Vad fan får jag för pengarna? En högst aktuell fråga Leif Östling och Peter Wallenberg säkert fråga sig när Volvo var på väg att köpa Scania 1999, genom ett fientligt uppköp.
I boken berättar Leif Östling om sina fyrtio år på Scania. En imponerande gärning och tid i ledningen för ett företag som få ha gjort. Därmed får man en unik inblick i svenskt näringsliv och dito internationellt. Scania är en av två industrijuveler på svensk mark. Ett under att ett så litet land kan ha två stora internationella verkstadsföretag i fordonsindustrin.
Berättelsen är rafflande på två plan. Den första hur man tydlighet ser till att skapa ett företag byggt på en filosofi om transparens och öppenhet. Det andra hur man försvarar alla sina positioner när det blåser runt omkring. Det är nästan som att läsa en finansdeckare om de olika turerna med Volvo, MAN och Volkswagen. Sådant man följt på sidan om genom åren.
Den delen i boken som beskriver städandet i Scania, från hierarkier till ett utifrån-in-perspektiv, där alla har access till information är välgörande hur man faktiskt går från ord till handling. Hur man går från det levererande företagets storlek till interagerande med kundbasen. Där den nuvarande nätverksekonomin avgör. Städandet tog tid, en sanning som många inte har klar för sig. Leif Östling började på tidigt 90-tal att städa Scania. Först i och med Volvos försök att överta företaget slöts leden inåt, de chefer och avdelningar som varit emot Toyota-metoden på Scania köpte det med hull och hår för att behålla jobben. Åter en sanning att det är vid stora kriser och yttre hot som de sista själarna blir frälsta och förbättringarna på riktigt kan komma igång. Men man ska aldrig förringa högsta ledningens tro och vilja att driva igenom förbättringar. Utan den kraften blir det bara halvhjärtade försök som dör ut.
Boken och Leif Östlings berättelse är både en lärobok hur man inför hållbarhet på riktigt, genom förbättringar i små steg dagligen, till den rafflande värld storfinansen är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar