Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

torsdag 20 juli 2017

Lärare som framtidssäkrare

Lärarna är framtidssäkrare framhåller Lärarförbundet i en debattartikel i Göteborgs-Posten. Inte så svårt att stämma in i den kören. Undra hur många elever som kommer att mötas av ett lärartomt klassrum när de kommer tillbaka från sommarlovet.
Skolan är i skriande behov av lärare. De rör sig om en storlek på ca 70.000 lärare. Frågan man kan ställa sig är: är det ens rimligt att tro att bristen någonsin kommer att överbryggas? Troligen inte. Vad är då mest viktigt att göra?

En är att se över sättet som skolan är organiserad på. Finns det möjligheter att ersätta bristerna med andra sätt att bedriva undervisningen på än den traditionella med fysisk närvara lärare-elev i klassrummet. Säker kommer många att kraftigt invänd att det går inte. Det är just i de situationer där det gamla sättet att bedriva en verksamhet skapar möjligheten till utveckling. En skolutveckling på riktigt.

Jag ska inte trötta ut dig käre läsare med att återupprepa tidigare blogginlägg i ämnet skolutveckling. Bara kort resumé av tre tidigare inlägg. Det första är från 6 februari 2015. Där tar jag upp det här med ständiga förbättringar. Där tar jag upp bland annat det här med hur ska resurser användas i skolan och vilka roller ska en lärare ha i framtida skolor, i ljuset av ändliga resurser (Länk nedan till Ständigt denna förbättring).

Det andra blogginlägget från 1 september 2015 handlar om Skolverkets lägesrapport från 2015. Där tas faktorer upp, som skolan brottats med länge, obehöriga lärare. Vad gör det med elever och deras förmåga att bli flygfärdiga samhällsmedborgare utan behöriga lärare. (Länk nedan till Farlighetsfaktorn)

Tredje blogginlägget från 23 januari 2016 tar upp det här med den berömda styrkedjan som hoppat av. Bristerna i styrningen mellan nivåerna och rätt underlag för att bedriva en skolutveckling som ger förutsättningarna för ett lärande både på individnivå och grupp. Framför allt hur vet skolan att de resurser de har används på ett sätt att det ger effekt. Ett område, som ur forskningssynpunkt, i Sverige är kraftigt eftersatt. Det är väl bara i princip Hattie som man kan luta sig mot för att se vilka klassrumseffekter ger i undervisningen. (Länk nedan till Vita fläckar i skolutvecklingen)

Det som är uppenbart är att skolan behöver arbetsro. Det som vore önskvärt är att alla politiska partier både i riksdag och kommunnivå skapade en borgfred med långsiktiga spelregler. Här får vi se hur mycket samtliga partier kan enas kring Skolkommissionens förslag.
Samtidigt är det hög tid att inse att skolans arbetsformer behöver ändars. Allt från vilket styrsystem man använder till hur den pedagogiska strukturen ser ut och tillämpas. Här kommer skollagens 4 kap om systematiskt kvalitetsarbete att avgör. Därtill är frågan hur undervisningsmetoder ska se ut för att lyckas med en individuellt lärande hos eleven. Kanske de stora snackisen om digitaliseringen sommaren 2017 kan landa i hur vi på bästa sätt utnyttja den i undervisningen. Det är inte antalet laptop som är avgörande utan hur innehållet ser ut i appar och program.

Det är inte en liten fråga detta. Hur ska vi klara välfärden i Sverige, som kunskapsnation, om inte det uppväxande släktet besitter det bästa av kunskap och fått redskapen för ett livslångt lärande. För det behövs en skola som är rätt organiserade med rätt resurser för att lyckas.

Media GP
Blogginlägg:
Ständigt denna förbättring
Farlighetsfaktorn
Vita fläckar i skolutvecklingen
 

torsdag 13 juli 2017

Bildpromenad i tiden

Hjärnan är underbar. Den tillåter att göra en tidsresa av minnen vid en bildpromenad. Tagit mig för att börja skanna familjens diabilder till digital form. Vips sätter hjärnan igång och plockar fram minnen man glömt. Tur att bilder finns för att få gång tanken och bildpromenaden.
Den första bild jag visar är vår första TV. Vi var inte precis först på, först 1965 köptes en. Svart-vit var bilden. Vilken revolution det var att sitta i soffan och titta på rörliga bilder. Sådant som Kapten Bäckdahls skafferi, Forsythe sagan, Bröderna Carwright, m fl. Helt plötsligt kom världen hem till en. När man bildvandra på bilden kan man fråga vad mer finns på bilden? Finns någon sak kvar idag? Hur många böcker finns i bokhyllan?
Nästa bild i promenaden är mormor och morfar. Födda på 1800-talet senare hälft. Här på besök i mitt barndomshem. De hade ett strävsamt småbrukarliv som arenddebönder på Eriksbergs Fideikommiss i södra Södermanland. De fostrade sex barn samtidigt som de skötte jordbruket. Utöver det var de aktiva i frikyrkan. Morfar som styrelseledamot eller som det hette på den tiden älstebroder i Filadelfiakyrkan i Katrineholm. Bilden är tagen 1965. Ett år senare finns inte morfar längre. Familjen Erikssons överhuvud och patriark har då dött 83 år gammal. Ett långt liv var slut. Mormor överlevde morfar ytterligare 26 år.
Ytterligare ett tidstypiskt dokument är bilden från julbordet i köket på Klostergatan i Eskilstuna. I en arbetarfamilj var det inte frågan om att sitta i tröja eller andra fritidskläder när det var högtid. Då skulle det kläs upp. Till och med en grabb som jag åkte slips på fast man bara var tolv år gammal. Bildpromenaden på denna bild kan man fråga sig följande: Vad fanns för mat på julbordet? Hur tillagades den? Säkert kan flera frågor ställas. Själv kommer jag inte på några just nu.
Vi gör ett hopp i tiden till någon gång tidigt 1980-tal. Samma personer på bilden. Men här är klädkoden en helt annan och tidsmässigt i ett annat rum. Här är föräldrarna på besök hos mig över en kopp kaffe och bakelser som mamma gjort. Var det något som kännetecknade mamma var det hennes bakverk. Matlagningen var min grej.

Denna bildpromenad har givit mig en ny referensram. Hur viktig bilden är som tidsmarkör för att dokumentera tid och miljö, samtidigt som den är hjälp för hjärnan att koppla ihop dåtid till nutid. Säkert är det min minnesbilder. Andra skulle se andra saker. Om mina föräldrar, saliga i åminnelsen, gjort samma bildpromenad hade de sett andra saker och haft andra minnen.

Hur viktigt är det inte att även unga får lära sig detta med bildpromenader. Inspirationen till denna bildpromenad har jag fått genom Anne-Marie Körlings senaste bok Textsamtal & Bildpromenad. För den viktiga frågan är: Vad ser du? Samt hur kan vi tillsammans referera och diskutera det vi ser. En viktig del i lärandet.
 

 

måndag 10 juli 2017

Hammarskjöld - den ofrivillige statsministern

Hjalmar Hammarskjöld får nog betraktas som Sveriges mest ofrivillige statsminister. Som opolitisk skulle han brygga över de politisk motsättningarna mellan vänstern och högern 1914.
Min kunskap om Dag Hammarskjölds far var obefintliga innan jag kom till den tredje delen om Sveriges statsministrar under 100 år. De store internationelle förhandlaren och folkrättsexperten. Hammarskjöld skulle sitta en kort tid fram till valet från våren 1914 till hösten 1914. Historiens öde ville något annat. Första världskriget bröt ut och Hjalmar Hammarskjöld blev den första statsminister under ett världskrig. Med de ständiga slitningarna mellan centralmakten och ententen. Här med drottning Viktoria på centralmaktens sida och KA Wallenberg (utrikesminister i ministären Hammarskjöld) på ententen. Hammarskjöld fick var den som förhandlade mellan de båda sidorna för att hålla Sverige neutralt. Risken var stor i början av kriget att Sverige hamnat med på centralmaktens sida.

Hjalmar Hammarskjöld är den ärbara ämbetsmannaklassen personifierad. Från professor i speciell privaträtt till, president i Göta hovrätt till landshövding i Uppsala var han urtypen för den tidens ämbetsmannaklass. Det mindre kända, för mig, var att han satt på stol 17 i Svenska Akademin, som sedermera yngsta sonen Dag Hammarskjöld statt på. Och hans stora språkliga kunskaper och envetna försök till att få spansktalande författare att få Nobelpriset. Att han dessutom var ordförande i Nobelstiftelsen var en intressant kunskap och inblick i arbetet där.

Läs boken om du har hela samlingen om våra statsministrar. 

söndag 9 juli 2017

Almedalen 2017 - det politiska kalejdoskopet

Det politiska kalejdoskopet i Almedalen 2017 bygger på allt från folkhemmet via socialliberalism och privatisering.
Veckan började med privatiseringen. Både Jonas Sjöstedt och Jan Björklund tog oss med från födseln till döden i deras egna familjer och vården. Verkligheter för de båda. Även om jag kan identifiera mig Jan Björklund, att från arbetargrabb på bakgården till akademiker. Frågan är det den verkliga bilden. Den privata bilden är aldrig som berättelse mer än privat. Hur mycket det lyfte problemen i vården kan man fundera.

Tredje dagen var det Annie Lööf som hade scenen i Almedalen. Ett ideologiskt tal när det gällde främlingsfientlighet och nazism. Man får aldrig glömma bort att nazismen är en terrorverksamhet som vill omstörta det demokratiska samhället. Men hon likväl som de andra talarna tog avstånd från dessa krafter. För övrigt var företagandet en bärande del i hennes tal.

Fjärde dagen var det Magdalena Andersson som äntrade scenen. Vår statsminister ägnad sig åt arbetsplatsbesök och vanligt folk, vilka det nu är. Hennes mer officiella debut som talar fick godkänt. Varken dåligt eller bra. Det trista, men kanske nödvändiga för en finansminister, var sifferexercisen. Några korta penningfrågor om skolan, i övrigt mest tunt om Sveriges framtid, det uppväxande släktes förutsättningar att göra klassresor saknades i det parti som skapade möjligheterna genom 1948 års skolkommission.

Femte dagen intog Ebba Bosch Thor scenen. Ned klädd och med sprakande mediebilder till sitt tal. Därtill åter igen utan talarstol. Här fick vi en lektion om hemmet. Sverige ska inte politiskt leva i landet Utopia. Sådant som Nybyggarland och annat ska inte göra sig påmint. Vi har ett färdigt hem som ingen ska röra. Det tråkiga är att hon inte har klart för sig att hem kan skapas på fyra sätt. Bygga nytt (Nybyggarlandet), reparation, ombyggnad eller tillbyggnad. I övrigt får man hållen fördelen av att hon haft veckans bästa tal. Inte bara retoriskt utan och pedagogiskt genom alla staplar och diagram. Det var mer en föreställning än ett tal.

Sjätte dagen tillhörde scenen Jimmy Åkesson. Med sitt tal om folkhemmet lyckades han med två saker. För det första att inte med ett enda ord tala om invandring och integration. För det andra reta upp ett antal socialdemokrater med att stjäla ordet. Förvånansvärt nog var han ovanligt skarp mot Nordiska motståndsrörelsen från scenen. Första gången dessa demonstrerade vid scenen. Samtidigt som Verner von Heidenstam oförskyllt fick klä nationalismen genom sin dikt.

Sjunde dagen var miljöns insegel. Med Gustav Fridolin i talarstolen blev det ett flammande tal om miljö. Både om klimatet och hur vi bygger våra städer med centrum och periferi. Hur detta skapar segregation. Lovvärda tankar. Det är genom möten vi lär känna varandra. Hur skapar vi mötesplatser i stadsbyggnadskonsten? Gustav var den första talaren, denna veckan, som mera ingående pratade om skolan och dess danande kraft. Skam hade det varit om inte landets utbildningsminister lyft den frågan. Han berörde bland annat att han ska genomföra Skolkommissionens förslag. Undra om det är det som ligger på bordet i slutbetänkandet eller det som kommer ut av remissrundan.

Åttonde dagen tog en säker och tydligt Anna Kindberg Batra scenen i Almedalen och avslutade politikerveckan. Kanske inte ett retoriskt skickligt tal, men tydligt. Trygghet och frihet var det bärande i budskapet. Utan friheten - liberalismen ingen trygghet - konservatismen. Som sista talar avfyrade även hon en tydligt avståndstagande mot de demonstrerande nazisterna. Med följande kraftiga applåder. Det som kännetecknade Anna vara och hennes tal om skolan. Nolltoleransen mot dåliga skolor, de ska läggas ner. Också synen på kunskaper. I ett land som ska leva på kunskaper duger det inte med lagomkunskaper. Med det kommer jobben att gå förlorade. Kunskaperna ska vara bästa.

Summerar man politikerveckan 2017 var vården på tapeten i tre av talen specifikt. Två av talen fokuserade på skolan. Kanske den viktigaste framtidsfrågan för välfärden. Klyftor var ett ord som användes flitigt. Lika väl som två pratade om hemmet som håller ihop Sverige. Noteras bör att dessa åtta tal är upptakten till en knivskarp valrörelse inför valet om ett år och två månader. Mycket kan hända på den politiska kartan tills valdagen. Det vi ser idag kan ritas om flera gånger. Eller för att ta Anna Kindberg Batras berättelse som budbils tjejen hon var som distribuerade ritningar till bygget. Då i pappersform, idag digitalt. Då ett enkelt jobb som idag inte finns. Världen är i konstant utveckling, låt oss aldrig glömma det.           

onsdag 5 juli 2017

Nygammal vals - stadieindelad timplan

Om ett år får skolorna inte labba med att dela upp timplanen efter eget skön. Då gäller en stadieindelad timplan. Riksdagen tog beslutet 20 juni 2017 om den stadieindelade timplanen, att gälla från 1 juli 2018.
Beslutet innebär att riksdagen har givit regeringen i uppdrag att på förordningsbasis skapa en studieindelad timplan. Syftet är att öka likvärdigheten i skolan på sådant sätt att om elev byter skola ska hen inte behöva läsa dubbelt för att det funnits olika timplaner.

Därtill strävas efter en enhetligt betygssystem. Moderna språk ska inte kunna skifta mellan skolor. Det innebär att betyg sätt i åk 6 och varje termin fram till slutbetyget i åk 9. Detta innebär att skollagen även kommer att uppdateras. Timplanen som regleras som en bilaga till skollagen försvinner och ersätts med att i 10 kapitel 3 § införs stadier.

Jan Björklund, som alltid hade svårt för detta med årskurser, kan glädjas åt att låg-, mellan- och högstadiet återinförs från läsåret 2018/19. I grundskolan blir åk 1-3 lågstadiet. Åk 4-6 mellanstadiet och åk 7-9 högstadiet. Precis som grundskolan såg ut när jag gick där på 60-talet.

Genom detta och att regeringen fått mandatet att på förordningsnivå skapa en stadieindelad timplan kommer Skolförordningen att kompletteras. I Utbildningsutskottets betänkande skrivs följande om motivet till en stadieindelning:
Regeringen anför som skäl för sina förslag och sin bedömning bl.a. att en stadieindelad timplan i grundskolan innebär en ökad, men nödvändig, styrning av huvudmännens fördelning av den minsta garanterade undervisningstiden. Den ökade styrning som en stadieindelad timplan innebär kan dock medföra att det i fortsättningen kommer att uppstå fler situationer där exempelvis huvudmännen uppmärksammar ett behov av att det genomförs förändringar i timplanen.
Huvudmännens frihet över timplanen tas bort och staten styr hårdare vilken undervisning som ska ske i de olika stadierna. Säkert kommer detta även att innebära en ökade styrning på VAD lärarna ska lära ut i de olika stadierna. Därtill kommer kravet på betygssättning varje termin från åk 6. Förändringen gäller alla huvudmän kommunala som fristående.

Den studieindelad timplanen omfattar grundskolan, grundsärskolan, specialskolor och sameskolan. Sameskolan får dessutom en utökad timplan med 48 timmar med språkval.

Källa:
Utbildningsutskottets betänkande 2016/17: UbU 23 - En stadieindelad timplan i grundskolan och närliggande frågor.

söndag 2 juli 2017

Gudsfruktan & djävelskap

Han kom en vårdag som ett yrväder och hade ryska biblar tejpade runt midjan. Så skulle man kunna travestera, med hjälp av Strindbergs Hemsöborna, Sune Olofson berättelse som bibelsmugglare på 1970-talet, när ännu Sovjetstaten fanns och den kristna frikyrkan levde under jorden. Själv hörde jag berättas om denna bibelsmuggling och farorna med den tidigt 1970-tal. Men aldrig så initierat som av en som faktiskt gjorde det med risk för sitt eget liv.
Berättelsen om pastorssonen Sune Olofson är ett viktigt berättelse om den bibeltrogna och snäva pingströrelsen under 50- och 60-talet. Speciellt för de barn som växte upp i pastorshem där snävheten var extra. Sunes berättelse om väckelsen i södra Lappland är ett bra komplement till PO Enquist berättelser från Västerbotten och Lewis resa. Jag får en extra inblick i pingstväckelsens framfart där uppe. Min far kom från de trakter där detta skedde. Tyvärr minns jag dåligt hur pappa kom med i pingströrelsen, eftersom det på inget sätt var naturligt med den uppväxt han hade. Berättelsen kring detta tror jag är en viktig påminnelse om hur snävt det kan vara när bokstaven tar över och allt tolkas utifrån detta. Samtidigt som den lilla fattiga människan tyr sig till något bortom den krävande vardagen. Lite av det kan jag tycka finns i de bokstavstrogna muslimernas utövning av islam. Dagens religiösa hackkycklingar.

Boken är också ett tidsdokument över det svenska medielandskapet. Som murvel har Sune bidragit till den granskande journalistiken. Här får jag mig till livs initierade berättelser hur det svenska migrationssystemet har fungerat. Den mycket initierade berättelsen om läkaren Zewar som fastnar i den byråkratiska småskurenheten. En nyttig berättelse i dagens tafflighet i hur myndigheten inte klar sitt uppdrag.

Här får vi berättelsen om den svenska U-båtsjakten efter U 137, som Sune var först att rapportera om i Karlskrona 1981, och de påföljande ubåtshysterin. Ett ytterst läsvärt tidsdokument hur militären och den politiska ledningen har förmåga att med dubbel sekretess dölja sina misstag.

Dessutom berättelsen om ambassadörsmördaren, som blev hans vän, kroaten Miro Baresic. Hur taffligt och på felaktiga grunder SÄPO agerade, för att inte tala om den politisk ledningen. Som känt var Palme en Titovän och försökte på politisk väg hela tiden stoppa benådningen och frisläppandet. Här fick ofrivilligt Carlsson fatta beslutet efter Palmes död om tidsbegränsat straff. En skakande berättelse om den storpolitiska cirkusen med General Franco och Paraguays diktator Alfredo Stroessner. En rafflande berättelse och snudd på en god deckare.

Dessa glimtar ur boken har både trollbundit mig och givit en inblick i min egen uppväxt. Speciellt den miljö min pappa kom ifrån när han väl gick med som ung i pingströrelsen i södra Lappland. Då hade familjen splittrats efter min farfars tragiska bortgång i Ormsjöolyckan 12 maj 1936, där 14 flottare drunkna. Dessutom en egen referens till den uppväxt jag haft inom pingströrelsen under denna period. En jag möjligen hade ett bättre förhållande till. Om det beror på att föreståndaren för Filadelfiaförsamligen i Eskilstuna var Guds lille revolutionär Georg Gustafsson eller på de kryphål jag hade hemma genom att fostras med devisen frihet under ansvar.

Boken är ett viktigt tidsdokument över en tid i Sverige där välfärden växte fram. Där Pingströrelsen medlemmar mer och mer gick från fattiga arbetare och jordbrukare till en välmående medelklass. Där många av oss arbetarbarn gavs möjlighet till en klassresa i bildningens tecken. Boken är inte bara ett dokument för de kristna av idag utan lika mycket ett viktigt dokument över det samhälle som många av oss har erfarenheter av. Med murveln Olofson bok för läsaren inblick i det som varit dolt. Läs boken.     

torsdag 29 juni 2017

Det förlovade landet

Solen gassar och svenska flyttfåglar häckar på barerna i Puerto Rico på Gran Canaria. Här är upptakten till Mari Jungstedt andra bok i serien Gran Canaria Crime.
Två berättelser vävs in i varandra. En från dåtiden, när Kanarieöarna fortfarande var jordbrukslandskap utkastat väster om Afrika, till nutid. Hur historien påverkar skeenden i nutid. Berättelsen vävs med skicklighet ihop från ett synes enkelt och brutalt mord på en av dessa svenskar som flytt vintern för ett liv i solen. En tillvara där svenskkolonin inte precis blandas med den kanariska. Där slutet avslöjas konflikten mellan turism och vissas önskan om självständighet från Spanien. Och vad som utlöste våldshandlingarna.

Med sedvanligt driv i texten lyckas Mari fånga mig som läsare. Fast jag, hör och häpna, aldrig varit på Kanarieöarna målas en inre bild upp i huvudet hur det är att leva där. Mari är en mästare i att skildra miljöerna där hennes berättelser utspelas.

Nu är det som alltid tomt när en berättelse är slut. Samtidigt väntar man ivrigt på nästa berättelse från Gran Canaria.