Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

tisdag 29 januari 2013

Kunskap eller förståelse

Med viss förtjusning läser jag dagens ledare i SvD om S nya skolpolitik. Intressanta funderingar. De haverera sedan när ledaren ger sig in på bedömning och betyg. Här kommer den eviga debatten upp ska vi undervisa eller administrera. Något mer korkat får man leta efter. Betygsstatistik är ointressant som mätare av skolan prestation. Om Baylan och skoldebattörer skulle ha någon kunskap om skola vore det bra.

Den ser inte ut som förr. Om jag tar Hatties metaanalyser tillhjälp på vad som påverkar studieprestationen är det formativ bedömning (d=0,90) som enskilt vikta faktorn. Om jag tar en fråga tillhjälp från Vara lyfter skolan: Om du inte vet vart du är på väg hur ska du veta när du är framme?

Enda sättet att svara på den frågan är att eleverna har sin egen IUP och att lärarna utvärdera sin undervisningen med skriftliga omdömen byggda på The Big Five för elevens resultat. The Big Five är de stora förmågorna som sammanfattar alla förmågor elever ska kunna utifrån kursplanen i Lgr 11. Alltså det som finns i dess syfte för ämnet, centralt innehåll och kunskapkraven.

Förmågorna som eleven ska besitta är: analysförmåga, kommunikativ förmåga, begreppsförmåga, procedurförmåga och metakognitiv förmåga. Det kan vara så att en elev har problem med en förmåga i ett ämne. Problem kan även ses i andra ämnen. Ta bara den kommunikativa förmågan. Det räcker inte i dagens skola att bara "rapa" fakta utan har förmåga att kunna relatera fakta mot verkligheten och delge omgivningen detta på ett enkelt och förklarande sätt.

Så det är att förenkla tillvaron om man ropar på att betygen speglar verkligheten och därmed kan skrota skriftliga omdömen. Problemet i skolan är snarare den långa frånvaron av bedömningskompetens bland lärarna. Under drygt 30 år har inte lärarkåren på grundskolan behövt ägna sig åt detta. Speciellt inte under det relativa betygssystemets tillvaro och att betyg bara sattes i år åtta och nio.

För övrigt är även dagens betygskrav ruskigt otydliga. Man har lyckats att blanda in ord som är värdeladdade och obedömbara. Vad är: ganska bra, bra och mycket bra? Dessa är kriterier för betyget E, C och A.

Är det något som är fullständigt ointressant så är det betyg och mertiskalor som bedömning av om elever har kunskap och förmåga att utnyttja kunskapen. Dessutom som underlag att bedöma en skolas framgång eller inte. Dags att se skolan av idag, inte den som var igår. Då gäller det att se att skolan måste ha en pedagogik som ger effekt på studieprestationen. Något som inte debattörer och skolpolitiker kan påverka utan bara duktiga lärare.

Media SvD

Uppdaterat 130130 kl:07.20
Det ledaren i DN tar upp är snarare inte att lärarna ska sluta med bedömning. Problemet är att de inte lyckats med sitt uppdrag att informera. Skollagen har laget ett krav på rektorer att se till att elever och föräldrar är informerad om kunskapkraven. Hur man gör det är upp till varje skola. Bjärehovsskolan i Lomma har löst det med att man utbildar föräldrarna i vad läroplanen Lgr 11 är för något och vad kraven innebär. Det efter att föräldrarna signalerat att ska vi vet hur skolan fungerar måste vi kunna.

Kursplanerna är inte ett under av förståligt språk. Man kan tycka att en akademiskt utbilda kår som rektorer och lärare skulle ha förmåga att omsätta det akademiska språket till begriplig svenska. Men tydligen inte. Därför borde man införskaffa en tidning som heter Heja. Den har på begriplig svenska förklarat kunskapskraven. Finns i närmsta Pressbyrå.

Media DN

Skolvalet ska vara rätt inte lätt

Önskan om att få jämförelse data verkar finnas hos några aktörer i skolvärlden. Dessa var kritiska i sina remissvar på Skolagsberedningens betänkande inför skollagens tillblivelse. Då som nu önskar man sig ett system för att kunna jämföra skolor med varandra.

När den dåvarande regeringen Reinfeldt behandlade remisserna gjorde man tummen ned för att på nationell basis skapa denna typ av system. Helt i linje med att öppna upp valfriheten efter att skrotat kvalitetsredovisningsförordningen.

En förordning som visat sig inte fungera som det var tänkt. Det blev ett pliktdokument som man fyllde i utan substans till verkligheten i skolan. Evidens på dessa redogörelser var lika med noll.

Regeringen fokuserade sin styrprincip mot att det är verksamheterna själva som ska utforma sitt dokumenterande bara det bygger på ett systematiskt kvalitetsarbete. Och de nationella målen.

Då känns det konstigt att man åter ska använda betygsstatistik som mätning av skolans kvalitet. Speciellt om man använder statistik från nationella prov. Dessa säger noll om slutbetyget. Eftersom dagens skola har en helt annan uppbyggnad än den gamla. Där man bedömer elevers förmågor. Om vi ser på medeleffekten och provens påverkan på studieprestationen så är den inte stor enligt Hatties metaanalyser. Den har bara en effekt på 0,34. Detta sak sättas i relation till att medelvärdet på Cohens determinat är 0,40.

Om det ska finnas något värde med jämförelsedatabaser måste den bygga på vetenskaplighet och vara evidensbaserad. Här finns det metoder att tillgå för att göra denna ranking. Några man kan nämna är Kvalitetsutmärkelsen Bättre Skola (SIQ) och Indicator (Skoldialogen).

Dessutom är skolvalet klart övervärderat som ett sätt att påverka på studieprestationen. Enligt Hattie har den en effekt lika med -0,34 vid byte av skola.

Media SvD

tisdag 22 januari 2013

På villovägar

Med stor förundran läser jag att kvalitetssystem är felaktiga och stör verkligheten. Så här skriver Gunnar Rundgren på Brännpunkt i SvD:
Kvalitetssystemen bygger på åsikten att folk presterar bättre om de blir tillsagda vad och hur de skall göra något i stället för att ha frihet och motivation att förstå varför.
Något mer korkat påstående har jag inte hört på länge. Även om jag tillhör kvalitetsmaffian och jobbat ett långt yrkesverksamt liv med kvalitetsfrågor är detta lika med goda yxskaft.

För det första är det alltid verksamheten man utgår från när man bygger ledningsystem för kvalitet. Standarder är en slags checklista för att få med vissa kritiska saker för att man ska klara minimikraven. Standarden och dess struktur är inte avgörande för att man har ett fullgott ledningssystem för kvalitet.

Om man gjort det så har man fullständigt missförstått syftet. Systemen ska inte byggas för att det ska underlätta för tredjeparts revisorer. De ska vara kapabla att dels ha en branschkunskap dels kunna översätta organisationens system till sina revisonsupplägg.

Är det som debattförfattare påstår om vården undrar man vem som givit råden. Inte kan det vara någon med kunskap om hur man bygger ledningssystem.

Det kan ju hända att en halt leder en blind. Då får man dessa avarter. Diskussionen känns igen sedan sent 80-tal när de första kvalitetssystem började byggas. Då gjorde de flesta misstagen att tränga in organisationen i standardstrukturen utan hänsyn till affärslogiken. Därför blev det då mycket negativa rykten och bakslag. Sedan 2000 med revidering 2008 har vi fått en ledningsstandard för kvalitet som mer fokuserar ständiga förbättrande.

Så har man inför systematiskt kvalitetsarbete på fel sätt i vården är det bara att beklaga. Dags att i så fall revidera de existerande system i vården.

Media SvD

tisdag 15 januari 2013

Samhällsbolag - nya tidens löntagarfonder

I otakt med tiden ser jag delar av LO vurma för ett idéer som skrotades för tretio år sedan. Ska Löfven och Karl-Petter behöva stå å ljuga offentligt som Palme tvingades till för tretio år sedan? Han gjorde de för att inte spränga rörelsen. Kanske det är dags för en partisprängning på S-kongressen i april.

Förslaget är dessutom illa underbyggt när det gäller kvalitetskrav i skolan. De finns redan. Behövs inte uppfinnas några fler från andra än de folkvalda i riksdagen. Har LO inte hört talas om skollagen och läroplanerna? Totalt hjärnsläpp.

Att det behövs bättre kvalitetskrav och bättre styrning inom vård och omsorg är helt uppenbart. Här är lagstiftningen något tandlösare än skollagen. Dessutom är myndigheternas sanktionsmöjligheter mindre än för t ex Skolinspektionen. Det stora problemet i vården är också de tjugoen landstingen. Sjukvård görs på minst 21 olika sätt trots nationell lagstiftning.

Det största problemet med LOs förslag är samhällsbolagen. Allmännytta har kommit till vägs ände. Bara att studera hur bostadmarknaden fungerar. Eller snarare inte fungerar. Samtidigt är förslaget till samhällsbolag ett sätt att återinföra löntagarfonder, fast denna gång att begränsa kvinnors möjligheter till företagande. Därför är det förvånande att Kommunals ordförande står bakom förslaget.

Samtidigt är civilsamhället hotat om vi åter får politiker som ska bestämma över den enskilde medborgarens vardag. LOs förslag är ett illa valt förslag som inte har ett dugg att göra med de samhällsproblem vi har att lösa. Tyvärr verkar inte heller de politiska partierna ha det, oavsett politisk färg. För väst har blivit sämre på att vara väst. Symbiosen demokrati-kapitalism-lagstyrning-civilsamhället haltar. Att sätta en av dessa som överock på de andra gagnar ingen medborgare.

Media DN , SvD , SvD2 , SvD3

måndag 14 januari 2013

Salig blandning

Märks att magister Fridolin är tillbaka i MP. Med sin frejdiga debatt teknik går han tillsammans med Jabar Amin till storms mot den ökande administrationen som det heter. Ett klassiskt argument som detaljstyrarna på vänsterkanten ger sig på, påhejade av lärare som ser sig orättvist drabbade.

Debattöreran har helt fel när det gäller skollagen. Lagen säger inte HUR man ska dokumentera utan bara ATT. Det är upp till varje enhet att själv välja HUR. Om de riktlinjer och tillsynspunkter som finns talar inte heller om HUR. Om det upplevts så är det en djup okunskap hos både politiker och lärare och dess företrädare.

Däremot kan jag snarare tro att problemet ligger på den kommunala nivån. Där finns företrädare både på den politiska och på förvaltningsnivån som inte har tillräcklig kunskap för det de är satta att genomföra. Det är här problemen skapas.

Sedan är det lite knepigt när debattörerna börjar prata pengar. De statsbidrag som går till kommunerna i dagens system är inte öronmärkta. Kommunalisering för drygt tjugo år sedan innebar att det är en påse pengar som landar i kommunerna, med fri dispositions rätt. Denna del är bara 12 % av intäkterna. Merparten av skolan får sina intäkter via den kommunala skatten.

För övrigt anser jag att all har en skyldighet att dokumentera sin vardag för att kunna förbättra den.

Media DN

söndag 13 januari 2013

Fahrenheit 451

Tänker en värld utan böcker. Omöjligt säger ni kanske. Men historien har gång på gång visat att det kan göras. Kinas förste kejsare tog till knepet att bränna alla böcker innan han skrev historien och blev mäktig.

En annan som tog till knepet var Hitler. De stora bokbålen på tretiotalet i Tyskland. Vi kanske inte har bokbål idag men en smygande syn på vad som är politiskt korrekt litteratur. Böcker kan vara farliga. I dem återfinns upproriska tankar som underminerar de styrandes kontroll.

Styrande i denna roll är media själva. De kan ibland bli lik brandkåren i Fahrenheit 451 som inte ska släcka bränder utan har en ny uppgift att starta bränder.

Tankeväckande att åter ser filmen Fahrenheit 451 på dvd. Gör det, trots att det är ett tidstypiskt dokument från 1966 baserad på Ray Brandburys bok.


Faktakunskap om boken: Wikipedia

tisdag 8 januari 2013

Kvartalspolitik

Skolan har blivit politikens kvartalspolitik. Verkar som alla vill trumfa över varandra i att tala om hur skolan ska prestera resultat. Istället för att en gång för alla skapa borgfred på skolans område. Det är ändå inte politikerna eller skolsystemet i sig som presterar resultat. Håller med analysen från Maria Sundén Jelmini:
Det verkar ha gått troll i det svenska utbildningssystemet. Hur mycket som än görs, tycks kurvorna fortsätta att peka åt fel håll. Reformtempot tycks i stället ha blivit sitt eget problem, där lärare uppger att de översvämmas av dokumentation och nya regler.
Men det är ett fel med denna analysen. Lärarnas syn på sitt arbete. Offerkulturen är förhärskande och om det någon gång skulle gå bra är det bara tur. Skolan måste skaffa sig en lärandekultur. En kultur som bygger på elevers lärande i centrum. Hur man lyckas vända denna kultur avgör om vi ska se något ökade resultat. Samtidigt som samhället mer måste bli bildningsinriktat. Där de unga ser nyttan av att ha kunskaper. Där har vi vuxna ett stort uppdrag att genomföra.

Detta innebär att skolan måste gör rätt saker rätt. Så sker inte idag. Varken huvudmän, rektor eller lärare har satt sig ned att funderat vad de nya styrdokumenten innebär för utbildningens verksamheten och dess undervisning. Hur får vi kedjan planera-undervisa-utvärdera-förbättra att fungera i skolvardag. När det är gjort är det dags att fundera vilken pedagogik skapar förutsättningarna för att alla elever ska nås just sitt kunskapsmål. Det är inte eleverna det är fel på utan det sätt lärarna lär ut.

När det inträffar är det dags att se att kunskapresultaten lyfter. Men det är ingen kvick fix. Det kommer att ta tid. Den politiska kvartalpolitiken måste upphöra. På riksplanet kan man inte gör något mer. Däremot är det hög tid att kommunala huvudmännen tar sitt ansvar och slutar använda skolan som bugetreglator. Genom att dra ned resurser äventyrar man skolans möjligheter att utföra det nationella uppdraget.

För övrigt anser att lärare och rektorerna ska ha rätt jordmån att utveckla sin pedagogik så vi når ökade kunskapsresultat. I annat fall kommer Sverige inte klara att vara en kunskapsnation.

Media SvD

söndag 6 januari 2013

Kamikaze

Poetisk och grym. En film om en annan tid. En film som beskriver de unga självmordsbombarna i Japan 1944 - 1945. En beskrivning av synen på männen som offrade sina liv i lydnad till äran för Japan och kejsaren.

Poetisk film om människor, kärlek och grymheten i ett hierarkiskt system med blind lydnad. En film rör och berör. Den måste bara ses - the ultimate sacriface.

fredag 4 januari 2013

Gubbröra

Med stigande förvåning läser jag Jabar Amins gubbröra om skolan. Om det är MPs politik undrar jag vem de ska regera med. S har för länge sedan flytta fokuset. Men det som mest oroar är politikers tro att de har påverkansmöjlighet på skolansresultat.

Något mer felaktigt finns inte. Det spelar i princip ingen roll vilket skolsystem du har. Det visar ESO-rapporten 2011:8. De visar att i slutändan är resultat beroende på vad som händer i klassrummet. Så regerings bombmatt av reformer kan bara sägas påverka de förutsättningar och krav politikerna sätter på skolväsendet.

Själva jobbet utförs i varje skola med de förutsättningar lärarna har för att skapa en likvärdig skola. Att de inte kan göra bedömningar på rätt sätt. Att de inte utnyttjar läroplanens övergripande mål på sin verksamhet är oroande. Trots massiv utbildning vid reformernas tillkomst är kunskapen bristfällig i många stycken över hur de ska tillämpas.

Det är andra saker en politiskt käbbel som borde gälla. En politisk borgfred är på bjuden av LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson när det gäller skolpolitiken på riksplanet. Man kan inte efter ett och ett halvt år efter reformen komma och beskylla sittande regering för dåligt resultat eller att inget hänt. Tron att du ska få se resultat efter ett år är politisk kvartalsrapportering för att vinna väljar och inte hur verkligheten ser ut.

Vi får vara glada om resultaten svänger till det bättre om två till tre år. Av allt som sjösattes i senaste reformvändan har fokus legat på bedömning och betyg i skolan. Därmed har man glömt bort att jobba med sådan som verkligen ger resultat. Att skapa samordnade arbetssätt utifrån riktlinjerna i de nationella styrdokumenten. HUR det ska göras är upp till varje enhet inte politikerna på riksnivån.

Det viktiga är att enheterna jobbar mot fastställda mål för att skapa en likvärdig skola. Så det gäller för lokalpolitikerna ut i kommunerna att se till att skolans medarbetare får rätt kompetensutveckling för att lyckas med att höja resultatet både för elever och den pedagogiska verksamheten.

För övrigt anser jag att lärare och rektorer måste ges det svängrum som skollagen givit dem. Här har huvudmännen en stor uppgift att ändra sitt sätt att styra skolan.

Media SvD

tisdag 1 januari 2013

Pedagogiska kretsloppet

Pedagogiskt kretslopp är avgörande för skolans ökade måluppfyllelse. Den består av fyra delar: planering-undervisning-utvärdering-förbättring. Systematiska kvalitetsarbetets kretslopp är: planera-utföra-utvärdera-förbättra. Alltså är dessa kretslopp lika med varandra och en av anledningarna till att Skollagen 2010:800 har det som ett av kapitlen. För övrigt en innovation i svensk författningsrätt. Men framför allt en av styrprinciperna bakom skollagen för att öka måluppfyllelsen i skolan.

I sin debattartikel i SvD går Johan Lundström och Pär Larsson till storms även mot systematiskt kvalitetsarbete. De skriver:
Skolverket publicerade nyligen sina Allmänna råd om systematiskt kvalitetsarbete. Där framgår att utvecklingsarbete inom skolan bör utgå från tre instanser: Skolverket, huvudmannen (kommunen/utbildningsföretaget) samt den enskilda skolan. Beslut om hur man förbättrar skolan ska alltså baseras på de nationella målen och analyser av utvecklingsbehov på huvudmannanivå och på skolnivå.
Så gör man inte i Sverige idag. I stället initierar nu många kommuner och utbildningsföretag ett utvecklingsarbete som utgår från näringslivets effektiviseringsmodeller. Modeller där målen för utvecklingen varken hämtas från de nationella styrdokumenten, aktuell forskning eller de enskilda skolorna i regionen – utan från exempelvis fordonsindustrin.
Jag känner till att det förekommer de som renodlat tar över koncept från tillverknings industrin. Det är givetvis inte lyckat som debattörerna påpekar. Två saker ska man tänka på när man tillämpar metoder. För det första att de ska vara vetenskapliga. För det andra anpassade till den bransch man är inne i. En sådan part i skolans värld verkar Skoldialogen vara.

De verkar ha anpassat det här med vetenskapliga metoder. (Skollagen kräver det även för utbildningen, som är liktydig med verksamheten.) Som jag tolkar det bygger den på utmärkelsemodellerna (SIQ) och de skolformsvisa läroplanerna. För att mäta måste man bygga på fakta. Två ingångar finns till att se hur man ska förbättra skolans verksamhet.

Den första är att utgå från skolans (enhetens) resultat från föregående läsår. Resultatet ska innehålla både kunskapsresultatet från eleverna och resultatet av pedagogiken baserat på de skolformsvisa läroplanernas övergripande mål och riktlinjer.

Andra parametern är att göra en nulägesanalys baserad på, som i exemplet från Skoldialogen, verksamheten. Här ska varje enhet göra en självvärdering. Den bör lämpligast baseras på läroplanens huvudområden i kapitel 2. Denna nulägesanalys ger svaret på var områden finns som ska prioriteras för var förskolan och skolan ska lägga ned sitt krut på förbättringar. 

När man vet var man ska borra, för att bli bättre, kommer t ex Skolverkets instrument BRUK till en bra användning. Att på djupet se vilka parametrar som ska förbättras.

Men ingen har sagt HUR allt detta förbättringsarbete ska gå till. Det är upp till varje enhet att gör det själv. Det är en av de delar i valfrihetsreformen - Skollagen 2010:800 - strävade efter att skapa. Allt annat är okunskap om hur systematiskt kvalitetsarbete ska göras.

Samtidigt kan jag tycka att det finns en okunskap om hur systematiskt kvalitetsarbete kom in i skolan. Det är riktigt som debattörerna säger att inspirationen kom från tillverknings industrin. Men det var för snart 20 år sedan. Ungefär som den privata tjänstesektorn började ta till sig metoderna. Där, som nu i skolan, var argumenten lika för att inte hålla på med något sådant som systematiskt kvalitetsarbete. Med tiden förstod man varför när tjänstesektor internationaliserades.

Ser vi vidare så får vi nog tacka Ylva Johansson (S) för att kvalitetsarbetet hamnat på agendan. Det var hon som utbildningsminister i regeringen Persson som införde förordningen för kvalitetsredovisning 1997. Där en av paragraferna i förordningen innehöll kravet på allas delaktighet. Tyvärr kom den aldrig att tillämpas. Allt förfelades till att bli något som rektor eller bitr rektor skulle presterar före 1 maj varje år. Kvalitetsredovisningen blev ett pliktdokument fullt med sagor.

När den nya skollagen skrevs plockade man bort tre företeelser som skapade avarter på vad en mål- och resultatstyrd skola skulle arbeta med. Man plockade bort skolplanen, lokala arbetsplanen och kvalitetsredovisningen. Idag är kravet att varje nivå ska ha sitt eget kvalitetsarbete baserat på sina egna förutsättningar.

Det är väl det man möjligen kan skymta fram i argumentationen hos de två gymnasielärarna. Så det är hög tid att skolväsendet med dess aktörer börjar tillämpa skollagens krav. Krav som på inte sätt reglerar den pedagogiska friheten. Det enda den säger är att likvärdigheten ska bygga på att varje enhet ska jobba för att uppnå de fastställda målen (1 kap 9 §).

För övrigt anser jag att man ska arbeta med metoder som har vetenskaplig grund när man utvecklar verksamheter. Dit hör utmärkelsemetoderna som bygger på forskningsområdet Total Quality Management - TQM.

Media SvD