Särskilt begåvades skolupplevelse

Sinnebilden av hög intelligens är för oss alla Albert Einstein. Trots sin höga IQ på 160 finns det tretton andra individer med högre intelligens. I svensk skola saknas förmåga att ta hand om dessa särskilt begåvade individer. Finns mycket att säga om skolans bemötande och pedagogik kring att hantera dessa elever. 

Svensk skola är inte gjord för den högra standardavvikelsen på normalfördelningskurvan. Historiskt har fokus varit på den vänstra, att se till att alla kommer med. Signumet för skolan har varit att de där på högra sidan klar sig själv. Så är inte fallet vet vi idag genom både forskning och pedagogik tillämpning. 

Kom över ett intressant gymnasiearbetet skrivit av Saga Widlund från Sunne. Arbetet innehåller en intressant redogörelse över de unga personer mellan 12 - 25 år som är särskilt begåvade. Hon undersöker dessa 54 personer utifrån hur de upplevt sin skolgång. Ett perspektiv som inte belyst i debatten. Resultaten är intressanta och gymnasiearbetet har en vetenskaplig approach.

Sammanfattningsvis kommer hon till följande slutsats (s 2):

Slutsatsen jag drar av denna studie är följande: med tanke på att majoriteten av
informanternas upplevelser inom majoriteten av de resultatområden jag presenterat är
negativa, så drar jag slutsatsen att särskilt begåvade elevers upplevelser av skolan är
varierande och komplexa men till större del negativa och att det finns en stor
utvecklingspotential för den svenska skolan när det kommer till bemötandet av deras särskilt begåvade elever.

För att förstå dessa elevers svårigheter i skolan kan det vara bra att kort se skillnaden mellan högpresterande elever och de särskilt begåvade. På generell nivå skiljer de sig, enligt Kokot, på följande vis, enligt bilden nedan.

Förenklar kan man säga att högpresterande elever agerar inom systemet genom att kunna svaren och vara intresserade. Däremot är särskilt begåvade de som ställer frågor och är nyfikna, alltså söker sig djupare och bredare än skolans kontext.

Saga Widlund enkätundersökning och slutsatser kommer fram till fyra slutsatser på de centrala frågorna hon ställt i gymnasiearbetet (s 60 -61).

Fråga 1: ”Hur har särskilt begåvade elever upplevt tiden i skolan?”

Slutsatsen är att särskilt begåvade elever har varierande och komplexa erfarenheter. Dock är den i stort negativ. Här har skolan en stor förbättringspotential. Min slutsats är hur många framtida spetskompetenser missar vi i ett så kunskapstungt samhälle Sverige är idag genom dagens bemötande av dessa elever.

Fråga 2: ”Upplever de särskilt begåvade eleverna att de har fått den stimulans och stöttning som de behöver?”

Slutsatsen är att majoriteten upplever sig inte fått den stimulans och stöttning de behöver. Det allvarliga här är att övervägande delen av huvudmän och dess skolor bryter mot Skollagen (2010:800) och dess 3 kap 2 § när man nekar eleverna rätten att komma så långt som möjligt i sin personliga utveckling. 

Fråga 3: Hur har de särskilt begåvade eleverna mått under sin tid i skolan?

Slutsatsen är att många elever mått dåligt eller mår dåligt under skoltiden. Här fastnar jag speciellt på de berättelser om kränkningar lärare gör mot elever. Personligen anser jag att det är mycket allvarligt. Undrar hur mycket lärarna och skolledningen har kunskap om Skollagen (2010:800) 6 kap. Detta kapitel är, på juridiska ett strikt ansvar för skolan, med andra ord måste inte eleven bevisa att den är kränkt utan bevisbördan ligger på skolan. I 6 kap 9 § förbjuds huvudman eller personal att kränka barn eller elev.

Fråga 4: Vad anser de särskilt begåvade eleverna bör göras för att förbättra skolsituationen för elever som dem?

Slutsatserna av de olika kommentarer som finns bygger på att se till att dessa elever får stöttning, ledning och stimulans. Här kanske det är bra att lyfta, enligt mig, Skolinspektionens stora undersökning om hur skolan måste skapa rutiner och verktyg för att hjälpa särskilt begåvade elever. Det behövs lika mycket stöd för dessa elever som de som har problem i den vänstra standardavvikelsen i normalfördelningskurvan.

Mycket finns att göra i svensk skola och min fromma förhoppning är att kunskapen om de särskilt begåvade barnen ökar i lärarutbildningen och hur lärare och skolledning kan förbättra sina arbetssätt för att inte fler elever ska bli hemmasittare eller må psykiskt illa på annat sätt. 

Jag vill speciellt tacka min kollega Mona Liljedahl som satte mig på spåret om Saga Widlund utmärkta gymnasiearbete (se länk nedan). Det alstret borde bli obligatorisk läsning i Skolsverige. 

Källa:

Widlund, Saga - Särskilt begåvade elevers upplevelser av skolan (2023), Sunne Gymnasieskola Broby

Blogg: Mona Liljedahl    

 
 

Ich bin ein Berliner - sextio år sedan

Idag (26/6 -23) är det sextio år sedan JFK talade i Västberlin och uttalade de bevingade orden:

"Ich bin ein Berliner"

Det blev sinnebilden för att väst och USA inte skulle vända västberlin och Västtyskland ryggen under kalla krigets dagar. Det som sedan ledde till Sovjetunionens fall och DDRs upplösning samt återföreningen av Östtyskland med Västtyskland, det nuvarande Tyskland. Muren föll i Berlin och medborgarna kan idag röra sig fritt.

Samtidigt kan man knyta ann till ledarskap via visioner. Jag skrev i min bok Tjänstekvalitetens hörnstenar om just detta. Där fyra dimensioner beskriver hur visionen kan förmedlas:

1. ledarskapets besjälande
2. kommunicerbart
3. begripligt
4. gränsöverskridande
   

Beskrivningen om ledarskapet och dess kommunikation skrev jag följande (s 117-118):

En viktig del av ledarskapet är kommunicerbarheten av information och budskap. Under 60-talet och de svartas kamp mot rasåtskillnad i USA, kommunicerade Martin Luther King ett svårt budskap. Hur motiverade han USAs svarta att marschera mot rasismen? Jo, med det smått klassiska talet i Washington, "I have a dream". Denna inledningsstrof fick massorna att sättas i rörelse för att förbättra villkoren för de svart i Amerika.

Med ett fåtal ord kommunicerade han ut de svartas längtan till frihet och inflytande i det amerikanska samhället. Samma knep tog president Kennedy till när han i Berlin höll talet till västberlinarna om att bryta Sovjetunionens blockad, genom att identifiera sig personligen som USAs garant för att hjälpa västtyskar och västbelinare. Han tog hjälp av sin erfarenhet från andra världskriget genom uttalandet "Ich bin ein Berliner".

Exemplen visar vikten av personligt och enkelt ledarskap för att lyckas förmedla visioner. Medarbetarna ska fås att känna sig delaktiga och vilja uppoffra sig för att utföra handlingen. Begripligheten gör att medarbetarna förstår vad som krävs för att nå målet.

Detta som en reflexion från mig, såhär på årsdagen av Kennedys berömda tal i Berlin 1963.

Källa:

Danielsson, Roger J, Tjänstekvalitetens hörnstenar (1995), Studentlitteratur

Midsommar 2023

 

Den lust och fägring vi längtat efter är här. Nu nalkas tid för återhämtning och ljuva tider. Efter en intensiv vår för mig, med olika nya milstolpar, känns det bra att luta sig tillbaka och se fram mot en avkopplande tid. Dessutom att få njuta frukten av den senaste fackboken som jag och Janne Söderlund släppte i början av vårterminen 2023. Så kära läsare kanske en förkovring i hängmattan eller en solig svalkande badstrand är där nya kunskaper och erfarenheter spirar.

Får tillönska er alla en        Glad midsommar!!

Skolanalysen

Varför blir det så här när vi gör så där?

Kärnan i all analys är att svara på frågan ovan och för att nå svaret behövs praktiskt metoder som  ger förutsättningar för skolans resultatlyft.

Boken Skolanalysen är resultatet från författarnas samlade erfarenhet från praktiskt utvecklingsarbete i skolor och kommunförvaltningar runt om i landet. Det finns redan mycket skrivet om VAD som ska göras gällande systematik och resultatanalys men lite om HUR det ska gå till. Med genomförda projekt som grund har författarna omsatt dessa centrala områden i skollagen och läroplanen till något praktiskt i vardagen. Man utgår från hela styrkedjan från klassrum till huvudman och tar sikte på tre kvalitetsbegrepp – strukturkvalitet, processkvalitet och resultatkvalitet. 

Boken finns nu ute och kan skaffas på närmsta nätbokhandel.

Skoldialogens hemsida ger ytterligare information om bokens innehåll. 

Högläsandet i familjen

Högläsandet är på tapeten och vikten av att det sker tidigt i hemmet av föräldrar. Säkert en bra sak för att tidigt vänja barn till språket och nyckeln till kommunikation. Michael Tengberg går in på frågan hur viktigt föräldrarnas ansvar för läsning är i SvD (4/5 23), han skriver:

För det andra bör större uppmärksamhet riktas mot den centrala roll som läsningen i hemmet spelar. I den offentliga debatten kopplas nedgången i ungas läsintresse ofta till arbetet i skolan, men även den tid som föräldrar ägnar åt läsning tillsammans med sina barn har minskat. 

Här kan man fundera över två saker. Den första hur är det i familjer med etniska svenskar. Är tillvaron för komplicerat och krävande för att ägna tid åt läsande med barnen. Eller är det bekvämare att sätta en padda i barnens händer för att hinna med familjepusslet. Vilket låter jag andra ta ställning till. Alarmerande är det under alla omständigheter, eftersom språket ständigt måste tragglas i olika åldrar. Till saken hör att man aldrig blir färdig med att öva både läsandet och skrivandet oavsett ålder.

Det andra som man kan fundera över är minoritetssamhällets problem med det svenska språket. Michael Tengberg skriver:

De första årens högläsning för barnet är signifikanta. Genom högläsning får barnet öva sig att dela den vuxnes uppmärksamhet och utvecklar på det viset grund­läggande kapacitet att upptäcka sammanhang, dela någons känslo­mässiga engagemang och får själv pröva att sätta ord på händelser i en berättelse. Studier av barn som deltar i föräldrars högläsning visar att deras hjärnor är hyperaktiva och utvecklas inom en rad centrala områden för både kognitivt och emotionellt processande. Det är också väl belagt att föräldrars högläsning har långsiktiga effekter på barnens läsförmåga, deras skolresultat i allmänhet och deras välmående. 

Meningen med att föräldrars högläsning har långsiktiga effekter på barns läsförmåga och deras skolresultat och välmående är avgörande. Min egna erfarenhet kring de problem som finns i minoritetssamhället är den höga graden av icke svensktalande föräldrar. Många gånger är man kvar i hemlandets modersmål, hur ska dessa föräldrar ge sina barn det svenska språket genom högläsning. En annan försvårande omständighet är även de föräldrar som är analfabeter, hur ska de hjälpa sina barn. Eller barn som levt i flyktingläger utan skolgång när de kommer till Sverige i tonåren.

När diskussionerna förs om elever som går ut skolan utan behörighet till gymnasiet bottnar oftast i att de har svaga spårkunskaper i svenska. Uppgiften är stor hur vi ska lyckas få invandrade barn med på tåget kring det svenska språket. Oftast var det förr så att de som invandrat bodde tillsammans med etniskt svenska barn på samma gård. På gården blev det naturligt att prata svenska i lekarna. I dag är samhället mer indelat i diaspora där man umgås med sina gelikar. Då behövs inte svenska språket på samma sätt, än när man har etnisk svenskar runt omkring sig.

Hur vi än diskuterar frågan är det avgörande att svensk skola ger barnen svenska språket så tidigt som möjligt. Då genom högläsning, skrivande för hand och träning genom att traggla texter.

Media SvD    
 

Skrivförmåga

Skriftförmågan är mänskliga kulturers förmåga att använda skrift. Hur tränas den och på vilket sätt utvecklas vårt tänkande. Under en tid har det diskuterats barns förmåga att uttrycka sig i ord och hur läsandet påverkas. Vi människor tränar upp vår motorik genom åldern från små barns risktagande att utveckla gående, springande och utforska olika redskap eller rörelse i naturen. Med åren tränas motorik av mer avancerad form att skriva ord, att forma mattetal och meningar. All kunskap bygger på förmågan att hantera läsandet och skrivandet.

Under tiden, efter att Fridolin som utbildningsminister tryckt på vikten av digitalisering, har vi sett en utveckling där skrivandet blivit ytligt och läsandet inte motsvarar de tidigare generationerna lyckats lära sig. Paulina Neuding har, i två ledare (17/4 23 och 21/4 23), tagit upp det här med skrivförmåga och träning via handskrivande av ord och dess sammansättning i meningar. En diskussion har uppstått hur digitaliseringen av undervisningen gör att det uppväxande släktet har sämre språkförmåga när det gäller skrivandet och läsandet. Jag skrev följande på min Facebook sida (17/4 23):

Skrivförmåga är något som måste nötas in. Genom min skolgång fick man träna och träna på skrivandet för hand, även om orden svor ihop sig och stavningen blev fel. Trots handikappet lärde man sig ny kunskap även om det tog lite längre tid än hos de flesta. Så det skadar inte att skriva för hand, för det gör det lättare att forma orden och meningarna när man skriver, även på datorn.

Min utveckling av språkförmågan är en lång resa av tragglande. Språket har inte alltid varit min vän, däremot logiken. Med handikappet har mycken möda lagts på att skriva och formulera sig genom skolgången fram till min examen som civilingenjör. Aldrig trodde jag då att det skrivna ordet skulle bli min följeslagare. Så blev det. Det började med några artiklar i byggbranschtidningar följt av några böcker om tjänstekvalitet. Mycket möda och hjälp av redaktörer blev de läsbara.

När sedan bloggandet kom igång i slutet av 2000-talet hängde jag på 2010 med denna blogg. Det som kännetecknade de skrivna alstren då var att manuset skrevs för hand innan de överfördes i digital form. Med tiden övergick skrivandet direkt via tangenthalkan. Efter över 1600 inlägg är skrivandet naturligt via datorn. Samma med de övriga fackböckerna jag skrivit. Lika så de deckare jag skrivit manus till de två ljudböckerna som kommit.

Skulle jag inte från början övat upp skrivandet via handen hade jag nog aldrig riktigt kunnat bygga meningar även om de var felstavade och hade fel tempus. Min gymnasielärare i svenska sa till mig att jag skrev intressanta uppsatser men stavade som en kratta. Han skickade mig till logopeden som slog fast att jag hade en lindrigare form av dyslexi. Tyvärr gjordes detta sista terminen på gymnasiet så betygen blev vad de blev, men jag fick en känsla av att jag kanske inte var så dum som jag inbillat mig och fått hört sedan lågstadiet.

Utan språket är man utestängd från samhället och möjligheten att påverka och utveckla tillvaron. Jag märker speciellt detta på de elever som kommer till Sverige och aldrig gått i skolan i sina hemländer, de är analfabeter och måste börja läsa som fem- och sexåringar gör. Hur ska ett barn i tidiga tonåren lyckas knäcka språkkoden och få läsförståelsen på några få år innan nia är slut? Det är ju dessa barn som oftast är de som går ut grundskolan med betyget F i ett eller fler ämnen. Ovanpå detta är det viktigt att även barn som är födda i Sverige behärskar språkförmågan, kanske det är dags att lågstadieeleverna får träna upp skrivandet och motoriken via handen för att klara läs-, skriv- och räknegarantin när de slutar årskurs tre. Ju tidigare de kan läs och skriva ju lättare blir det höger upp i årskurserna att ta till sig kunskaper.

Media SvD1, SvD2          
 

Ord och Handling

Omgivningen både den nationell som internationella påverkar varje människas livsförutsättningar. Jan Eliasson bjuder i sin självbiografiska bok på sitt liv i diplomatins tjänst. Här passerar kriser och konflikter revy med de människor som spelat roll i historien såväl förebilder som despoter.

Eliassons klassresa från arbetarkvarteren i Göteborg till toppdiplomat samt vice generalsekreterare är en färgstark berättelse. En inflikad del, av mig, har han en bror, Roger Holtback, som gjort en liknade karriär fast inom näringslivet. Alltnog är Jans berättelse en exposé över utrikestjänster i Paris, Bonn och USA. Även de medlingsuppdrag han hade med Olof Palme, som kriget i Iran-Irak.

Vi får följa hans väg till FN via bland annat ambassadör i Washington. Därtill hans korta period som svensk utrikesminister i regeringen Persson 2006. Mänskliga rättigheter, migration, flyktingar, hållbarhet och klimat har varit några ämnesområden han varit djup engagerad i under FN-tiden.

Jan beskriver också i kapitel 28 (s 289-297) vilka faktorer som ger en lyckad eller misslyckad medling och förhandling. De fyra storheterna som han lyfter fram är:

• Ordet eller orden som används
• Tidpunkten för utspel och förslag
• Kulturförståelse
• Personliga relationer och personlighet

Utöver en beskrivning av vad dessa fyra storheter betyder för framgång är det därtill det självklara att det krävs djup kunskap om ämnet.

Läsandet av boken har blivit en alternativ bild till den jag själv fått via media. Det är alltid viktigt att se händelseförlopp från olika synvinklar. Det bidrar Jan Eliasson i sin självbiografi.