Slarviga pojkar

Tänka sig att alla tonårsgrabbar är slarviga. Är det ett nytt fenomen eller har de alltid varit det? Om jag ser på mig själv i den åldern så var det annat än skolan som var intressant. Mitt nörderi var fokuserat kring att skapa tekniska lösningar kring husbyggande. Skolan var en bisak att ge mig kunskaper i de fackämnen som hörde till en ingenjörs roll. Skolan som bildningsinstitution stod inte högt. Humaniora och litteratur kända jag till men hörde inte till det som fokuserades. Det var mer matematik och teknik som lästes, med skillnaden mot idag, att fokus låg på språkförståelsen över vad ord betydde och i vilka sammanhang de tillhörde i ämnet. Skönlitteraturen gjorde intåg i mitt liv först när jag började mina studier på akademisk nivå. Då plöjdes alla klassiker i berättarkonsten.

Anders Q Björkman, biträdande kulturchef på SvD, tar upp det här med kvinnor och mäns relation till bildning och utbildning. Speciellt i relationen till att pojkar har sämre läs- och skrivfärdigheter. Han skriver:

...hänvisar till Pisa-mätningar, kan närapå var femte 15-årig kille klassas som funktionell analfabet. 80,8 procent av de flickor som gick ut gymnasiet gjorde det med grundläggande högskolebehörighet. För pojkar var motsvarande siffra betydligt lägre: 66,4 procent.

Skillnaden mellan könen är 14,4 procentenheter till flickornas favör. Här kan man ställa sig frågan är skolan rätt strukturerad för att neutralisera skillnaden. Eller är det några biologiska skillnader mellan könen? Ett notera jag, när jag var i den åldern var fokuset på annat än skolan. Någon nämnvärd biologisk utveckling har inte skett under det halva sekel som skiljer min uppväxt med dagens ungdomar. 

Vad är det som gör skillnaden mellan då och nu. Anders skriver:

Duktig flicka-syndromet är ofta på tapeten, men det är hög tid att också på allvar diskutera slarvig pojke-syndromet. Och kanske behöver kvinnor omvärdera synen på sig själva och vi alla fundera ett varv till över hur maktfördelningen mellan män och kvinnor ser ut.

Är det så, en hemsk tanke, att den utveckling skolan genomgått är fokuserade på duktiga flickor och konstruerade utifrån deras lärande. En sak är skillnad, mot när jag gick i skolan, är könsfördelningen i lärarkåren. Då var det större mix mellan könen än idag. Grundskolan och förskolan är i skiftande grad mellan skolformerna kvinnodominerade. Där makten har skjutits över till kvinnor från män. Tydligast är kvinnodominansen i förskolan med en öronbedövande köns orientering. I grundskolan är det en dominans på kvinnor men fler män finns där än i förskolan.

Slarvig pojke-syndromet kanske är ett bekymmer för duktiga flickor, i detta fall den kvinnliga delen av lärarkåren. Det är inte ovanligt att könen känner igen sina egna koder och har svårt för det andra könets koder. Frågan är hur mycket som fokuseras på olika typer av texter relaterat till kön, även om den svenska läroplanen är tydlig på att kön inte ska spela roll för lärandet. Kan det vara så att dagens slarviga pojkar ändå är duktiga på språk, fast inte på det som skolan premierar. Hur många grabbar läser de omfattande manualerna som finns för de olika spelen de lägger tid på? Dessutom på engelska.

Möjligen borde denna diskussion om slarviga pojkar och duktiga flickor få ett slut, skolan ska fokuserade att tidigt fångar barns skrivande och läsande genom utvärderingsinstrumentet "Hitta språket" från förskoleklassen upp till årskurs 3. Det är under den tiden man fångar upp barn med läs- och skrivsvårigheter. Men frågan är då hur man sedan låter barnen träna upp detta. Här förs en debatt om det bara ska finnas lyssningshjälp eller om barn även ska tränas att skriva, läsa högt och berätta om vad de läst.

Skolan har en stor uppgift att skicka med läsandet, skrivandet och räknandet till barnen för att klara vuxenlivet, oavsett vilket kön man har.

Media SvD