Sanning och konsekvens

Vad är sanning och konsekvens i den nödvändiga debatten om sexuella trakasserier. Två intressanta debattinlägg har gjorts i ämnet. Den ena fokuserar en sanningskommission, den andra om mansrollen. Båda har anstrykningar på strukturella och politiska förhållanden. Min fundering är om strukturer och politik kan ändra människors beteenden och attityder.

När vi pratar mansroll är väl sinnebilden den store och stark. Män tävlar om att vara både beskyddare och styrande över tillvaron. Det kommer sig bäst i uttryck i klansamhällen. Sådana finns det gått om i världens olika samhällen. Sverige har sedan drygt femtio år skapat ett samhälle där kontraktet skrivits mellan staten och individen. På detta sätt har familjen eller klanen som social konstruktion försvunnit och mansrollen ändras. Från att vara familjens överhuvud till att vara något annat. I den transformationen har inte en ny roll för manen diskuterats lika flitigt som kvinnorollen.

I det nya sceneriet har kvinnas frigörelse, från sin tidigare roll som hemmets regering till en självständig individ, diskuterats mera ingående. Rollerna har tydligt ändrats på det planet. Jag tar inte upp detta mer än fokuset på det som diskuteras i debattinlägget från tio kulturkvinnor om en sanningskommission om sexövergreppen. De skriver:

Det patriarkala samhällssystemet lär oss att våra kroppar inte är våra. Det lär oss också i förlängningen att hata oss själva – och varandra. En kvinna som berättar om sexuella övergrepp bryter mot en tyst överenskommelse och har inte kunnat räkna med stöd, ens från andra kvinnor.

Jag funderar på det här med patriarkala strukturer. Jag känner inte igen mig i den beskrivningen, i den sanning jag har runt mig som man i majoritetssamhället. Däremot känner jag igen detta när jag närmar mig de kulturer som invandrat till Sverige, som tagit med sig de patriarkala klanstrukturerna till det nya hemlandet. Här har majoritetssamhället misslyckats att slå sönder dessa strukturer med de effekter som vi ser idag. Hårt hållna flickor och pojkar som tillåts göra vad de vill utan att följa de normer vi säger oss värna i Sverige.

Utöver det ska jag inte förneka att det finns svinaktigt och unket beteende hos män i majoritetssamhället. Det märks i de avslöjanden som gjorts under #metoo kampanjen. Frågan är bara, är en sanningskommission lösningen på problemet? De skriver:

Det är självklart vår förhoppning att rättssystemet ska agera och mobilisera i spåren efter #metoo och att de grova brott som uppdagats under kampanjen ska leda till anmälningar, rättegång och straff. Men i de fall där det finns en gråzon, eller där offret av ­andra skäl inte vill genomgå en rättegång, ska en sanningskommission vara ett alternativ.

Sexualbrott är svårbevisade och ofta står ord mot ord. Här är det viktigt att rättsväsendet får in bevisningen när den är färsk. I Veckans Brott tog hovrättspresidenten för Svea hovrätt, Fredrik Wärsell, upp just vikten av filmade förhör med brottsoffret direkt efter genomfört brott som ett bevisunderlag. Det är ett sätt att kanske lyckas med den kriminella delen. Däremot är det nog rätt naivt att tro att det långt efter går att driva rättsprocesser. Allt handlar om färskvara i dessa fall. Däremot är det nog som Leif GW Persson säger nödvändigt att arbeta med mäns beteenden. Då är en sanningskommission troligen bara en tribunal som ger liten praktisk effekt.

Hur ska man ändra mansrollen? Nils Pettersson och Torsten Tullberg går på DN Debatt i klinch med frågan. De skriver:

Men den feministiska politiken behöver kompletteras med åtgärder för männen. Det genomförs visserligen aktiviteter för att minska mäns våld mot kvinnor men mer behöver göras och attityder samt beteenden behöver förändras. Myndigheterna har hitintills inte fått tydliga uppdrag att försöka förändra den sammansatta mansrollen. I de yngre generationerna utvecklar nu männen i det tysta, själva sin mansroll. Det sker naturligtvis i nära samarbete med kvinnorna.

De ger fem förslag på inriktningar för att ändra mansrollen:

1. Ändra normen av vad som konstituerar en modern man.
2. Fler män behöver lära sig tala om mjuka frågor.
3. Män behöver lägga om till en hälsosam livsstil.  
4. Fler män bör aktivt ta avstånd mot mäns våld mot kvinnor.  
5. Fler män bör ta ut fler föräldradagar.

Min fundering är, är det ens möjligt att på politisk väg skapa en ny mansroll. För mig är dessa punkter individberoende. Det hjälper föga med att på politisk väg, från staten, att ändra beteende och attityder. Det är i mångt en relationsorienterad fråga. Hur ser gruppen män på sin roll i ett jämlikt samhälle där kvinnor och män har samma förutsättningar utan att rida på maktambitioner och traditioner. Hur tolkar män och kvinnor signal runt sexualiteten? Att ständigt utmana sin bekvämlighetszoner, där ett målmedvetet övande på att se vad som är rätt och fel i det sätt man övar sig för sin nya roll. Om det inte går på den inslagna vägen, vilken ny väg ska jag ta som individ för att lyckas målmedvetet nå min nya mansroll. Politiken kan bara skapa infrastrukturen inte rollen i sig, det är bara individen som klarar att ändra sina beteende.

Media SvD, DN