I skollagen står det uttryckligen att lärare får vidta disciplinära åtgärder gentemot elever. Det går att utvisa elever ur lokalen, ge dem kvarsittning och till och med stänga av dem från skolan. Problemet är att lärare och rektorer drar sig för att använda de medel som står till buds i enlighet med skollagen.Låt oss titta på vad säger skollagen. I dess 5 kap 6 § skrivs följande:
Rektorn eller en lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande.
Enligt de förutsättningar som följer av 7–23 §§ får det beslutas om utvisning, kvarsittning, tillfällig omplacering, tillfällig placering vid en annan skolenhet, avstängning och omhändertagande av föremål.
En åtgärd enligt första eller andra stycket får vidtas endast om den står i rimlig proportion till sitt syfte och övriga omständigheter.Lagstiftarna har i förarbetet till lag skrivet hur denna paragraf ska tolkas:
Av paragrafens första stycke följer att rektorns och en lärares befogenheter att vidta omedelbara och tillfälliga åtgärder i de två situationer som nämns gäller oavsett tidpunkt och plats så länge det sker inom ramen för deras yrkesutövning. Med omedelbara och tillfälliga åtgärder avses ingripanden under en kort och begränsad tid och som syftar till att komma till rätta med en akut situation.
Det är inte möjligt att ange alla åtgärder som kan vidtas med stöd av denna paragraf, men det kan t.ex. handla om tillrättavisningar eller omflyttningar i klassrummet för att sära på elever. Även utvisning ur klassrummet eller kvarsittning, som regleras i särskilda bestämmelser i detta kapitel, är i och för sig också åtgärder som kan vidtas inom ramen för den allmänna befogenheten. De har dock för tydlighetens skull reglerats i egna paragrafer. Bestämmelsen är därtill avsedd att reglera situationer som när en rektor eller en lärare behöver sära på två elever som bråkar eller förhindra elevers pågående skadegörelse. Det har i rättspraxis utvecklats principer om skolpersonalens rätt att enligt allmänna principer ingripa fysiskt inom ramen för sin tillsynsplikt (se NJA 1988 s. 586 och Högsta domstolens [HD) dom den 19 november 2009 i mål nr B 1354-07). Av dessa domar följer att utrymmet för att tillgripa kroppsliga ingrepp är klart begränsat. Var gränsen för det tillåtna ska dras måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Genom denna paragraf kommer dessa principer till uttryck i lag.
Möjligheten att i skolverksamheten ingripa fysiskt med våld eller tvång regleras även genom bestämmelserna om nödvärn och nöd i 24 kap. brottsbalken. HD uttalade i 2009 års fall att dessa bestämmelser måste tolkas med beaktande av den tillsynsplikt som en lärare, och annan skolpersonal, har i förhållande till eleverna. Tillsynsplikten innebär enligt HD att en lärare i inte obetydlig utsträckning intar en slags garantställning i förhållande till eleverna med inte endast rätt utan också skyldighet att ingripa för att hindra att elever skadar andra personer eller egendom eller själva blir utsatta för skada.
Av andra stycket framgår att rektorn och i vissa fall läraren har befogenheter att vidta särskilda åtgärder med stöd av andra bestämmelser i kapitlet. Dessa åtgärder är enligt regeringens mening så ingripande för eleven att de bör regleras särskilt. I tredje stycket finns ett krav på proportionalitet vid tillämpningen av första stycket och de i andra stycket uppräknade bestämmelserna. Det kan särskilt betonas att de åtgärder som vidtas inte får inskränka en elevs rätt till utbildning. När det gäller underåriga elever måste också utgångspunkten vara att åtgärden vidtas med hänsyn till barnets bästa i enlighet med bestämmelsen i 1 kap. Åtgärden får inte heller utgöra kroppslig bestraffning. Av bestämmelsen framgår att åtgärden ska vara rimlig med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter, med vilket bl.a. avses elevens ålder och beteende. Rektorn eller läraren måste vara särskilt återhållsam med att besluta om åtgärder enligt denna eller följande paragrafer när det gäller elever i förskoleklassen eller i grundskolans lägre årskurser. Denna paragraf omfattas inte av dokumentationsskyldigheten enligt 25 §. Det kan ändå vara bra att läraren för anteckningar om vilka åtgärder som utförs med stöd av paragrafen, eftersom det kan ha betydelse för bedömningen av beslut om andra åtgärder i detta kapitel.Som synes har lagstiftarna givit rektor och lärare stora befogenheter. Då är det underligt att rädslan sprider sig för att bli anmälda till BEO eller Skolinspektionen. Är detta ett tecken på svagt ledarskap hos skolledningar och avsaknad av mandat från skolhuvudmännen?
Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Lagrådet har ifrågasatt begränsningen av behörigheten till rektor och lärare att fatta beslut enligt paragrafens första stycke och efterlyst förtydliganden. Regeringen vill framhålla att det, som framgår av det ovan sagda, finns möjlighet för all skolpersonal och även andra att med stöd av straffrättsliga regler om nödvärn och nöd ingripa mot elever som t.ex.slåss eller begår skadegörelse. Bestämmelsen i första stycket är avsedd att ge lagstöd för åtgärder bl.a. i situationer då det inte finns förutsättningar
för ett ingripande med stöd av nödvärns- eller nödrätten. Med hänsyn till bestämmelsens syfte anser regeringen att begränsningen till rektor och lärare, med den möjlighet för rektorn att delegera sin befogenhet som följer av 2 kap. 10 § andra stycket, i nuläget är en lämplig avvägning. En eventuell utvidgning av kretsen av behöriga beslutsfattare enligt första stycket måste enligt regeringens mening föregås av ytterligare överväganden. Däremot anser regeringen, bl.a. med hänsyn till vad Lagrådet anfört, att det inte finns skäl att begränsa lärarens befogenheter till pågående undervisning eller andra situationer då eleverna står under ledning av läraren.
Jag skulle obetvingat säga jag på det. Var finns självkännedomen och respekten? Både skolledning och lärare måste äga. Är man inte trygg i sig själv kommer man aldrig att lyckas ta hand om den sociala arenan skolan och klasssrummet är.
Ann-Charlotte Marteus går i sin ledare i Expressen till hårt angrepp på den statliga styrningen. Hon uppmanar:
Lägg ner Skolinspektionens kränkningsbyrå. Annars vill snart bara självplågare och våp bli lärare.Ingen särskilt klyftig idé i mina ögon. Det är att göra rättsläget ännu sämre. Det hela handlar om att skolledningar inte ser till att det bedrivs ett aktivt arbeten med vilka ordningsregler som gäller. Skolor som är framgångsrika har aktivt jobbat med frågorna HUR och VARFÖR när de skapar reglerna för den sociala arenan i skolan. Låtgåmentalitet har aldrig varit framgången.
Samtidigt verkar Ann-Charlotte Marteus har luckor i kunskapen om skollagen. Hon skriver:
Kan Jan Björklunds skollag ge vägledning? Där nämns kränkning 27 gånger. Och det finns en definition! Som tyvärr är idiotisk: "Kränkande behandling: ett uppträdande som (...) kränker ett barns eller en elevs värdighet." Kränkning definieras alltså som - kränkning.
Visste ens Björklund & Co. vad de menade och ville åtgärda?
En sak missar hon i sitt resonemang. Det är inte Björklund som skapat det kapitel i skollagen som hanterar kränkningar. Den kom till den 1 april 2006 under en S-märkt regering. Den lagen inkorporerades sedan i den gamla skollagen 2009 när vi fick en ny diskrimineringslag byggt på ett EU-direktiv. När nya skollagen antogs 2010 plockade man in kapitel 14a i den gamla skollagen från 1985 ograverat och blev kapitel 6.
Mycket kan sägas om ordning och reda i skolan. Inte brister det i mina ögon när det gäller det legala ansvaret eller befogenheterna. I vanlig ordning är det tillämpning som fallerar. Den dagen rädslan börjar styr kan det vara på plats att tänka på rektorn för Hagwortskolan i bilden nedan.
Media GP, Expressen
Tidigare Pluraword blogginlägg:
Rektor att leda kunskapsorganisationer
Källor:
Skollagen (2010:800)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar