Okunnig tillämpning

Offentliga institutioners styrning är ett omhuldat diskussionsämne mellan de som vurmar för det gamla sättet att styra och de som vill ha ett målinriktat dito. Under 80-talet började nya influenser styra bort från en regelekonomi till mål- och resultatstyrning. Det började på områden främst i skolan i samband med kommunaliseringen. Därefter följde omsorgen. Försök inom sjukvården har gjorts med skiftande framgångar.


Nu har tiden kommit till universitet och högskolor. Några dignitärer inom forskningen uttrycker sig på följande sätt på DN-Debatt (140129):

Inom organisationsteori används i dag svepande begreppet ”New Public Management” (NPM) för att beskriva en mångskiktad tendens inom statlig förvaltning som gradvis införts över hela västvärlden från sjuttiotalet och framåt. Med modeller hämtade från näringslivet omstöptes stegvis statlig verksamhet i termer av mål- och resultatstyrning. Eftersom dessa nya modeller inte längre utgår från att leverantören i sin yrkesutövning ska betjäna helheten, utan bara sig själv, skapar de behov av överordnade strukturer för ”kvalitetskontroll”. Vi har sett det i vården och vi har sett det i skolan. Nu drabbar det alltså också med full kraft akademien.

Okunskapen om tillämpningen av mål- och resultatstyrning är tydligen djup. För det första finns det inte någon form av kvalitetskontroll i näringslivet. Det är drygt 40 år sedan något sådant fanns där. I dag arbetar man efter principen att det jag lämnar i från mig till nästa i kedjan ska vara "rätt från mig". Med andra ord ska jag ha klart för mig vilka kvalitetskrav som finns på den tjänst eller vara jag tar fram och att den ska vara felfri när den lämnar mig.


Mål och resultatstyrning bygger på Deminghjulet, PDCA-hjulet, Förbättringshjulet eller vad man kallar det: Planera-Göra-Utvärdera-Förbättra. Mål måste alltid utgå från det resultat man uppnått i cykeln. Resultat är inte bara ekonomiska som man förleds att tro när man läser debatten. Även forskningen kommer ut med resultat som ska utvärderas och dra slutsatser kring: nådde vi dit vi ville. Hur man organiserar verksamheter är avgörande för effekten av det man gör.


Om man obegåvat bygger hierarkiska strukturer i stuprör är man fel ute. Alla verksamheter, oavsett driftsform, bör organiserars utifrån globala processer. Inom sjukvården efter medicinsk disciplin. I skolan efter undervisningen. Ta cancervården som ett exempel. Skapa vårdprogram på global nivå nationellt eller regionalt för de olika cancertyperna. Se till att vårdkedjan fungerar inom en region utan att patienten behöver funderar på var och när behandlingen ska ske. Sätt mätbara mål för verksamheten och mät utfallet. Utfallet eller resultatet ska jämföras mot de mål som är satta. Inget annat.


Granskningen av en verksamhet bör man fundera på om det ska ske i slutna system eller öppna. Debatten om detta var stor för tjugo år sedan när vi gick från nationellt styrande regelsystem som typgodkännande av varor av myndigheter som Statens Provningsanstalt och Boverket. När vi närmade oss EU övergav vi vårt slutna sätt till ett mer öppet sätt. Tyvärr har vi fått tillbaka det slutna sättet i de samhällsdelar som inte EU påverkar dit utbildningen hör. Även om en viss validering görs när det gäller examina. Här måste staten hitta ett mer begåvat sätt att göra granskningar och inte tillsyn eller kvalitetskontroll. Lösningen på detta är att åter försöka ta till sig hur man systematiskt och strukturerat jobbar med ständiga förbättringar som ledstjärna.


För övrigt anser jag att alla verksamheter mår bra av att vara mål- och resultatstyrda.


Media DN