-Marie Körling följande:

Vi får en läroplan. Läroplanen är en bok. Men det blir ingenting av den utan vår förmåga att omsätta de. Ge den liv.

Helt rätt. Bara prat eller diskussion är inte förmåga. Det gäller att gå från ord till handling. Anne-Marie förslår att omvandla meningarna till frågor istället. Förtjänstfullt gör hon det. Frågorna hon exemplifierar är VAD man gör för något. Bra i sig men är ändå inte tillräckligt.


Det finns fyra generella frågor som skulle kunna ställas:

1. HUR gör ni för att...
2. I vilken omfattning gör ni det?
3. Vilket resultat ger det ni gör?
4. Hur utvärderar och förbättrar ni det som görs? 

Läroplanens mål innehåller kravet på en målstyrd undervisning. Till det finns det ett antal riktlinjer: Alla ska..., Lärare ska...Dessa är underlaget för att diskuterar HUR ni ska göra saker. I sociala medier förs en diskussion om förstelärarnas uppdrag. Förstelärare är de som på ett eller annat sätt varit duktiga i undervisningen. Kanske deras uppdrag mer skulle fokusera på att vara de där pedagogiska ledaren i arbetslaget eller ämneslaget.


Uppdraget är viktigt. Allt för ofta saknas en röd tråd i undervisningen. Är det så att samma undervisningsinnehåll i förskoleklassen som sedan upprepas när eleven går i år 2? Sådant händer och är ett tecken på att bristande kommunikation mellan lärare. En annan följdeeffekt blir att eleverna tröttnar för detta har man redan gjort. Här spelar försteläraren som den samlande pedagogiska kraften att skapa röda trådar i kollegiet.


Med kravet på systematiskt kvalitetsarbete kan detta vara ett bra sätt att även involvera elever och föräldrar i arbetet. Exempelvis skulle man kunna få med bedömning av olika skolsituationer baserat på läroplanen. På det sättet får skolan möjlighet att göra en självvärdering hur det fungerar enligt kravet på allas delaktigtehet (skollagen 4 kap 4§).


Det är avgörande om förskolan och skolan ska förbättras att ständigt göra det utifrån styrdokumenten. Skolans uppdrag vilar på skollagen och läroplanerna. Lösa diskussioner gagnar till inget. Eller för att citera Anne-Marie:

Varför hukar jag med mitt innehåll? Denna ryggrad!

Källa:
Körling, Anne-Marie (2014) - Läraren inom mig. Lärarförlaget
SIQ-modellen, Institutet för kvalitetsutveckling.

Den där bedömningen

Bedömning är en svår konst. Bygger den på subjektivetet eller objektivitet. Bygger den på relationer och känslor eller på konstruktiv kritik. Många är fallgroparna. Men en sanning finns. Bedömningar ska aldrig göras utifrån värdeord som bra, god, dåligt, m fl.


Dessa ord styrs av hur betraktaren tolkar ordet. Vad innebär det att en sak är bra? Bygger den på att jag som signalerar det sätter ribban lågt eller på att jag har felbedömt. Anne-Marie Körling har ett bra kapitel i sin bok Läraren inom mig som heter Den där klassen.


Här går hon till storms mot hur bedömningar kan göras och hur fel det blir om man använder värdeord. Har själv gjort bedömningar in andra sammanhang än lärandet. Men det är samma problematik som uppstår. Om jag skulle säga att ett arbetssätt är bra vad menar jag då? Är det förebyggande? I så fall i vilken grad? Ger arbetssättet något resultat? Uppfattar den som arbetar skillnaden mellan att ständigt lösa problem eller att förebygga att de inte inträffar?


Bedömning är en svår konst. Men viktig för att rätt sätta fingret på dels hur elever bedöms rätt utifrån uppnådd kunskap. Dels hur bra är pedagogiken för att eleverna ska nå målen. Om du inte läst något bra litteratur om pedagogik och bedömning rekommenderar jag att läsa två av Anne-Marie Körlings böcker i sommar enligt källförteckningen nedan. Lycka till!!


Källa:
Körling, Anne-Marie (2009) - Vägen till skriftliga omdömen. Bonniers
Körling, Anne-Marie (2014) - Läraren inom mig. Lärarförlaget

Sjukt olika

Så här 70 år efter dagen D tittar jag på de två stor filmepos över kriget. Det ena i Stilla havet det andra i Europa. Det jag slås över är hur olika de båda krigen var. Både i brutalitet och utdragenhet. Om vi tyckte att det Europeiska var helvetet på jorden har vi nog bedragit oss. Det var på platser som Guadalcanal, Okinawa, m fl helvetet på jorden var. Där offrades många marinsoldater i den amerikanska marinen.


Varför var det helvetet på jorden? Jo, därför att japanska soldater hade vikt sin liv för kejsaren. Guden på jorden. Ett offer var för familjen, Japan, och dess kejsare. Därför drog de fram som gräshoppsvärmar och formligen slaktades av det mer mekaniserade marinkåren. Speciellt på Guadalcanal. Vid landstigningar på de olika Stillahavsöarna offrades också många marinsoldater i den tuffa striderna för att få brofäste på öarna. Inte nog med detta var man också utsatt för de tropiska vädren. Fukt och väta spred sjukdomar och hopplöshet i avsaknad av torrhet.


Även om D-Day var en bragd i sig med många offer så hade soldaterna från den flygburna plutonen och senare invasionsstyrkorna en helt annan situation. Man behövde inte strida emot en så dedikerad armé som den japanska. Även om den tyska armen var skickliga soldater hade de inte samma hängivenhet till Fürhern som japanerna till kejsaren.


När freden kom till Europa den 8 maj 1945 såg vi vidden av nazisterna grymhet. En grymhet som inte var lika brutal på krigsfronterna som japanernas utan förintelsen. En annan skillnad var att kriget i Stillahavet fortsatte fram till den 15 augusti 1945. Det tog inte slut fören japanerna kapitulerade efter det mest bestialiska vapnet används, atombomben. Historia skrivs alltid av segrarna. Ibland skulle man vilja vända på perspektivet. Hur såg det ut från förloranas horisont. Tyvärr får vi väl aldrig reda på det.


Källor:
The Pacific - samlingsdvd
Band of Brothers - samlingsdvd

Rätt tänkt - fel gjort

Skolans förändring för 23 år sedan var rätt tänkt. Skolan hade fram till 1991 varit en kombination av både stat och kommun som drev skolan. Samtidigt hade skolan varit individualiserad men haft en generell regelstyrd undervisning. De lektorer och adjunkter som blev ämneslärare i dåtidens grundskola och gymnasium hade en läroverkssyn på undervisningen.


Läroverkssyn byggde på generella föreläsningar från katedern. Ett utbildningssätt som blev omodernt i takt med att man noterade att alla barn skulle gå ut samma skola. Läroverkssynen byggde på att det var elever med studiemotivation och förmåga som undervisades. Man sökte ju till realskolan om man vill någonstans. Annars fick det duga med den åttaåriga folkskolan.


Med den gamla styrningen från staten genom regler innebar också att lärarna inte nödvändigtvis behövde fundera på elevens kunskaper. Det relativa betygssystemet förutsäger att barn vara indelade efter någon form av normalfördelningskurva. Detta gjorde det enkelt att undervisa eftersom betygssystemet bara tog hänsyn till kunskaper in-kunskaper ut i konkurrens. Den som var lite matematisk begåvad som barn kunde snabbt räkna ut ungefär när det var dags att prestera för att få betyg för att ta sig till nästa utbildningsnivå. Men sa inget om vilken kunskap eleven faktisk hade.


Kraven ökade helt plötsligt när skolan fick en arbetsgivare som skulle genomför ny statlig styrning. Med nya krav på både huvudmän och skola att arbeta mål- och resultatstyrt. Detta ökade kraven på ett helt annat sätt att arbeta som lärare, rektor och huvudman. Ett krav utifrån att staten på förhand talat om vilka nationella mål som finns för skolväsendet. Mål som kräver att de inblandade parterna översätter till sin egen vardag och utifrån det skapar en undervisning som bygger på att varje elev ska nå sina uppstatta kunskapsmål. I vilken grad eleven gör det är sedan upp till lärarna att bedöma utifrån de nationella betygskraven. Ett helt nytt sätt att driva undervisning på.


Regeringsbyten och 90-talskrisen var några bidragande orsaker till att det gick snett. Leif Lewin skriver i sin utredning:

Implementeringen av kommunaliseringsreformen under 1990-talet genomfördes sammanfattningsvis i en situation där såväl kommunerna som lärarna saknade beredskap och förmåga att hantera sitt nya ansvar. Staten, representerad av det nyinrättade Skolverket, stöttade inte vare sig de kommunala huvudmännen, rektorer eller lärare på ett ändamålsenligt sätt.

Vid den senaste reformen för tre år sedan hade man lärt sig läxan från staten sida. Man gav Skolverket i uppdrag att göra en omfattande utbildningsinsats. Frågan som kan ställas är: var den rätt gjord? Här finns det kanske även denna gång övrigt att önska. Tillämpningen av de nya styrdokumenten är fortfarande bristfällig. Kunskapen om skollagen och de nya läroplanerna är fortfarande rudimentär. Man har inte förstått vad det är för krav på undervisningen. Lika lite som huvudmänen förstår sin roll i den statliga styrningen.

En stilla nåd att bedja är att huvudmän, rektorer och lärare får den kunskap som är nödvändig för att lyckas med skolans primära nyttigheter: utveckla demokratiska individer och deras kunskaper.

Källa:

Staten får inte abdikera - om kommunaliseringen av svensk skola. (SOU 2014:5)

Danielsson, Roger J & Hanselid, Hans-Olof (2013) - Det pedagogiska kretsloppet - från mål till resultat. Skoldialogen. 

 

Sekten

När man läser Ivar Arpi mycket matnyttiga artikel om den autonoma vänstern är det några reflektioner jag gör. För det första flyttas jag i min minnen tillbaka till 68-rörelsen och det radikala 70-talet. Samma uttryck fanns då som nu. Möjligen var det mindre våld på svensk botten. Desto mer våld var det på Cuba och Kina. Ett våld som förhärligades av bl a Jan Myrdal och kretsen kring Fib Kulturfront.


Argumentation var lika då som nu. Vi som inte då höll med ställde alltid den retoriska frågan: Är det ok att skjuta med en röd bössa än blå? Svaret var alltid ja. När sedan 68-rörelsen dog ut övergick den i rödvinsvänstern som tog sig upp i samhällstoppen. De spred ut sig i media, offentlig förvaltning och annorstädes. Där har de övervintrat med sin naiva och romantiska syn på vad demokrati och vänstern är för något.


För det andra luktar det som extremvänstern ägnar sig åt i mångt och mycket om sektbeteende. Autonoma vänster är per definition en sekt. Magnus Utvik har själv beskrivit sin tid i den extrema vänstern. Hur ensamma man var om sin världsbild. Samma är dagens autonoma vänster. Problemet är att vänsterkletet sitter i media husens väggar. Det är ju aldrig bra att bli avfälling. Avfällingar ska alltid bekämpas. Har man den tredje statsmakten som megafon är det tacksamt. För demokratin definitivt farligt.


Media Neo