Kommunaliseringens misslyckande

Fortsätter min läsning av den Lewinska utredningen om kommunaliseringen. Noterar att jag här får bekräftat det jag brukar säga att skolan aldrig varit statlig eller kommunal. Den har innan 1991 varit både och beroende på vilkt politikerna tyckt varit den enes eller andras uppdrag. När jag läser Lewins utredning får jag vatten på min kvarn ur en annan aspekt:

Staten utövar en ”dubbel styrning” av skolan. Den ena styrningen riktas mot kommunen och i förekommande fall andra huvudmän. Den andra styrningen utgör ett uppdrag, förbi huvudmannen, direkt till rektorer och lärare. Kommunaliseringen och efterföljande decentraliseringsreformer innebar att staten delegerade uppgifter till såväl huvudmän som rektorer och lärare. Kommunen skulle ansvara för att ge skolan de finansiella och organisatoriska förutsättningarna att genomföra det nationella skoluppdraget, medan rektorerna och lärarna förväntades svara för det pedagogiska arbetet genom att definiera innehållet i och genomförandet av undervisningen.

Den intressanta noteringen gör jag i förhållande till verkligheten. Med ikraftträdandet av nya skollagen har jag predikat att staten styr undervisningen direkt mot lärare och rektorer. Detta fanns tydligen redan innan nya skollagen kom till. Då kan man fundera över om det som gjordes av regeringen Bildt 1994 var så klokt. Statliga styrningen försvann helt när det gäller ekonomin. Detta fick även till följd att mindre kompetenta huvudmän började styra även skolans inre organisation.


Detta är djupt tragiskt. Politiska nämnderna i kommunerna överträdde redan för 20 år sedan sina befogenheter. Inte undra på att vi fortfarande ser lokalpolitiker klamrar sig fast i att det är de som ska styra undervisningen. Möjligen har man en enögd läsning och bristsande läsförstående av vad styrdokumenten säger. Man läser nämligen att huvudmannen har totalansvar för utbildningen. Helt riktigt. Men man har dålig läsförståelse av skollagens 1 kap 3 §. Utbildning är inte lika med undervisning i lagens mening. Det är två skilda saker. Undervisningen är affär mellan förskollärare och lärare och staten som ingen huvudman har att göra med. Detta oavsett om huvudmanen är enskild (fristående skolor) eller offentlig (kommunala, statliga eller landsting).


Hög tid att huvudmännen rättar in sig i ledet och släpper den felaktigt tillskansade makten över undervisningen.


Källa: Staten får inte abdikera - om kommunaliseringen av den svenska skolan (SOU 2014:5)