Agitatorn som gick sin egen väg

Marie Carlberg, bruksägardottern, kom nära i kontakt med arbetare och insyn i arbetarklassens hårda villkor på 1800-talet. Den vuxna Kata Dalström engagerade sig i filantropi och bildningsfrågor. "Fru Kata" är den mest namnkunniga personer som ligger bakom både Socialdemokratiska partiet och dagens Vänsterparti.

Trots att hon tillhörde fel klass och fel kön lyckades hon erövra den politiska offentligheten som annars var männens på 1800-talets sista årtionden och början av 1900-talet. Trots att hon var sjubarnsmor flängde hon landet runt och bildade fackföreningar, agiterade för en klasskamp, inte könskamp som hennes namnkunniga kvinnor på den borgerliga kanten gjorde under sin tid. Hon kallade sig aldrig feminist.

Sitt hjärta hade hon på tungan. Var spontan. bråkig och oppositionell. Hon fick hållas för att hon var orädd, äventyrslysten, uthållig och hade förmåga att tala till och med arbetarklassen.

Berättelsen om "fru Kata" är en inblick i hur samhället såg ut när brytningstiden skapade grogrunden för socialismen i Europa och Sverige. En berättelse som spinner från att vara invalde i första partistyrelsen för Socialdemokraterna, där hon sällan närvarade genom sina resor i landet, till det tragiska slutet i SKP, Sveriges Kommunistiska Parti. Där, den för mig okända kopplingen till Sovjet, styrde de socialistiska partierna genom Komintern. Vid Kominterns andra möte i Petrograd 1920 kom en benhård och detaljstyrde världskommunism att läggas, där alla olika nationella partier skulle leva som delar av det Sovjetiska kommunistpartiet och dess 21-punkt program.

Berättelsen om Kata Dalström som socialistisk agitator är sammansatt. Det var inte bara att hon bröt med den klass hon föddes in i utan även tidens syn på hur kvinnor skulle vara och vad kvinnor borde göra. När jag läser hennes uppbrott från borgarklassen får jag en känsla av att det mönstret gick igen för drygt femtio år sedan. Den ungdomsrevolt, som 68-rörlesen var, var mycket överklassrevolt mot sina föräldrar. Arbetarna förstod inte mycket av den klasskamp 68-rörelsen ville framkalla var för något och skulle gagna dem. Lika lite förstod dåtidens arbetarkvinnor den kamp "fru Kata" ägnade sig åt. Hon behövde ju inte fundera på det dagliga brödet.

Boken är en intressant historia om det som föregick den samhällsutveckling Sverige och dess invånare gjort under 1900-talet.        

The man on the moon

En annan tid, ett annat synsätt. Teknikoptimism levde och jag som 16-åring djupt inne i min nördighet. TV-program som Tekniskt Magasin bänkade jag mig framför, för att insupa detta underbara hur kunde man lösa problem med hjälp av teknik.

Idag (20/7 19) är det 50 år sedan Neil Armstrong satte foten på månen med det klassiska orden:

That's one small step for man, one giant leap for mankind.

Klockan hade hunnit bli 03.56 måndag morgon den 21 juli. I min minnesanteckning, från denna händelse, har jag skrivit:

03.56 landsteg den första människan på månen.

Vad som jag gjorde sedan står inte noterat. Kan gissa att jag stängde av TV och la mig för att sova.

Den sommaren var den första semestern jag hade i livet och min farbror Bernth var på besök i Eskilstuna, för en Smålandstripp. Jag minns att vi just söndagen den 20 juli 1969 bänkade oss framför den svartvita TV för att se denna stora världshändelse på Fristadsgatan. Stort var det.

Bilden ovan har jag tagit på Kennedy Space Center januari 1981 av den gigantiska Apolloraketen, tolv år efter dess första färd till månen. Vistelsen på denna klassiska mark var en bekräftelse på all den teknik som utvecklats för dessa rymdfärder fick en spinn-off för vardagen för oss vanlig människor. Det var inte bara en gigantiskt projekt i kapprustningens tidevarv, mellan Sovjetunionen och USA, utan även en teknikutveckling vi fick nytta av än idag. 

I guds namn

Vad är det som gör att våld motiveras i religionens namn. Eli Göndör går i sin bok in på sådan som alla i det svenska samhället bör förstå vad gäller islam och hur våldet kan vara en del av den.

Utgångspunkten i boken, vad innebär religiöst meningsskapande, beskrivs av Eli Göndör på detta sätt:

Det är alltså judar, muslimer, kristna och andra som ska ställas till svars för sina handlingar. Inte religionen, den gör ju inte något. Det är utövarna som fyller religiösa begrepp och idéer med det politiska och sociala sammanhang de lever i för att den vägen legitimera mord och förtryck av andra. Andra utövare fyller samma begrepp och idéer med omtanke, hänsyn och kärlek till medmänniskor. Urkunderna kan i sammanhanget ses som en tacksam katalog att välja ur, och idéerna och begreppen anpassas till sociala och politiska villkor vid varje givet tillfälle och sammanhang. (s 17-18)

Meningsskapandet sker utifrån gruppens tolkning av urkunden. Urkunden blir en slags innehållskatalog som gruppen tolkar utifrån. Det är därför det finns så många olika grenar inom de tre Abrahamitiska religionerna, judendomen, kristendomen och islam.

Boken speglar också hur islam utvecklats och vilka uttolkare som funnits. Kunskap fås om islam i Mellanöstern. Vilka traditioner, bildning och moderniteter finns ur ett arabiskt perspektiv på omvärlden. Här fås en bild hur en av de stora ideologerna, Sayyid Qutb - anpassningens mästare, tar gamla begrepp som laddas med samtiden där det heliga kriget är vars mans skyldighet.

Boken sätter detta i relation till hur Muslimska Brödraskapet utvecklats och hur de verkar, inte bara i Mellanöstern utan även i Europa. Här fås även inblicken i vad som skiljer islam i Mellanöstern och i andra delar av världen som Afrika och Indonesien.

Boken sätter även in muslimers villkor och utveckling i Sverige. En läxa som varje svensk i majoritetssamhället bör ha kunskap om. Därför är boken en av de större ögonöppnaren om hur olika grupper tolkar innehållet i urkunderna Koranen och Bibeln.   

Förbud eller skärpt tillsyn för religiösa skolor

Skärpt tillsyn verkar vara huvudlinjen för förskolor och skolor. Samtidigt ska tillståndsprövningen bli tuffare. Något totalförbud inte i sikte verkar inte utredarens Lars Arrhenius, jurist och förra barn- och elevombudet, se.

Diverse problem uppstår när man ska diskutera det här med konfessionella förskolor och skolor. I ett annat blogginlägg, se länk nedan, har jag tagit upp både det Skolinspektionen skriver i sin granskning och hur skollagen definierar begreppen utbildning och undervisning. Därtill januariöverenskommelsen där den sittande utredningen emanerar ur.

Intervjun med Lars Arrhenius, gjord av TT, i Svenska Dagbladet (15/7 19) skriver han följande om sina tankar om att utöka ägarprövningen till att även gälla skolans värdegrund:

Skollagen är väldigt tydlig med att eleverna ska lära sig om mänskliga rättigheter och de grundläggande demokratiska värderingarna. Vill man driva skola i Sverige får man vara beredd att följa de reglerna.

Han sammanfattar med en regel om skriftlig försäkran ger Skolinspektionen strängare krav vid tillståndsgivning. Problemet återstår när det gäller tillståndsprövningen av konfessionella förskolor. Här är det 290 kommuner som utfärdar dessa tillstånd. I sitt kommande förslag kommer han att föreslå att landets ca 200 konfessionella förskolor ska omfattas av de nya och utökade kraven, han säger:

Det finns 290 kommuner så det är klart att det är svårt att få en likhet i bedömningarna. Skolinspektionen har stor erfarenhet och skulle kunna ha en enhetlig inspektion.

Om jag tolkar det rätt verkar det vara så att Skolinspektionen ska ta över tillståndsgivningen från kommunerna.

Där på kommer vi till storleks talen i svensk förskola och grundskola. Det är viktigt att förstå dessa i den politiska diskussionen bland partierna och den svenska opinionen samt baseras på fakta och inte känsla. Tar vi storleken på grundskolan ser den ut som följer 2018:

• Totalt antal elever: 1 068 274 stycken
• Elever i kommunal skola: 900 028 stycken
• Elever i fristående skolor: 162 330 stycken.

Storleksandelen är att 16 procent av eleverna går i en fristående skola. Lars Arrhenius uppger att ca 10 000 av dem går i en konfessionell skola. Det motsvara 1 procent av samtliga elever i Sverige. Alltså en försvinnande liten elevantal frågan gäller.

Tittar vi på förskolan är storleken följande för 2018:

• Totalt antal inskrivna barn: 517 670 stycken
• Inskrivna i kommunal förskola: 412 136 stycken (80 %)
• Inskrivna i fristående förskolor: 103 534 stycken (20 %)

I landet finns det totalt 9 808 förskolor varav 2 757 är fristående. Med 200 av dem konfessionella är andelen 7 procent som svarar för 10 procent av barnen.

Mycket kan sägas om en fråga som gäller konfessionella förskolor och skolor. Frågan är bara hur man ska ställa sig till att värdegrunden ska in som en del i prövningen. Notera jag blir det kanske svårast för förskolan och den nya läroplanen (Lpfö 19), som gäller sedan 1 juli 2019. Här pratas om utbildning när det gäller grundläggande värderingar. Med skollagens definition av undervisning är utrymmet till begreppet utbildning nästa lika stort i en förskola. Däremot är friutrymmet större i grundskolan, där timplanen styr vad undervisningen i förhållande till utbildningen.

Samtidigt har Lgr11 en intressant skrivning kring delar i det grundläggande värderingarna:

I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell. (s 5)

Här kan man fundera, redan idag, hur andra trossystem har möjlighet att driva skola om den ska bygga på kristna traditioner.

Frågan är inte lätt att hantera när det finns inkonsekvenser mellan skolväsendets styrdokument. Den som lever få se hur Lars Arrhenius lyckas navigerar i sin utredning och hur sedan de fyra partierna bakom januariöverenskommelsen ska hantera frågan politiskt för att slussa frågan genom riksdagen.

Media SvD
Pluraword: Sverige ett avvikande land
Källa:
Läroplan för grundskolan, förskoleklass och fritidshem, revidering 2019, Skolverket   

 

Professor Wille Vingmutter

Berättelsen om Leif GW Perssons yrkesliv är en exposé på ett dedikerat yrkesliv på brottets bana. Här får man följa mästerdetektiven i livets olika skiften. Allt från tiden som skolpojke till professor. En professur speciellt sydd för Leif GW.

Delar av boken kan jag känna en samhörighet till, när det gäller uppslukande av professionen och arbetet. Det där att saker ramlar på en och man slukas av att lösa problem. Därtill en resa som arbetargrabb till en tillvaro som är långt ifrån där resan började. Där GW så bra beskrev att han klev på tåget men lämnade Gustav grabb på perrongen.

Boken beskriver yrkeslivet från den akademiska världen och den närvarande verkligheten där brotten begicks. Fascinationen över hur brottet gått till, inte vem som gjorde vad och vad eventuella motiv som låg bakom. Hur han med hjälp av statistiken kunde leda till fall framåt, som den vetenskapliga detektiven. Där tre enkla grundregler gäller:

• "Gilla läget"
• "Inte krångla till det i onödan"
• "Hata slumpen"

Alla tre grundregler för en god analys. Därtill ger han grunden för att besvara fem frågor som leder framåt:

1. Vem är offret?
2. Var inträffade brottet?
3. När inträffade brottet?
4. Hur genomfördes brottet?
5. Varför genomfördes brottet?

Med dessa frågor har man grunden för att hitta den man letar efter:

1. Vem var det som begick brottet?

Allt detta är även grunden för att skriva en deckare, utan att fladdra ut i drömmar, över hur man leder ett brott fram till lösning. Därtill återger han brott som inte löst för att spaningarna inte gjort det gedigna arbetet, med att svara på frågorna ovan. Dessa fall är Catrine da Costa, Helena Andersson, dubbelmordet i Brattås och mordet på Ulla Andersson.

Utöver dessa yrkesberättelse, från den vetenskapliga detektiven, får man stifta bekantskap med den officiella byråkraten på Rikspolisstyrelsen och Regeringskansliet. Många är det offentliga utredningar Leif GW stått som sakkunnig i.

I 97 kapitel, 543 sidor och nio delar fås en samhällshistoria kryddat med personliga framgångar och bakslag väl värda att grotta ned sig i.  

Kollegialt lärande

Många vägar leder till framtidens skola. Den bästa är via kollegialt lärande. Ulf Blossing och Ann-Christine Wennergren går i sin bok igenom hur detta kan vara möjligt, byggt på en vetenskaplig grund. Kombineras detta med den vetenskapliga forskningen kring systematiskt kvalitetsarbete fås en fruktbart system för framtidens skola.

Bilden ovan representerar forskningen kring hur man bygger system för ständiga förbättringar. Det understa lagret i grunden är skolkulturen. I boken Kollegialt lärande nämns tre typer av kulturer i skolan.

• Särbokulturen
• Familjära kulturen
• Professionella kulturen

Det som kännetecknar särbokulturen är att den saknar kollegialt lärande och små praktikgemenskaper, bestående av några få lärare, som fungerar isolerat från varandra. Lärarna arbetar individuellt och har inte något samtal med kollegor om undervisningen och problem de står inför i skolan.

Den familjära kulturen har en mer eller mindre praktikgemenskap. Visst kollegialt lärande finns om innehållet. Kärnuppdraget, när det gäller elevers behov och lärande, är fortfarande något som enskilda lärare håller för sig själv.

Den professionella kulturen omfattas av att lärarnas undervisning och elevernas lärande utgör ett självklart innehåll i det kollegiala lärandet. Där förs ett kontinuerligt samtal om egen och andras undervisning i praktikgemenskapen.

Systembyggnaden blir beroende på vilken av kulturerna som gäller på den lokala skolan. Ett fungerande system är det som bygger på den professionella kulturen. I praktikgemenskapen skapas framgångarna i den framtida skolan med pedagogisk struktur för pedagogisk planering och kollegialt lärande i utvärderingen av undervisningen.

Boken ger exempel på vad som gäller för att kollegialt lärande och dess redskap. Redskap kan vara samtal och samarbete, integrerat och differentierat innehåll, relationer och reflektion samt analys. Boken ger även exempel på hur man leder och följer utvecklingsarbetet i praktikgemenskapen.

Boken avslutas med tio tecken på framtidens skola.    

Skolan lyser med sin frånvaro - Almedalen 2019

Årets politiker tal från scenen i Almedalen 2019 lyser skolan med sin frånvaro i stort. Skola och utbildning är tredje största väljarområdet. Den fjärdedel av talen som innehåller skolan är fokuserade på enskildheter som kunskap i svenska eller den social dimensionen. Tre av fyra tal berör inte skolan mer än ytterst marginellt.

Detta är en intressant signal partiledarna sänder. Tittar vi på vilka frågor väljarna rankar som de viktigaste är det (Novus juni 19):

1. Sjukvården 63 %
2. Invandring/integration 53 %
3. Skola och utbildning 52 %

Uppenbart har skolan ingen hög ställning som samhällsproblem för partierna när det kommer till vilka frågor som de tycker är viktigast att förmedla från talarstolen. Ska samhällsfrågorna invandring/integration nå en lösning är det två saker som är avgörande. Den första att skapa kunskaper hos barnen till invandrarfamiljer och svenska familjer hur de ska klar att navigera i det starkt byråkratiska samhället. Kunskaper både i skriva, läsa, räkna samt samhällsämnen ger fria individer i det demokratiska samhället. Därtill har goda kunskaper i övriga ämnen för att bidra till välståndsutvecklingen. Det andra medvetet arbeta med att bryta klanen/familjens dominans bland de invandrade. Att skapa en resa som kvinnor och män gjort i Sverige de senaste femtio åren sedan sambeskattningen skrotades. Där kvinnan gjordes oberoende av männen och familjen. Där den sekulära staten stått för det familjen gjorde.

Kan bristen på tal om skolan tolkas att partierna är överens om hur skolan ska fungera. Finns det utöver 73 punkts programmet en samsyn i svensk politik som skolans finansiering och undervisningen i stort. Låt mig tvivla i ljuset på hur kommunpolitiker medvetet eller i tvånget av en budget i balans drar ned budgeten för skolan. Där neddragningarna menligt påverkar det uppdrag staten satt på skolhuvudmännen.

Sedan regeringen tillträtt i januari 2019 är det lite som kommit ut från Utbildningsdepartement på politiska förslag för riksdagen att hantera i Utbildningsutskottet. De regeländringar som kommit är resultatet av regeringen Löfven I. På något vis finns ett glapp mellan väljarnas syn på skolan, som ett samhällsproblem, och rikspolitikernas handlande på området skola och utbildning.