Tillhör undervisningen i skolan det digital utanförskapet? Funderar man en stund kan det verka så, även om tappra försök görs att vara digitala invandrare. Under en Rotary lunch i fredags fick jag anledning att fundera på det här med digitaliseringen.
Det första som slog mig var är jag inföding eller invandrare. Beror på hur man lägger begreppet. Programmering och digitala räknar var det som var vardagen i min utbildning på KTH. Då främst för att programmera för att kunna göra avancerade beräkningar. Sådana som var näst intill omöjliga att göra för hand. Samtidigt började PC-datorerna sitt intåg. Leksaker för de som höll på med de riktiga maskinerna IBM 360 och andra typer av stordatorer. Dinosarier som för länge sedan är utdöda.
Varje trend i digitaliseringen har inneburit död för etablerade tekniker och affärer. Vem skulle tro att ett företag som Kodak inte skulle finnas. För två år sedan gick de i graven. Trots att de var först med Kodak moment. Problemet var att vi idag inte fotograferade mindre. Det har väl aldrig fotograferats så många moment. Skillnaden är att vi inte framkallar dem på papper. De publiceras direkt digitalt på Instagram eller Facebook. Om de skulle överlevt skulle de ha utvecklat Instagram.
På 80-talet försvann en hel yrkeskår. Typografer. Med ordbehandlingsprogrammen försvann behovet av att sätta tryckplåtarna till tidningarna. Hela yrkeskunnandet flyttade in i den digitala världen. Nu svär journalistera över oss otrogna läsare som inte köper papperstidningar och inte vill betala för den digitala plattformen. Samtidigt som vi som glada amatörer publicerar våra tankar i sociala medier. Det knep mediahusen tagit till på sistone att ta betalt genom prenumeration för digitala tjänster kan möjligen hålla ett tag. Problemet blir när digitala invandrare sakta dör ut. De digitala invånarna är nog bara beredd att betala om det är något unikt de vill åt. Tidningar som Financial Times med ett mycket exklusivt innehåll kan nog överleva med den strategin. Andra måsta hitta nya affärmodeller för att överleva.
Vad har nu detta att göra med skolans digitala utanförskap? När jag lyssnar till lärare låter de lika arga som journalister gör. Face to face är den all saliggörande sättet att undervisa på. Lika som journalister är bäst lämpade att sålla nyhetsflödet och skriva artiklar. Skolan är lika hjälplöst föråldrar i sitt sätt att se på undervisningen som journalister på att producera nyheter. För det som gäller för undervisningen är att skolan är långt bort från IT och neurovetenskapens landvinningar. Pedagogiken tillhör dåtiden. Lärare och ledning är oense om vem som har makten till förändring. Till detta hur ser framtidens lärarroll ut.
Skolans utmaningar ligger inte i den politiks kökkenmödding som just råder. Den har ytterst liten påverkan på vad som kommer att kännetecknas morgondagens skola. Om skolan fortsätter i tangentens riktning lär den hopplöst vara utspelare som kunskapsbärare. Därför är det högt tid att fundera på hur man digitaliserar undervisningen. Hur kan läromedel digitaliseras? Hur kan distansutbildning införas för att dela på ämnesexperter?
Frågorna är många. Svaren just nu är få. Men oerhört viktiga. Viktigare än de frågor som res i den skolpolitiska debatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar