Två saker ser jag som avgörande för de problem skolan har.
För det första gjordes kommunaliseringen i en tid där det var på modet att decentraliserad. Ekonomismen sköljde över det offentliga och allt som hette statlig styning skulle bort. En av huvudargumenten från Göran Persson var, enligt boken "Min väg, mina val", att överlåta hela arbetsgivaransvaret från staten till kommunerna. Lärarna vara kommunalt anställda men det var staten som satte anställningsvillkor och löner. I praktiken hade lärarna två herrar att tjäna.
Samtidigt ändrades styrningsprincipen från att varit hårt reglerad via SÖ och länskolnämnder till ett öppet system baserad på mål- och resultatstyrning. Här brast staten i sin roll som "utbildare" av lärare, rektorer och huvudmän när det gäller de nya styrningsprinciperna. Detta har fått till följd att lärarkåren 16 år efter införandet av läroplaner pratar om den nya läroplanen, fast den gällt sedan 1994. En klar bild över bristande kompetens hur man ska styra skolan.
För det andra hamnade Sverige i en ytterst svårt ekonomisk läge 1992 och staten måste börja sanera ekonomin. Vilket innebara att skolan också måste vara med att göra besparingar. Detta i samspel med att staten släppte all styrningskontroll blev grogrunden för de 290 påvendömenas mer eller mindre kompetenta sätt att realisera de lagar och förordningar som finns i skolan. En brist som fortfarande kan ses bland de lokalpolitiker som är satta att genomföra statens uppdrag.
Styrningskontroll över skolan har en sorgesam historia från inget i princip i början på 90-talet till att den dåvarande skolministern Ylva Johansson anammade näringslivets tankar kring systematiskt kvalitetsarbete. Det inrättades i slutet på 90-talet ett Institut som skulle kvalitetsgranska skolan. Problemet var bara att detta institut inte riktigt visste vad de skulle kvalitetsgranska och resultaten av granskningen ledde inte till några större förbättringsåtgärder ute i skolan.
Under Östros tid som utbildningsminister började det stora granskningsarbetet inom Skolverkets ram av svenska skolor. Detta uppdrag slutfördes vid årskiftet 09/10 genom den nyinrättade Skolinspektionen 2008. En inspektion som nu får vassare möjligheter att granska både lagligheten och kvaliteten i skolan.
Med denna exposé vill jag nog påstå att problem i skolan inte bara kan skyllas på bristande kompetens hos huvudmännen på att likvärdighet och rättsäkerhet har brustit. Den har också funnis hos professionen självt. Därför blir det lite konstigt när Metta Fjelkner avslutar sitt debattinlägg i dagens SvD med:
"Staten och kommunerna måste höja kvalitén och öka rättvisan och likvärdigheten i den svenska skolan".Det hjälper föga om dessa två ska göra det. Dom kan bara skapa förutsättningarna för en likvärdighet och rättvisa. Ytterst är det rektorerna och lärarna som själv måste inse att det är dom som måste leva efter de styrprinciper som ställts upp. Nu har förskolan och skolan ett gyllen tillfälle i och med nya skollagen och de nya läroplaner som kommit att äntligen börja jobba som det är tänkt.
Media SvD
Ja, de kan, staten och kommunerna, och de måste skapa dessa förutsättningar. Överallt. Utan undantag. Hela tiden. Man kan sätta upp styrprinciper, lagar och regler tills man blir blå i ansiktet, så länge de inte efterföljs blir de hån istället för effektiva verktyg.
SvaraRaderaFrågan ingen tar i men som måste diskuteras är pengar. Det mumlas lite diskret om lärarlöner, om resurser till elever i behov därav, om elever från studieovana hem och allt detta kostar pengar.
Vem betalar?
Jag hävdar att de lärare som försökte stå upp för de nya tankarna raskt straffades i lönekuvertet. Jag hävdar att de rektorer som inte insåg vem som betalade ut hans eller hennes lön snabbt fick inse att de fick leta annat jobb. Det handlar om pengar, absolut. Hur mycket av egna fördelar ska skolfolk ge upp i kampen för en bra skola? Vad är rimligt?
SvaraRaderaDu gör en härligt kommentar i SOS som jag tolkar som att fullständigt dra ner byxorna på den styrning kommunerna har av skolan. Här argumenterar du dock nästan för att kommunerna ska fortsätta att styra. Finns det inte någon modell där staten åtminstone tar tillbaka pengapåsen eller något som du skulle kunna förorda. Den nuvarande styrningen skapar ju både segregation och ineffektivitet.
Du ställer alltid trevliga vinklar på det här med skolan Morrica.
SvaraRaderaDet fick min kalenderbitarsjäl att studera hur det ser ut. Av den kommunal budgeten är det 42 % som går till skolan i kostnader.
Intäkterna i kommunen är till 68 % relaterade till skatter, 11 % generellt statsbidrag och 5 % specialdestinerade statsbidrag. Totalt 84 %. Resten är krafs som avgifter, hyr mm.
Och tittar jag på skatterna är det bara statsskatten som sänkts inte den kommunal. Den har tryggt legat kvar på ungefär samma nivå en herrans massa år. Och som synes är statsbidragen generella så hur nu kommunen prioritera att användandet dessa pengar är upp till dom. Asfalt eller barn. Och problemet är väl också med den ökade äldre befolkningen som också kommer att tränga ut kakan att fördela.
Så allt är väl i botten viljan till vad man vill prioritera. Och det har jag inte något svar på.
Att jag drar ned byxorna på de kommunalpolitikerna gör jag i andan om att de inte förstått sitt uppdrag när det gäller de 17 % av kostnaderna som utgör den obligatoriska skolan.
SvaraRaderaOch det kommer definitivt att bli ett hårt uppvaknande av deras roll med nya skollagen. Deras uppgift blir att planera, följa upp och utveckla utbildningen. Genomförandet står rektorer och lärare för.
När jag argumenterar här gör jag det utifrån historien och att det varken blir bättre eller sämre för att man byter huvudman i sig. Utan att du måste ha bättre uppföljningar.
Det är totalt nattsvart i både kommuner och den tidigare inspektionen. Nu har man genom skollagen och några andra åtgärder från statens sida fokuserat på en vassare Skolinspektion. Och den befolkas mer och mer av jurister vilket ger signaler om ökat antal domstolsärenden och skadestånd.
Det är den väg som nuvarande regering slagit in på.
En annan kunde vara att staten begränsar det kommunala självstyret på den del av kommunernas kostnader för skolan som är riktad mot den obligatoriska grundskolan. Att den finansieras via riktade statsbidrag. Problemet återstår då bara med det där som stavas löneförhandlingar och anställningsvillkor.
Det var några fria tankar kring detta. Säkert kan vi utveckla detta mycket mer. Vi kanske inte föregripa den kommission som ska granska kommunaliseringens effekter.
Jag skulle gärna vilja se någon styrning av pengapåsen så att inte skillnaderna mellan kommunerna blev så stor och även att man kanske inte lät kommunerna använda skolans pengar till asfalt.
SvaraRaderaSkolinspektion ser jag som en förbättring och en bra väg men det känns inte som det räcker. Jag tror nog egentligen på ett fullständigt förstatligande men jag får hela tiden mothugg så jag tvekar. Min upplevelse är att byte av huvudman hade många effekter. Kommunaliseringen var en katastrof.
Visst var det en form av katastrof när de 290 påvendömena började aggera på ett icke önskvärt sätt. Men det måste sättas i sin kontext med decantraliseringsvågen under 1980-talet.
SvaraRaderaPengapåsen som jag föreslår kanske skulle vara stramare för den obligatoriska skolan. Det är väl där staten har störst behov av styrning. Skolbarnen ska ju lär sig ju baskunskaperna där.
Helt korrekt analys av att styrningen av pengarna behöver vara mycket hårdare ju längre ner i åldrarna man kommer. Jag hävdar att uppföljningsmöjligheterna också förändras när man går ned i åldrarna och att uppdraget innehåller mer och mer av uppfostran och bredd som är svår att specificera i kursplan.
SvaraRaderaJag delar din beskrivning av händelserna men undrar lite över din optimism inför den nya lagens genomslagskraft - handlar det inte bara om att slicka runt Svarte-Petter under bordet?
SvaraRaderamats
intressant slutfråga av Mats... Jag önskar självklart också att den nya läroplanen ger oss en såpass tydlighet att dess intention når ut i skolan per automatik. Men blir det så enkelt? Troligtvis inte.
SvaraRaderaNär det gäller huvudmannafrågan så har jag lite olika infallsvinklar som jag jämför med två olika skolor jag jobbat på:
skola 1 hade en rektor, tre biträdande rektorer och fyra arbetslagsledare med nedsättning på 350 elever.
Skola nr 2 hade lika många elever men bara enda chef, en rektor, men däremot två lärare per klass.
Kontentan av detta? Ju färre mellanchefer, ju mer pengar till eleverna.
Jag tycker man kan dra den parallellen till huvudmannaskapet. Det måste kosta en hel del att låta kommunerna sköta skolan, mycket av det som kommunerna tar pengar för kan skolorna och rektorerna sköta själva. Tror jag.