I sin debattartikel i SvD går Johan Lundström och Pär Larsson till storms även mot systematiskt kvalitetsarbete. De skriver:
Skolverket publicerade nyligen sina Allmänna råd om systematiskt kvalitetsarbete. Där framgår att utvecklingsarbete inom skolan bör utgå från tre instanser: Skolverket, huvudmannen (kommunen/utbildningsföretaget) samt den enskilda skolan. Beslut om hur man förbättrar skolan ska alltså baseras på de nationella målen och analyser av utvecklingsbehov på huvudmannanivå och på skolnivå.
Så gör man inte i Sverige idag. I stället initierar nu många kommuner och utbildningsföretag ett utvecklingsarbete som utgår från näringslivets effektiviseringsmodeller. Modeller där målen för utvecklingen varken hämtas från de nationella styrdokumenten, aktuell forskning eller de enskilda skolorna i regionen – utan från exempelvis fordonsindustrin.Jag känner till att det förekommer de som renodlat tar över koncept från tillverknings industrin. Det är givetvis inte lyckat som debattörerna påpekar. Två saker ska man tänka på när man tillämpar metoder. För det första att de ska vara vetenskapliga. För det andra anpassade till den bransch man är inne i. En sådan part i skolans värld verkar Skoldialogen vara.
De verkar ha anpassat det här med vetenskapliga metoder. (Skollagen kräver det även för utbildningen, som är liktydig med verksamheten.) Som jag tolkar det bygger den på utmärkelsemodellerna (SIQ) och de skolformsvisa läroplanerna. För att mäta måste man bygga på fakta. Två ingångar finns till att se hur man ska förbättra skolans verksamhet.
Den första är att utgå från skolans (enhetens) resultat från föregående läsår. Resultatet ska innehålla både kunskapsresultatet från eleverna och resultatet av pedagogiken baserat på de skolformsvisa läroplanernas övergripande mål och riktlinjer.
Andra parametern är att göra en nulägesanalys baserad på, som i exemplet från Skoldialogen, verksamheten. Här ska varje enhet göra en självvärdering. Den bör lämpligast baseras på läroplanens huvudområden i kapitel 2. Denna nulägesanalys ger svaret på var områden finns som ska prioriteras för var förskolan och skolan ska lägga ned sitt krut på förbättringar.
När man vet var man ska borra, för att bli bättre, kommer t ex Skolverkets instrument BRUK till en bra användning. Att på djupet se vilka parametrar som ska förbättras.
Men ingen har sagt HUR allt detta förbättringsarbete ska gå till. Det är upp till varje enhet att gör det själv. Det är en av de delar i valfrihetsreformen - Skollagen 2010:800 - strävade efter att skapa. Allt annat är okunskap om hur systematiskt kvalitetsarbete ska göras.
Samtidigt kan jag tycka att det finns en okunskap om hur systematiskt kvalitetsarbete kom in i skolan. Det är riktigt som debattörerna säger att inspirationen kom från tillverknings industrin. Men det var för snart 20 år sedan. Ungefär som den privata tjänstesektorn började ta till sig metoderna. Där, som nu i skolan, var argumenten lika för att inte hålla på med något sådant som systematiskt kvalitetsarbete. Med tiden förstod man varför när tjänstesektor internationaliserades.
Ser vi vidare så får vi nog tacka Ylva Johansson (S) för att kvalitetsarbetet hamnat på agendan. Det var hon som utbildningsminister i regeringen Persson som införde förordningen för kvalitetsredovisning 1997. Där en av paragraferna i förordningen innehöll kravet på allas delaktighet. Tyvärr kom den aldrig att tillämpas. Allt förfelades till att bli något som rektor eller bitr rektor skulle presterar före 1 maj varje år. Kvalitetsredovisningen blev ett pliktdokument fullt med sagor.
När den nya skollagen skrevs plockade man bort tre företeelser som skapade avarter på vad en mål- och resultatstyrd skola skulle arbeta med. Man plockade bort skolplanen, lokala arbetsplanen och kvalitetsredovisningen. Idag är kravet att varje nivå ska ha sitt eget kvalitetsarbete baserat på sina egna förutsättningar.
Det är väl det man möjligen kan skymta fram i argumentationen hos de två gymnasielärarna. Så det är hög tid att skolväsendet med dess aktörer börjar tillämpa skollagens krav. Krav som på inte sätt reglerar den pedagogiska friheten. Det enda den säger är att likvärdigheten ska bygga på att varje enhet ska jobba för att uppnå de fastställda målen (1 kap 9 §).
För övrigt anser jag att man ska arbeta med metoder som har vetenskaplig grund när man utvecklar verksamheter. Dit hör utmärkelsemetoderna som bygger på forskningsområdet Total Quality Management - TQM.
Media SvD
Plura, jag var inte imponerad av den där artikeln. Vagt och missriktat gnällande och inga konstruktiva förslag.
SvaraRaderaMen jag är inte heller imponerad av BRUK. Det är ett otympligt, tidskrävande och stort material. Jag arbetar hellre med Qualis.
Tack för det Helena.
RaderaNär det gäller BRUK säger jag väl att man inte ska jobba med hela. Den är en elefant som ska styckas i dess beståndsdelar.
Du måste se helheten först. Tyvärr fångar inte Qualis det heller. Jag känner bara en vetenskaplig metod som gör det. SIQ-modellen och dess syster modeller som Baldrige och EFQM.
Till detta finns två tillämpningar att göra det digitalt. En webbaserat modell som heter Indicator och är uppbyggd kring utmärkelsemodellernas utvärderingssätt och SIQ-modellen men kopplad till de skolformsvisa läroplanerna. En som används för att söka Sveriges Bättre Skola och bygger helt på SIQ-modellens struktur.