Inte jämförbart

Nationella prov går inte att jämföra med kunskapskraven vid betygssättning. Tre gymnasielärare går på Brännpunkt (140418) förtjänstfullt in på detta. De skriver:

En vanlig uppfattning hos politiker och andra som uttalar sig om skolan i medierna är att resultat i nationella prov enkelt kan jämföras med kursbetyg. Det finns dock betydande problem med konstruktionen av de nationella proven i svenska och engelska som kraftigt försvårar sådana jämförelser. Dessa problem nämns sällan eller aldrig i medierna, men för att kunna föra en seriös diskussion om betyg och nationella prov, är det viktigt att de kommer upp i ljuset.

Förtjusningen över nationella prov får nog hämtas från tiden 1962 - 1994 när vi hade ett relativt betygssystem. Då fanns en relevans eftersom de var likar för vilket betyg som skulle sättas. Då fanns inga kunskapskrav som nu.


I ett målrelaterat betygssystem är det helt förkastligt med nationella prov. Hur kan du mäta förmågor i ett prov? Inte alls enligt mitt synsätt. Därför går det inte att skapa likvärdighet genom nationella prov. Det kommer alltid att finnas ett gap mellan slutbetyg i ett ämne mot nationella prov.


Debattörerna berör det genom att två saker starkt bidrar till nationella provs brister. För det första: bedömningen av de nationella proven i svenska och engelska stämmer inte överens med kunskapskraven och kan därför inte användas som betygsunderlag. För det andra: Vissa delprov i de nationella proven i svenska på gymnasiet motverkar likvärdighet.


Ska likvärdighet nås måste det till annat än nationella prov. Kanske en studentexamen istället. Kanske något liknande i grundskolan. Där externa examinatorer rättar examensproven.


Media SvD

Ökad segregation

Om någon skulle tro att segregationen minskar för att man tar bort det fria skolvalet har önskedrömmar. Det skånska S-distriktets förslag cementerar då en skolsegregation. Barnen i Rosengård får aldrig en chans att göra det Zlatan gjort. De kommer att vara kvar på sin bakgård.


S-politiken och för den del vänsterns dröm om det gamla samhället där olika samhällsklasser går i samma klass kanske gick på 60-talet. Idag är de definitivt ett experiment som inte håller. Dessutom är det intressant om man skulle slopa det fria skolvalet. Hur mycket flyttningar av hushåll kommer då att ske till ställen där "bra skolor" finns? Hur mycket kommer resultatet att försämras i skolor man flyttar ifrån?


Problemet med fria skolvalet är inte de fristående skolorna. De omfattar bara 15 % av "marknaden". Alltså är problemet ett interkommunalt problem. Ett problem som innebär att kommuner inte klarar att se till att rätt resurser finns på skolorna för att klara ökad måluppfyllelse i kunskapsresultatet.


Skolans problem löses inte med vänsterpolitik. Den löses genom att skolor för den resurstilldelning som behövs för att klara uppdraget.


Media LN, SvD

Aldrig besviken

Mari Jungstedt är en av få författare som lyckas hålla kvaliteten i skrivandet uppe. Med hennes senaste från förra året Du går inte ensam fortsätter hon sin berättarkonst. Med Gotland som miljö och en uppsättning personbeskrivningar som plockar fram karaktärerna hos människor. Som längtan, bekräftelse och kärlek.


Har ni inte läst den? Gör det.

Öppet brev till Anders Borg

Min gode vän Mats Olsson har bloggat om behovet av samma förutsättningar för förskolans personal som övriga i skolsystemet. Uppropet är att sprida detta brev. Jag väntar med stor spänning på den först anställda lektorn i en förskola. Läs och begrunda.

Bäste Anders Borg!

Nyligen, sa vår utbildningsminister på en nordisk skolledarkonferens i Göteborg, ”vi talar inte om förskolan, för svensk förskola är så bra.”

Vi som forskar om och ser många förskolor i praktiken, kan inte instämma i denna positiva summering. Med många års erfarenhet av förskollärarutbildning, fortbildning, forskarskolor och forskning inom förskolans område nationellt och internationellt, vill vi här framhäva nödvändigheten av kvalitetshöjande åtgärder inom förskolan och som ett led i detta att karriärtjänster och förstelärarsystemet får samma stöd och möjlighet att genomföras i förskolan som i skolan.

Sverige inrättade max-taxa i förskolan för att få en mer jämlik förskola. På samma sätt fick vi en läroplan för att ge alla barn samma start i livet. Så har dock inte fallet blivit, utan tvärt om, har vi fått en större ojämlikhet med avseende på barns tidiga start i livet i förskolan. Och är det något som internationell forskning stödjer (se bilaga) så är det att barns tidigaste erfarenheter före skolan bidrar till barns, familjers och samhällets utveckling. Kring detta behövs inte fler bevis!

Förskolan kan framhållas som flaggskepp och något som närmast är en svensk exportvara, som möter ett omfattande internationellt intresse och som har ett stort antal besökare från andra länder varje år, -men när det kommer till satsningar inom kvalitetssäkrande åtgärder, som exempelvis vad gäller karriärtjänster, forskning, forskarskolor, och specialpedagogik så har förskolan särbehandlats negativt. Det ger inga bra signaler att man talar om att vi har ett sammanhållet utbildningssystem från förskola till gymnasium, om man samtidigt behandlar förskolan och förskollärarna på ett annat sätt än skolans lärare.

För att ge alla barn en likvärdig start i livet behöver kvaliteten på förskolan höjas generellt och bli avsevärt jämnare. En del i detta arbete är att kommunerna får högt kvalificerade förskollärare som kan påverka och driva utvecklingen. Regeringen har tagit ett viktigt steg i att bidra till att fler förskollärare utbildas, vilket vi ser positivt på, men kommunerna behöver också förskollärare som erbjuds samma möjlighet som skolans lärare, att ha möjlighet att bli anställda som ”förstelärare” och lektorer. Och självklart menar vi då, att det är förskolepedagogik de ska bli ”förstelärare” i.

De ekonomiska satsningar som detta innebär kommer att bidra till en mer kvalitativ förskola, värd sitt goda rykte.

Göteborg och Malmö den 26 mars 2014

Vänligen

Ingrid Pramling Samuelsson, professor, Göteborgs universitet

​Ingegerd Tallberg Broman, professor, Malmö högskola

Skolan politisk kökkenmödding

Valmanskåren tycks detroniserat utbildningsminister Björklund som den som ska rädda skolan. Nu har man åter svängt åt socialdemokraterna. Tänk er Baylan eller Fridolin som utbildningsminister. Den ena utan förmåga att få något gjort. Den andra bara massa med orddiarré. De blir inte mycket skolverkstad då inte.


Vad valmanskåren gått på är den massmediala bilden om vad som är skolans problem. Den ligger definitivt inte på det rikspolitiska planet. Utan på det kommunala planet. Kommunerna verkar i gemen ha svårt för sitt uppdrag.


Med en lärarkår som drivs av rädsla och skam är det inte underligt att resultaten blir som de blir. Hög tid att politiker lägger av med sin kökkenmödding och låter lagt kort ligga. Det är bara tre års sedan den nya skollagen och de nya läroplanerna sattes i sjön. Att då tro att det resultaten skulle dyka upp direkt är olovligt korkat tänkt. Möjligen bara i den politiska världen. Transformationer från ett läge till ett nytt läge tar tid. Så ska vi besinna oss i Sverige är det hög tid med borgfred om skolan på det politiska planet. Annars blir det än sämre. Låt professionen sköta hur skolan ska drivas utifrån det nationella ramarna.


Media SvD1, SvD2 

Digitalt utanförskap

Tillhör undervisningen i skolan det digital utanförskapet? Funderar man en stund kan det verka så, även om tappra försök görs att vara digitala invandrare. Under en Rotary lunch i fredags fick jag anledning att fundera på det här med digitaliseringen.


Det första som slog mig var är jag inföding eller invandrare. Beror på hur man lägger begreppet. Programmering och digitala räknar var det som var vardagen i min utbildning på KTH. Då främst för att programmera för att kunna göra avancerade beräkningar. Sådana som var näst intill omöjliga att göra för hand. Samtidigt började PC-datorerna sitt intåg. Leksaker för de som höll på med de riktiga maskinerna IBM 360 och andra typer av stordatorer. Dinosarier som för länge sedan är utdöda.


Varje trend i digitaliseringen har inneburit död för etablerade tekniker och affärer. Vem skulle tro att ett företag som Kodak inte skulle finnas. För två år sedan gick de i graven. Trots att de var först med Kodak moment. Problemet var att vi idag inte fotograferade mindre. Det har väl aldrig fotograferats så många moment. Skillnaden är att vi inte framkallar dem på papper. De publiceras direkt digitalt på Instagram eller Facebook. Om de skulle överlevt skulle de ha utvecklat Instagram.


På 80-talet försvann en hel yrkeskår. Typografer. Med ordbehandlingsprogrammen försvann behovet av att sätta tryckplåtarna till tidningarna. Hela yrkeskunnandet flyttade in i den digitala världen. Nu svär journalistera över oss otrogna läsare som inte köper papperstidningar och inte vill betala för den digitala plattformen. Samtidigt som vi som glada amatörer publicerar våra tankar i sociala medier. Det knep mediahusen tagit till på sistone att ta betalt genom prenumeration för digitala tjänster kan möjligen hålla ett tag. Problemet blir när digitala invandrare sakta dör ut. De digitala invånarna är nog bara beredd att betala om det är något unikt de vill åt. Tidningar som Financial Times med ett mycket exklusivt innehåll kan nog överleva med den strategin. Andra måsta hitta nya affärmodeller för att överleva.


Vad har nu detta att göra med skolans digitala utanförskap? När jag lyssnar till lärare låter de lika arga som journalister gör. Face to face är den all saliggörande sättet att undervisa på. Lika som journalister är bäst lämpade att sålla nyhetsflödet och skriva artiklar. Skolan är lika hjälplöst föråldrar i sitt sätt att se på undervisningen som journalister på att producera nyheter. För det som gäller för undervisningen är att skolan är långt bort från IT och neurovetenskapens landvinningar. Pedagogiken tillhör dåtiden. Lärare och ledning är oense om vem som har makten till förändring. Till detta hur ser framtidens lärarroll ut.


Skolans utmaningar ligger inte i den politiks kökkenmödding som just råder. Den har ytterst liten påverkan på vad som kommer att kännetecknas morgondagens skola. Om skolan fortsätter i tangentens riktning lär den hopplöst vara utspelare som kunskapsbärare. Därför är det högt tid att fundera på hur man digitaliserar undervisningen. Hur kan läromedel digitaliseras? Hur kan distansutbildning införas för att dela på ämnesexperter?


Frågorna är många. Svaren just nu är få. Men oerhört viktiga. Viktigare än de frågor som res i den skolpolitiska debatten.      

Förmynderi

Jag har alltid tyckt att skolan ska styras så när dem som utför uppdraget. När man mer och mer skärskådar hur kommunerna hanterar ekonomi börjar jag tvivla på kommunerna. Med skrämmande exempel som Göteborg och dess statsdelar som skyfflar pengar mellan socialen och skolan. Igen bra situationen. Socialen styrs i sitt uppdrag inte lika hårt som skolan. Det statliga uppdraget är tydligare i skolan med skollagen och läroplanerna.


Skolinspektionen har ytterst ett hårt instrument att ta till mot skolor som inte uppfyller kraven. Skolor kan tvångsförvaltas. Tyvärr har Skolinspektionen inte ännu tagit till det verktyget. Vad det beror på kan man fundera över. Kanske det är hög tid att starta med att Skolinspektionen går in och tvångsförvaltar skolor i socialt utsatta områden. Till detta ges möjligheter för myndigheten att skinna kommuner på pengar för att rätta upp skolans vardag.


En annan modell kan vara att statsbidragen för skolan blir riktade med krav som inte kommunerna kan kringgå. Möjligen enligt förslaget i debattartikeln i DN 140403. Ytterst är väl frågan hur stort det kommunala självstyret får vara i skolan.


Media DN