Osunt ledarskap

Hoten i skolvardagen läser jag. Tråkigt. Men tyder klart på en krypande osund ledarstil hos skolledningar. Samtidigt kan man fundera på hur man organiserar verksamheten. I en Facebookgrupp diskuteras skolans problem och vad man kan göra åt saken. En kommentar är som följer:

Prov betyg och "alla ska bedömas utifrån samma mall" styr, i stället för att lustfylldhet, intresse, förutsättningar, förmågor och kreativitet får vara ledstjärnor.

En mycket talande bild. Skolor där man försöker sig på att ha stökiga individer utan resurspersoner i form av utbildade specialpedagoger är dömt att misslyckas. Frågan om att alla ska bedömas utifrån samma mall skapar de hot och spänningar som leder till ökat våld.


Ledarskapet är fegt och undanglidande när man hela tiden döljer sig bakom att vi inte har råd. Man kommer aldrig att ha råd. Frågan är snarare vad man vill med sin verksamhet. Var finns visionen? Var finns kärnvärdena? Var finns den pedagogiska idén? Var finns det sociala kontraktet mellan föräldrar-elev-skola? Utan svar på dessa frågor kommer vi alltid att se problemen när vi kollektivit försöker lösa skolans problem med samma mall.


För övrigt anser jag att rektorer ska ha ett professionellt ledarskap som innebär att lyfta verksamheter utifrån individen. Inte kollektivet. Det har de betalt för.


Media SvD1, SvD2

Okunnig tillämpning

Offentliga institutioners styrning är ett omhuldat diskussionsämne mellan de som vurmar för det gamla sättet att styra och de som vill ha ett målinriktat dito. Under 80-talet började nya influenser styra bort från en regelekonomi till mål- och resultatstyrning. Det började på områden främst i skolan i samband med kommunaliseringen. Därefter följde omsorgen. Försök inom sjukvården har gjorts med skiftande framgångar.


Nu har tiden kommit till universitet och högskolor. Några dignitärer inom forskningen uttrycker sig på följande sätt på DN-Debatt (140129):

Inom organisationsteori används i dag svepande begreppet ”New Public Management” (NPM) för att beskriva en mångskiktad tendens inom statlig förvaltning som gradvis införts över hela västvärlden från sjuttiotalet och framåt. Med modeller hämtade från näringslivet omstöptes stegvis statlig verksamhet i termer av mål- och resultatstyrning. Eftersom dessa nya modeller inte längre utgår från att leverantören i sin yrkesutövning ska betjäna helheten, utan bara sig själv, skapar de behov av överordnade strukturer för ”kvalitetskontroll”. Vi har sett det i vården och vi har sett det i skolan. Nu drabbar det alltså också med full kraft akademien.

Okunskapen om tillämpningen av mål- och resultatstyrning är tydligen djup. För det första finns det inte någon form av kvalitetskontroll i näringslivet. Det är drygt 40 år sedan något sådant fanns där. I dag arbetar man efter principen att det jag lämnar i från mig till nästa i kedjan ska vara "rätt från mig". Med andra ord ska jag ha klart för mig vilka kvalitetskrav som finns på den tjänst eller vara jag tar fram och att den ska vara felfri när den lämnar mig.


Mål och resultatstyrning bygger på Deminghjulet, PDCA-hjulet, Förbättringshjulet eller vad man kallar det: Planera-Göra-Utvärdera-Förbättra. Mål måste alltid utgå från det resultat man uppnått i cykeln. Resultat är inte bara ekonomiska som man förleds att tro när man läser debatten. Även forskningen kommer ut med resultat som ska utvärderas och dra slutsatser kring: nådde vi dit vi ville. Hur man organiserar verksamheter är avgörande för effekten av det man gör.


Om man obegåvat bygger hierarkiska strukturer i stuprör är man fel ute. Alla verksamheter, oavsett driftsform, bör organiserars utifrån globala processer. Inom sjukvården efter medicinsk disciplin. I skolan efter undervisningen. Ta cancervården som ett exempel. Skapa vårdprogram på global nivå nationellt eller regionalt för de olika cancertyperna. Se till att vårdkedjan fungerar inom en region utan att patienten behöver funderar på var och när behandlingen ska ske. Sätt mätbara mål för verksamheten och mät utfallet. Utfallet eller resultatet ska jämföras mot de mål som är satta. Inget annat.


Granskningen av en verksamhet bör man fundera på om det ska ske i slutna system eller öppna. Debatten om detta var stor för tjugo år sedan när vi gick från nationellt styrande regelsystem som typgodkännande av varor av myndigheter som Statens Provningsanstalt och Boverket. När vi närmade oss EU övergav vi vårt slutna sätt till ett mer öppet sätt. Tyvärr har vi fått tillbaka det slutna sättet i de samhällsdelar som inte EU påverkar dit utbildningen hör. Även om en viss validering görs när det gäller examina. Här måste staten hitta ett mer begåvat sätt att göra granskningar och inte tillsyn eller kvalitetskontroll. Lösningen på detta är att åter försöka ta till sig hur man systematiskt och strukturerat jobbar med ständiga förbättringar som ledstjärna.


För övrigt anser jag att alla verksamheter mår bra av att vara mål- och resultatstyrda.


Media DN 

Trist retorik

Skolan saknar inte resurser. Det är en myt på hög nivå. Trist att åter läsa Ibrahim Baylan retorik i slutet på ett i övrigt intressant debattinlägg kring skolkommissionen.


Sverige satser 6,3 % av BNP på skolan. Detta ska jämföras med OECD genomsnittet på 5,7 %. Samtidigt är det beklämmande att staten ska satsa om S får som de vill. Det skapar bara att de som har makten över genomförandet fortsatt håller sig under radarn. Det löser inga problem med rätt rådiga rikspolitikers drömmar.


Om staten vill driva genomförandet måste hela finansieringen av skolsystemet ändras. Tillbaka till länskolnämnds tiden före Persson verkar då mer logiskt istället för skvätta pengar över kommunerna.


Media SvD

Framtida berättelser

Politik är att vilja, sa Olof Palm. Dagens politiker tycks snarare vilja berätta nostalgin om ett samhälle vi för länge sedan lämnat. Lösningar på framtidens problem med gamla berättelser är inte framgångsrik politik.


Ingen av de etablerade politiska partierna verkar ha en berättelse om framtiden. SD vill ha tillbaka bondesamhället där knappt några invandrare fanns. S vill tillbaka till ett samhälle vi hade på 60-talet. De har gott sällskap av LO. V fortsätter sin inslagna väg de haft sedan partisprängningen från S 1919. MP, C, FP och KD har en odefinierad plats i den politiska berättelsen. M vill behålla det som varit och fila i skatteskalor och snabbt krypa in under vänsterretoriken genom att skjuta frågor till utredningar.


Politiken idag har inte svaren på framtiden. Mycket beror nog på att partierna fjärmat sig från de kärnvärden de en gång byggde sin politik på. Kärnvärden som alltid ska finnas som grund men vars innehåll förändras över tiden. För att partierna ska bli framtida politiska krafter måste de starta om resan och utgå från dessa kärnvärden. Men då berätta hur dessa kärnvärden ska lösa problemen i en värld som är transparant och blixtsnabb i den digitala världen. Hur löser man individualism, gränsöverskridande, ekonomisk snabbrörlighet och sekundsnabb informationsdelning? Där ingen sitter på monopolet över politiska lösningar.


Många frågor men än så länge få svar. Det går inte att berätta "gamla" Astrid Lindgrensagor. De måste omdefinieras till den tid och framtid som vi ska möta. Det är politisk vilja.


Media SvD

Hukande politik

Skrämmande nog verkar dagens politiker inte våga ha en egen åsikt. Alliansregeringen duckar för vänsterretorik och döljer frågor i utredningar som kommer med resultat efter valet. LO svänger om vinstförbudet och vill att politiken inte ska påverka hur lösningen ska se ut. Det ska parterna göra i slutna rum.


Allt så feltänkt att man blir mörkrädd. Peter Norman gör sig skyldig till att bland ihop långt ägande med långsiktig verksamhet. Dessa två är inte något som hör ihop. Ägandet ska alltid vara rätt vid den punkt och framtid ett företag har. En del ägare är bra på att skapa jordmånen i uppbyggnaden. Dessa ägare är sällan bara i ett förvaltningsstadium. Alltid viktigt i en organisation är dess långsiktiga överlevnad.


Därför blir det ett slag i luften när man försöker sig på att lagvägen hitta något om vad långsiktigt ägande skulle vara. En tal exercis är föga konstruktiv. Ägandets längd är inte avgörande utan ägares uthållighet i förhållande till verksamhetens utveckling.


Nog om det. Vi behöver nog i valrörelsen få en tydligare diskussion utan att vänstern har tolkningsföreträdet. Var är de politiska bilderna om framtiden från Alliansen.


Media DN, SvD    

Okunskapens retorik

Något mer okunnigt uttalande får man nog leta efter:

Vet man inte skillnaden mellan att bygga ett sjukhus och att driva ett, ska man nog inte driva ett sjukhus.

Uttalat av Jonas Sjöstedt i Agenda den 12 jan 2014.



Det finns ingen skillnad mellan att bygga ett sjukhus och driva ett sjukhus. Båda utgår från kunskapsinnehållet i verksamheten. Den som förleds att tro att priset att bygga ett hus bygger på den fysiska byggnaden lever kvar i en tid då arbetskraften var viktig. Genom rationalisering och metodutveckling har mankraften i själva byggandet minsta över tiden. Ändrade metoder att bygga innebär att kunskapen och tiden är avgörande för dess framtida utnyttjande.


Samma gäller tjänster. Även om det idag ödas en energi på handkraft i offentliga tjänster finns det mycket att göra för att effektivisera tjänster. Det gjordes i privata tjänster för en tjugo år sedan. Då var snacket precis som i de offentliga tjänsterna idag. Vad som krävs är att kunskapsinnehållet i tjänsterna ökar och där med frigör tid till verklig tjänsteproduktion. Så sker dessutom på olika håll i vården, skolan och omsorgen utan att personalen springer benen av sig. T ex finns det en avdelning på ett sjukhus som har kunnat minska sina kostnader med 30 % att jobba smartare. Man tog död på många tidstjuvar och onödig byråkrati.


Så Jonas Sjöstedt gör sig en björntjänst i sin politiska retorik med sådan uttalanden. Det är bara en retrotanke i retoriken från den tid där mankraft var viktigt både i industrin och tjänster. Så det vore mer klädsamt att inte använda politiken på det sättet som görs från vänstern. Dessutom innehåller den ett förakt för jämställdhet. Det är helt ok att verksamheter som styrs av män får göra vinst medan de som styrs av kvinnor inte gör sig besvär. Utöver det är det oroande att LO går i takt med V i denna fråga.


Media DN, SvD

Under radarn

Lärarlyftet II verkar inte dra lärare till fortbildning. Skrämmande att lärare inte har ämneskunskap i de ämnen de undervisar i. Utan denna finns ingen trovärdighet i lärandet. Inte undra på att vi sjunker i PISA om vi har lärare som inte kan matematik och naturvetenskap. Samtidigt funderar man på varför svensklärare inte lyckas lära ut läsförståelse.


Dessutom är det oroande att huvudmän åter uppträder som lagbrytare när det gäller kompetensutveckling. Lärarna har laglig rätt till fortbildning enligt skollagen (2010:800). Åter visar det sig att huvudmännen håller sig under radarn för att slippa sitt ansvar. Är det så att arbetsgivaransvaret ska flytta från kommunen ner på varje skola? Är det så att skolor och dess rektor ska vara de, som i ett led av den pedagogiska utvecklingen, beslutar och betalar den kompetens som behövs för att klar kärnuppdraget lärande?


Vi kan inte ha en skola där inte lärarkåren skaffar sig nödvändig kompetens och kunnande för att klara uppdraget i ett kunskapssamhället. För den som lever som kunskapsförmedlare blir inte långlivad om hen förlitar sig på den kunskap som en gång i tiden införskaffats.


Media LN