Särskilt begåvades skolupplevelse

Sinnebilden av hög intelligens är för oss alla Albert Einstein. Trots sin höga IQ på 160 finns det tretton andra individer med högre intelligens. I svensk skola saknas förmåga att ta hand om dessa särskilt begåvade individer. Finns mycket att säga om skolans bemötande och pedagogik kring att hantera dessa elever. 

Svensk skola är inte gjord för den högra standardavvikelsen på normalfördelningskurvan. Historiskt har fokus varit på den vänstra, att se till att alla kommer med. Signumet för skolan har varit att de där på högra sidan klar sig själv. Så är inte fallet vet vi idag genom både forskning och pedagogik tillämpning. 

Kom över ett intressant gymnasiearbetet skrivit av Saga Widlund från Sunne. Arbetet innehåller en intressant redogörelse över de unga personer mellan 12 - 25 år som är särskilt begåvade. Hon undersöker dessa 54 personer utifrån hur de upplevt sin skolgång. Ett perspektiv som inte belyst i debatten. Resultaten är intressanta och gymnasiearbetet har en vetenskaplig approach.

Sammanfattningsvis kommer hon till följande slutsats (s 2):

Slutsatsen jag drar av denna studie är följande: med tanke på att majoriteten av
informanternas upplevelser inom majoriteten av de resultatområden jag presenterat är
negativa, så drar jag slutsatsen att särskilt begåvade elevers upplevelser av skolan är
varierande och komplexa men till större del negativa och att det finns en stor
utvecklingspotential för den svenska skolan när det kommer till bemötandet av deras särskilt begåvade elever.

För att förstå dessa elevers svårigheter i skolan kan det vara bra att kort se skillnaden mellan högpresterande elever och de särskilt begåvade. På generell nivå skiljer de sig, enligt Kokot, på följande vis, enligt bilden nedan.

Förenklar kan man säga att högpresterande elever agerar inom systemet genom att kunna svaren och vara intresserade. Däremot är särskilt begåvade de som ställer frågor och är nyfikna, alltså söker sig djupare och bredare än skolans kontext.

Saga Widlund enkätundersökning och slutsatser kommer fram till fyra slutsatser på de centrala frågorna hon ställt i gymnasiearbetet (s 60 -61).

Fråga 1: ”Hur har särskilt begåvade elever upplevt tiden i skolan?”

Slutsatsen är att särskilt begåvade elever har varierande och komplexa erfarenheter. Dock är den i stort negativ. Här har skolan en stor förbättringspotential. Min slutsats är hur många framtida spetskompetenser missar vi i ett så kunskapstungt samhälle Sverige är idag genom dagens bemötande av dessa elever.

Fråga 2: ”Upplever de särskilt begåvade eleverna att de har fått den stimulans och stöttning som de behöver?”

Slutsatsen är att majoriteten upplever sig inte fått den stimulans och stöttning de behöver. Det allvarliga här är att övervägande delen av huvudmän och dess skolor bryter mot Skollagen (2010:800) och dess 3 kap 2 § när man nekar eleverna rätten att komma så långt som möjligt i sin personliga utveckling. 

Fråga 3: Hur har de särskilt begåvade eleverna mått under sin tid i skolan?

Slutsatsen är att många elever mått dåligt eller mår dåligt under skoltiden. Här fastnar jag speciellt på de berättelser om kränkningar lärare gör mot elever. Personligen anser jag att det är mycket allvarligt. Undrar hur mycket lärarna och skolledningen har kunskap om Skollagen (2010:800) 6 kap. Detta kapitel är, på juridiska ett strikt ansvar för skolan, med andra ord måste inte eleven bevisa att den är kränkt utan bevisbördan ligger på skolan. I 6 kap 9 § förbjuds huvudman eller personal att kränka barn eller elev.

Fråga 4: Vad anser de särskilt begåvade eleverna bör göras för att förbättra skolsituationen för elever som dem?

Slutsatserna av de olika kommentarer som finns bygger på att se till att dessa elever får stöttning, ledning och stimulans. Här kanske det är bra att lyfta, enligt mig, Skolinspektionens stora undersökning om hur skolan måste skapa rutiner och verktyg för att hjälpa särskilt begåvade elever. Det behövs lika mycket stöd för dessa elever som de som har problem i den vänstra standardavvikelsen i normalfördelningskurvan.

Mycket finns att göra i svensk skola och min fromma förhoppning är att kunskapen om de särskilt begåvade barnen ökar i lärarutbildningen och hur lärare och skolledning kan förbättra sina arbetssätt för att inte fler elever ska bli hemmasittare eller må psykiskt illa på annat sätt. 

Jag vill speciellt tacka min kollega Mona Liljedahl som satte mig på spåret om Saga Widlund utmärkta gymnasiearbete (se länk nedan). Det alstret borde bli obligatorisk läsning i Skolsverige. 

Källa:

Widlund, Saga - Särskilt begåvade elevers upplevelser av skolan (2023), Sunne Gymnasieskola Broby

Blogg: Mona Liljedahl