Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

lördag 22 juni 2019

Det första chiffret

Tre damer i kortleken. Ett krig som insats, i en ny serie av Denise Rudberg. Hon rör sig hemtamt på Östermalm i Stockholm. En stadsdel som inte bara härbärgerar överklassen och de väl beställda utan borgar på en ljusskygg tillvaro. Under många år var också Östermalm platsen där de höga militärerna huserade. Allt från Garnisonen och hästregementet till generalstaben på Östermalmsgatan. Den senare platsen har jag själv minnen ifrån under min egen värnplikt. Några gånger besökte jag byggnaden med personer mycket guld på axlarna.

Detta Östermalm har fått stått fond för många böcker från andra världskriget, som Jan Bergmans Sekreterarklubben. Berättelsen i Det första chiffret handlar om tre kvinnor på tidigt 1940-tal mitt under brinnande krig i Europa. Här möter vi överklassflickan med sina förutsättningar. Andra damen i kortleken är den enkla flickan från landet med endast folkskola bakom sig. Tredje damen är en flykting från Estland.

De sammanstrålar under en test för framtida uppgifter bland många andra personer. Det som utmärker dessa trenne är förmågan att se mönster och matematik oavsett skolbakgrund. Väven som binds mellan dem ligger inte bara på det professionella planet. De utvecklar också en bekantskap med dess skilda krav och förutsättningar. Systerskapet utvecklas oavsett bakgrund och socialt sammanhang.

Denise Rudberg lyckas med konststycket med en duktig cliffhanger, som gör att jag redan längtar att  vilja sätta tänderna i nästa del i den nya serien.   

torsdag 20 juni 2019

Glad midsommar 2019

Tiden är inne för svenska folkets stora högtid. Vänner och familjer träffas i en salig blandning, med ingredienser som tillhör firandet.

Jag får med den traditionella bilden, med dans kring midsommarstången, önska en
Glad midsommar 2019

onsdag 19 juni 2019

Vinglande start

Bilden på hur en verksamhet bedriver sitt förbättringsarbete kan beskrivas på olika sätt. Här en bra bild skriven av Patrik Ask, rektor, (11/6 19) på Facebook:
Jag har fått för mig att fullt ut vända en skola med utmaningar är lite som att lära sig cykla:
Alla fixar starten eftersom huvudmannen ofta låter dig ha stödhjul då, ekonomiska eller resursmässiga. Många stiger sedan av cykeln innan man tar bort stödhjulen och hävdar att de ju redan bevisat att de kan cykla.
De som modigt fortsätter när stödhjulen är borta, fullt medvetna om att man kommer vingla och välta i början, kan i förlängningen belönas med vetskapen om att de lärt sig nåt som är få förunnat att kunna och som ingen kan ta ifrån dem: kunskapen om hur man bygger långsiktigt hållbar skolutveckling.
Och den där stolta känslan av att man gjort skillnad på riktigt, den är säkert en rätt så behaglig bonus!
Så trampa på, kollegor...!
Detta är sentensen på vad systematiskt kvalitetsarbete är. För om skolan lyckats med en prickfri tillsyn från Skolinspektionen innebär det precis att du tagit bort stödhjulen. Nu gäller det att cykla i verkligheten utan stöd.

Precis som Patrik beskriver kommer det att ta tid och bli vingligt och i värsta fall välta med skrubbsår i lindrigaste fallet. Det är här förskolor och skolor verkligen sätts på prov i sitt systematiska kvalitetsarbete. Där verkligheten tar vid med planering-undervisning-utvärdering och förbättring. Här vinglas det till när vi kommer till utvärderingen. Vet vi att kunskapsresultaten är valida och rättssäkra. Fungerar undervisningen så alla elever är med, inte bara de normalbegåvade. Har vi strukturer i verksamheten som ersätter stödhjulet.

Som alltid, träning ger färdigheter, så vingla på och trampa på som kommer resultatet.

torsdag 6 juni 2019

Utmaningar

Utmaningar är till för att tänja gränser. Under sista veckan i maj 2019 gjorde jag det genom att vandra på Korfu och Paxos tillsammans med ett underbart gäng.
Förberedelserna inför resan började med att jag, med mina tidigare affärspartner, vandrade runt Kungsholmen och Djurgården. Vandringar som i sig var bekväma, utan allt för mycket ansträngningar, utan mer än uthållighet.

Väl på Korfu startade vi med vandring på södra delen vid en stor lagun. Vandringen på sanddynorna i 2 km var en sugande upplevelse. Som att pulsa i oplogad snö. Andra dagen var den stora utmaningen. Här vandrade vi i bergen med en stigning på 250 meter på 8 km. Kanske låter det inte som en utmaning. För många i sällskapet inte, för mig en rejäl utmaning. Envisheten gjorde att jag trots många pust pausar tog mig upp till byn Stavros och lunch på den lilla grekiska tavernan.

Följande dagar blev allt mer flytande eftersom strapatsen andra dagen ökade uthålligheten och färdigheten att vandra i terrängen med skiftande underlag. En begränsning blev det under dagarna. På Paxos finns den spektakulära Tripitos arch, först bilden. Några av deltagarna tog sig ned och jag lyckades fånga dem. Min höjdrädsla lyckades jag inte motverka för att själv ta mig ned och ut på Tripitos båge, fick räcka med att se den på avstånd.

En annan utmaning är att träffa människor som man aldrig tidigare mött, frånsett mina affärspartner. Resegruppen bestod av tjugo stycken som hade det gemensamma, vandring. Men därtill ett öppet och inlyssnande sinne. Samtidigt kunde jag notera att gruppen innehöll medlemmar där det fanns beröringspunkter med personer i den egna kretsen. Som alltid, världen är liten.

Vill man utmana sig själv och sin fysiska förmåga är vandring ett bra sätt. Vill du själv pröva på vandring i världen kolla denna hemsida Cykla & Vandra.   



onsdag 5 juni 2019

Sverige ett avvikande land

Vistelse i andra kulturer ger en distans till Sverige och dess kulturyttringar. Senast har jag vandrat på Korfu och Paxos. Söndagen (2/6 19) ägnade jag mig åt en enskild stadsvandring i Korfu stad. Slående var att kyrkorna i stan, oavsett trosinriktning, var fyllda av gudstjänstbesökare. Något som inte är lika frekvent i Sverige, trots att gudstjänster samlar fler än fotbollen. Bilden ovan är en katolsk kyrka i central Korfu stad.

Sverige är även avvikande när det kommer till konfessionella skolor. Sedan 1990-talet finns möjligheter att starta och driva fristående skolor. Dessa är en del av det svenska skolsystemet och betalas av skattemedel, till skillnad från andra länder där plånboken avgör var föräldrarna sätter sina barn i icke offentliga skolor. Sedan 2010 är skolan styrd av en skollag som är tydlig på vad som gäller för konfessionella skolor.

Lagstiftningen skiljer på två begrepp, utbildning och undervisning. Utbildning är den verksamhet som en skolhuvudman bedriver och undervisningen är en del av den, där ansvaret vilarlärarna och förskollärarna att utföra. Lagen har varit tydlig på att all undervisning ska bedrivasicke-konfessionell grund. Om vi över sätter det till vardagssvenska betyder det att olika trossystem inte ska påverka undervisningen. Slarvigt används begreppet religiösa skolor i debatten. Ordet är klart missbrukat och missförstått.

Regeringen har som en del av januariöverenskommelsen tillsatt en utredning för att klargöra om det går att stänga religiösa friskolor. En märklig utredning eftersom den existerande lagstiftning klart styr vad som gäller.

Två intressanta artiklar finns i ämnet. En är ledaren i SvD (4/6 19) av Ivar Arpi och ett debattinlägg i AB (5/6 19) av Daniel Färm.

Om vi börjar med Ivar Arpi skriver han följande:
I januariöverenskommelsen kom S, MP, L och C överens om att stoppa nyetableringen av konfessionella friskolor. Förbudsivrarna säger att problemet gäller alla konfessionella friskolor, men argumenten handlar nästan alltid om att motverka segregation. De allra flesta kristna och judiska friskolor har aldrig misskött sig. De är populära för både troende och icke-troende elever. Varför ska dessa skolor plötsligt straffas för att integrationen av muslimer anses gå för trögt?
Fortsätter vi med Daniel Färm skriver han följande:
Religiösa friskolor kan inte gömma sig bakom religionsfriheten – de utgör själva ett brott mot den. Konfessionella inslag i undervisningen eller utbildningen i övrigt inskränker elevernas religionsfrihet: att själva och utan påtryckningar söka, välja eller välja bort religiösa eller andra livsåskådningar. Att religiösa samfund kan använda skattemedel för att sprida religiösa trosuppfattningar i skolan – som eleverna genom skolplikten är tvingade att gå i – är inte acceptabelt.
Begreppsförvirringen är total. Daniel Färm glider betänkligt på begreppen undervisning och utbildning. Det vore hedervärt om han höll sig till fakta och lämnar sina uppfattningar åt sidan. De övertramp som gjorts av idag existerande fristående religiösa skolor är få. Enligt Skolinspektionens årsrapport för 2018 har man konstaterat följande:
Det är tillåtet för fristående skolor, förskolor och fritidshem att ha konfessionella inslag i utbildningen, så länge dessa är frivilligt. (s 20)
Lägg märke att det är krav på frivillighet att medverka på konfessionella inslag utanför undervisningen. Inte som vissa debattörer hävdar tvång.

Därtill noterar Skolinspektionen:
Skolinspektionen vill dock påpeka att alla skolor med konfessionella inslag inte har granskats och det är inte möjligt att veta hur vanligt förekommande det är med konfessionell påverkan i svenska skolor utifrån våra tillsynsresultat.(s 21) 
Med andra ord det finns inte belagt att övertrampen går att tillskrivas alla typer av religiösa fristående skolor. Att det finns är allvarligt och ska beivras. I förlängningen dra in tillståndet att bedriva skolverksamhet.

Därtill kan man fundera över hur det kan vara möjligt att de 70 konfessionella skolorna av total 6 000 grundskolor skulle innebära ett hot. Att 1 procent av skolorna skulle innebära en segregation av allvarlig art. Inte ens om jag räknar hela populationen fristående skolor på 16 procent innebär det någon allvarlig påverkan på segregationen. Segregationen är snarare knuten till den bostadssegregation som finns och närhetsprincipen för val av skolor. Segregation är ett större samhällsproblem som skolan i sig inte kan rå på.

Samtidigt är det avgörande att vi försöker skilja på stat och samhälle. Staten är inte samhället, därför är devisen och synen på demokratin viktig:
Sekulär stat, ja tack. Sekulärt samhälle, nej tack.

Media: SvD, AB
Pluraword: Förlåt att jag besvärar
Källa:
Skollagen (2010:800)
Årsrapport 2018, Dnr:2018:8449, Skolinspektionen
Wikipedia - Religion

torsdag 23 maj 2019

1989 - befrielsens år

Omvälvningens år då Europa gjorde upp definitivt från andra världskriget var 1989. Sommaren var varm och många började fundera över det nya 90-talet som stod för dörren. Föga anade vi då att det skulle hända det som hände - Europa var fritt från kommunism och planekonomi. Det som hade hållet befolkningar under proletariatets diktatur och förtryck tog slut. Nu har det gått 30 år sedan och man börjar se trender till att önska sig tillbaka till en svunnen tid.

I dagens SvD (23/5) skriver Erik Zsiga om det politiska vägvalet i ljuset av EU-valet 2019. Han skriver:
Den kanske tydligaste slutsatsen av 1989 var att ett tätare Europasamarbete hade blivit realistiskt och att det erbjöd så mycket större möjligheter.
Den process som lede fram till det vi dag tar för givet och då var en vattendelar i Sverige. Händelserna fick svenskarna att finna vår nya roll i Europa och världen. Där bl a vår neutralitetspolitik omprövades. Samtidigt blev den fyra friheterna i EU en grund för det svenska omvandlingen under 1990-talet. Men hur startade det hela.

Går man till kalendern började det med flyktingar från Östtyskland, som tagit sig till Ungern. Den 10 september 1989 beslutade Ungerska regeringen att de personer som flytt skulle få resa vidare till väst. Det var startpunkten för Sovjetunionens sönderfall och därmed Östeuropas slutliga uppgörelse med andra världskriget. Den 9 november föll Berlinmuren genom att regeringen i Östtyskland beslutade att öppna den. Europa gled sakta in i en befrielse från planekonomi och diktatur.

Här hemma i Sverige hade vi andra saker att fundera över. Den fällande domen mot Christer Pettersson för mordet på Olof Palme upphävdes av Svea hovrätt den 12 oktober. I skolans värld var det hett om öronen sedan skolminister Göran Persson börjat nedmonteringen av den regel- och ekonomistyrda skolan. Den 13 november är en dag då 10 000 lärare strejkade mot kravet på närvaroplikt i skolan utanför undervisningen och obligatorisk fortbildning under sommarlovet.

Nästa 30 år senare är lärarna åter ute på gator och torg och marscherar. Under helgen 19 och 20 maj 2019 har "Lärarmarschen" ägt rum i protest mot bl a nedskärningar i kommunerna på skolan. Även denna gång hörs ekot från förr. Kraven ställs åter på tarifflöner, usk och andra storheter från den tid då skolans ramar detaljstyrdes hårt av regler från Vallhallavägen 100. Dagens vida ramar tycks vara ett stressmoment för lärarkåren. Möjligen också påhejad av den omognad som finns hos kommunerna över hur det nationella styrningen ska tillämpas.

Vi ska alltid lära oss av historien. Då är 1989 en avgörande historia. En historia mellan ett ofritt kollektiv och individen, där individens frihet starkt var beskuren av den politiska makten. Både i Östeuropa och Sverige. Vad är det för samhälle vi vill ha som skapar frihet och utveckling både för självvalda kollektiv och individen. Hur fördjupas det som vunnits hittills.

Media SvD  

söndag 19 maj 2019

En bur av guld

"Kan hon inte bara vara skadad?" sa Faye. Så lyder första meningen i Camilla Läckbergs senaste bok. En bok som har tagit henne från Fjällbacka till Stockholm. Berättelse är ingen deckare i vanligt Fjällbacka snitt, utan en spänningsroman som bjuder både på svek, upprättelse och hämnd ur ett kvinnligt perspektiv.

Boken är en rafflande intriger på hög nivå. Det märks att Camilla Läckberg har utvecklat sitt författarskap. Boken bjuder både på rafflande berättelse och ömma berättelse av kvinnlig vänskap. Om familjen som är en bur av guld. Hur Faye är kvinnan som ger upp sina studier och satsar allt på mannen och familjen.

Om mannen av hög börd som rumlar om med kaffeflickor bakom hennes rygg och bokstavligen blir upptäckt med rumpan bara med en annan kvinna av Faye i deras sovrum. Ratad och utblottad skapar hon från botten sin hämnd.  Där hela tiden hennes förflutna från Fjällbacka pockar på uppnärksamhet.

Samtidigt finns en mycket djup och känslosam berättelse i livets slutskede, när Faye väninna drabbas av cancer. Här lyckas verkligen Camilla Läckberg spela på läsarens känsla.

En bur av guld lovar mycket inför kommande böcker.