Sätt betyg på förskolor och skolor

Åter flammar debatten hög om förskolan och skolans ranking. Speciellt tar Tobias Krantz och Ulla Hamilton upp debatten i UNT. Samtidigt har Mats Olsson tagit upp Ofsedt, brittiska skolinspektionen, betygssättning av brittiska förskolor. Bilden är splittrad.

Svenskt näringsliv och Friskolornas riksförbund vill ha en enkel betygssättning för att föräldrar och elever ska kunna välja skolor med kvalitet. Debatten i förskolan.se på Facebook är igenkännande från det akademiska tänkandet och verksamhetens rop på att verksamheten är så komplex att det inte går att sätta enkla betyg på en verksamhet. Precis sådan argument hörde jag i den privata tjänstesektorn för 25 år sedan. Idag hör jag inte den vart efter verksamheterna mognat genom hårdhänta kriser på 1990-talet.

Allt nog är det intressant att denna debatt dyker upp just nu nio år efter Davidssons utredning inför bildandet av Skolinspektionen. I den tar han just upp detta med betygssättning. Givet av att det på den tiden fanns en annan betygsskala än dagens. Inom parentes kan nämnas att Skolverkets utbildningsinspektion testade denna betygsättning innan den hamnade i Skolinspektionen. Varför den inte realiseras har jag ingen information om. Möjligen var det så att Alliansregeringen ville se till att volymerna på inspektionen slutfördes.

Davidsson föreslog på sidorna 150 - 151 i den statliga utredningen att inspektionsrapporterna skulle innehålla en kvalitetsbedömning i fyra nivåer.

Därtill föreskrev utredningen på sidan 151:

Som bedömningsunderlag bör åtminstone två av omdömena preciseras, godtagbar kvalitet och mycket god kvalitet. Utifrån ett sådant underlag går det att peka ut inom vilka områden kvaliteten har brister. I tabell 5 visas ett påbörjat exempel på hur bedömningskriterier för rektors ansvarstagande inom området kvalitetsarbete skulle kunna formuleras.

Kanske hög tid att damma av redan gjort arbete och omsätta det i praktiken.

Media UNT
Källa:
Tydlig och öppen - Förslag till en stärkt skolinspektion (SOU 2007:101)

Bibblan - Bildningscentral

Biblioteket har vi alla en relation till. I mitt fall botanisera bland böcker som inte fanns i hemmet.

Genom porten till Eskilstuna stadsbibliotek har man vandrat många gånger i ungdomen. Under min studietid på Rinmansgymnasiet träffades vi ofta där för att lösa övningsuppgifter. Biblioteket blev en kunskapscentral för bildning.

Många var de dagar jag gick dit för att studera den sörmländska kulturen i Sörmlandsrummet. Eller läsa olika landsortstidningar eller kolorerade tidskrifter. Inte nog med att man inhämtade diverse kunskap i olika ämnen, en  sommar blev det intensivt sökande av släktbanden i Norrland. Far och jag, satt vid den då moderna apparaten och spola de fotograferade kyrkböckerna. Här rullades släkten Danielsson upp. Tyvärr kom vi inte längre än till sent 1700-tal. Det enda vi kunde notera att då blandas släktblodet med finskt dito.

Ja, ja, bibliotek är viktiga. Håller med SvD kulturchef Lisa Irenius:

Biblioteken är, tillsammans med skolan, en nyckel till att finna lösningar på alla dessa problem, i en tid när tillgången till kunskap och oberoende nyhetsrapportering är oroande ojämnt fördelad.

Låt biblioteket var bildningscentral fast kanske i en ny form i det moderna kunskapssamhället.

Media SvD 
 

Drabbande syn om kommunalt självstyre

Så har ett antal kommunala M-politiker uttalat sig. De är lika goda kålsupare som sina kollegor av rödgrön färg. Allt å ingenting är melodin.

En målande artikel i SvD uttalar sig Moderata kommunalråd om välfärdssatsningar. Ledande kommunalrådet i Danderyd Olle Richenberg (M):

Jag är mycket tveksam till riktade statsbidrag oavsett om de kommer från en socialdemokratisk regering eller en alliansregering. Det är mycket bättre med generella bidrag.

Tackar för det. Men är kommunerna kompetenta att driva och finansiera skolan? Tvivlar, när man ser på följande figur:

Kvalitetsbristen på resultaten är hela 74 procentenheter. Är det rimligt att kommunalråd och hobbypolitiker i kommunerna har rätten att finansiera skolan. Skolkommissionen har förslag att göra en skatteväxling när det gäller skolan från kommunalskatt till statlig skatt och därmed att staten finansierar den alldeles för viktiga samhällssektorn. Några mer trilskande uttalande från M-märkta kommunalråd:

Vi vill inte ha några riktade pengar. Det är i grunden fel. Det går emot det kommunala självstyret, att man ska få välja vad man vill prioritera. Det leder också till ökad administrativ börda, säger Patric Åberg, Östra Göinge.

Att då vara bundna av öronmärkta statsbidrag försämrar handlingsfriheten, säger Lennart Kalderén, Salem. 

Uttalandena skulle kunna vara sanna i en kontext av övrig kommunal verksamhet. Tyvärr finns ett ytterst begränsat kommunalt självstyre när det gäller skolan. Skollagen som är en speciallag tar över kommunallagen. Vilket innebär att undervisningen inte är en kommunal affär. Bara själva verksamheten, det som kallas utbildning. Den enda delen som är kommunalt självstyre är finansieringen. I ljuset av hur dåligt kommuner sköter skolan är även jag beredd att ställa upp på att finansieringen flyttas till staten. Dock återstår många funderingar hur man löser kommunernas och de fristående skolornas genomförande. Ska vi behålla mål- och resultatstyrning av skolan. Alltså att politiker via skollag och läroplaner talar om VAD och VARFÖR skolan ska nå vissa nationella fastställda mål och HUR är upp till varje enskild förskola och skola.

För att behålla de generella statsbidragen är av ondo. Det har sedan 1991 visat sig förödande hur hobbypolitikerna använd pengarna. Istället för satsning på skolan har pengarna gått till vidlyftiga projekt som har karaktären av arenor, asfalt och annat synligt för kommuninvånarna.

Välfärdssatsningar på skolan är för viktig för att kommunalt självstyre ska få fortsätta.

Media SvD   

Kvalitet i elevresultat

Lärarnas Riksförbund har kommit med intressanta resultat i sin studie om skolan och kommuner.

Två intressanta bilder finns i rapporten. Den ena är kvaliteten i gymnasieutbildningarna. Hur många elever tar faktiskt en examen. Detta är intressant i ljuset av skoldebatten om bl a obligatorisk gymnasieskola och behörigheten. Snittet i behörigheten i landet till gymnasiet är 84 procent. I kommun statistiken skiftar den från 98 procent för Vellinge till 52 procent för Färgelanda.

Intressant är då att studera följande graf över hur många elever som faktiskt tar examen på gymnasiet:

Jämför man kvaliteten i utbildningen kommer Ludvika bäst ut med hela 97 procent som tar examen, medan Hylte bara lyckas med 23 procent som tar examen. Skillnaden mellan bästa och sämsta kommun är hela 74 procentenheter. En skrämmande kvalitetsskillnad. Både på ett personligt plan som huvudmännens förmåga att leverera elever som är bredda för livet eller vidare studier. Mora är den kommun som placerar sig i median 65 procent. Då ska man veta att Mora, Orsa och Älvdalen har ett gymnaiseförbund.

Elevresultatrankingen bland kommuner är intressant. I följande tabell ses bäst och sämst rankad kommun.

Tittar vi på stor samband toppas tabellen "rika" Storstockholms kommuner med hög socioekonomisk faktor. Medan de i botten tillhör "glesbygd" med sämre socioekonomiska förutsättningar och i avsaknad av gymnasieskolor. De tomma cellerna i tabellen ovan beror på avsaknaden av data.

Så det är en bit kvar att nå kvalitet i skolan när det gäller elevresultaten. I ljuset av detta blir det intressant att se vad Skolkommissionen kommer fram till för mediciner för att råda bot på den stora variationen mellan huvudmännen. Är det så att finansieringen av skolan ska lyftas från kommunerna till staten. Om, måste nog en hårdare statlig styrning till och en skatteväxling. Samtidigt som man funderar över hur relationen kommun och lärare ska förhålla sig när det kommer till löner, arbetsmiljö och genomförandet av undervisningen.

För övrigt det är en bit till 100 procent måluppfyllelse på elever som minst har betyget E i alla ämnen. Undra vilken dag vi ser en kompensatorisk skola som lyckas med det uppdraget.

Källa:
Lika tillgång till lika utbildning, Lärarnas Riksförbund (2016)  

Stockholmssyndromet finns inte

Sommaren 1973 hade jag fått ett efterlängtat besked. Jag har kommit in på den utbildningen på KTH som jag länge eftertraktat. Under augusti var jag i Stockholm och letade bostad för min studietid. När jag väl fått napp på ett andrahandskontrakt i Högdalen inträffade det årets största polisinsats. Rånet av Kreditbanken på Norrmalmstorg var ett faktum. Jag som många andra följde händelserna under de gastkramande dygnen. Den bild som jag och många har är skapad av den mediebevakning som skapades som officiell. Det finns, som alltid, en annan sida.

Med Kristin Enmark bok får vi bilden inifrån bankvalvet och gisslansituationen under de sex dygn Norrmalmstorgs dramat pågick. En stark berättelse om livsångest hos en person kopplat till vad rånaren gjorde. Lika mycket som tilliten till Clark Olofsson. Samt det yttre hotet i polisens agerande.

Polisprofessorn Kaj Bejerot skapade myten och synen på hur man såg på gisslan och speciellt Kristin Enmark. För att skydda polisens handlande och utan att själv intervjuat gisslan skapande han på falska grunder Stockholmssyndromet. Med följande baksidestext illustrerar det sjuka i resultatet av dramat:

Polisens psykologer sa efteråt att hon var sjuk när hon insett att det största reella hotet kom från polisen, att hon gjort fel när hon gjort allt för att överleva.

Man uppfann "Stockholmssyndromet", en diagnos lika kvinnoföraktande och felaktig som tanken att kvinnor som misshandlas och dödas i sina förhållande har sig själv att skylla.

Samtidigt förundras man över avslutningen i boken. Samtalet mellan Olof Palme och Kristin Enmark. Med viss förundran skannar man va Olofs språkbruk. Inte var det så verserat som den offentliga bilden är av honom. Men arrogansens finns och en storportion naivitet. Samtidigt är samtalet en demonstration i cirkelresonemang. Undrar om ett liknande samtal skulle släppas fram till landets statsminister idag.

Boken är väl värd att läsa. En berättelse om hur ögonblick förändrar livet i en riktning man aldrig kunde tro.   

Maktkåt sa Bill. Var ordet sa Bull.

Något mer narcissistiskt uttalande får man leta efter. Jag sitter kvar oavsett vad väljarna säger.

Löfven har blivit maktfullkomlig och nöjd. Han ska utveckla den svenska modellen. Saliga de ödmjuka, de ska ärva landet (Matt 5 kap 5 versen). Uppenbart tror Löfven att ödmjukhet inte behövs. Därför kommer kan han inte att ärva landet. Mer tomma ord får man leta efter i hans regeringsförklaring från i tisdags.

Socialdemokratins stora problem att de inte har ett svar på framtidens problem. Man kan inte lösa problemen med en politik från 40 år tillbaka som prövats och befunnits oduglig. Vad Löfven och S kan råka ut för om de fortsätter på sin inslagna väg är en pasokifiering.

Dessutom, hans uttalande i intervjun med Göran Eriksson, SvD, lider av stor tondövhet:

Nej, men återigen: jag ser framför mig ett samarbete med partier som gör att vi kan skapa majoritet i parlamentet.

I samma lördagstidning från SvD går de fyra Allianspartiledarna ut i en debattartikel och söker mandat för alliansregering. Med fyra tydliga politikområden där Socialdemokratin inte har några lösningar. Om han då tror att det går att samarbete när nu Alliansen 2.0 tydligt deklarerar sitt mandat vem ska han skapa majoritet med? MP kanske inte kommer in i riksdagen. Vänsterpartiet är för litet för att kunna stödja och skapa majoritet. Är de S+SD som då ska bli majoriteten?

Om man slutligen ska fundera på Löfvens uttalande är det snudd på samma beteende som Putin. Dessutom att vara nöjd som Löfven är är farligt. Han borde lyssna på vad nye EU-ambassadören säger på tal om stolthet:

Det vore bra om vi intog en lite mer ödmjuk inställning. Det var väl Pär Nuder som myntade det där uttrycket, stolt men inte nöjd. I all sin banalitet, det är precis vad det handlar om.

Media SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

 

LO sågar Reepalus utredning

Karl-Petter Thorwaldsson sågar Reepalus utredning rakt av. Han sågar även Vänsterpartiet och regeringen i frågan om vinst i välfärden.

Han och LO vill införa vinststopp i skolor. Han säger följande:

Jag tycker i alla fall att man ska utreda om det verkligen går att ha vinst som parameter i ett system där vi har plikt.

Intressant uttalande. Ska man tolka det så att av de tre skolformerna är det bara grundskolan som har plikt där ska det vara ett vinststopp. Övriga är frivilliga. Med andra ord är det inte störande för LO om det finns vinster i förskolan och gymnasieskolan. Eller?

Debatten om vinster i välfärden blir allt mer bissar. De ideologiska krumbukterna visar ingen hejd i att försöka skapa en kommandoekonomi. LO och röda politiker borde ha lärt sig av löntagarfondsdebatten på 70-talet där tunga debattörer som Assar Lindbeck totalsågade denna form av upplägg.

Media SvD