Balansproblem

Lärarförbundet har gjort en undersökning av rektorer och förskolechefers vardag. Där uppges att två av tre har fått mindre tid att ägna sig åt pedagogiskt ledarskap. Inte undra på att vi har de resultat vi har i skolan. Samtidigt är det skrämmande att huvudmännen medvetet bryter mot lagen. Skolangens andra kapitel ger rektorer och förskolchefer makten över den "inre organisationen" på förskolan och skolan.


Olyckligt har lagstiftningen inte definierat rakt ut vad begreppet betyder. Lika lite finns en klar förklaring i förarbetena till lagen. Det ända man får luta sig mot är Skolinspektionens tolkning. Där tolkas det som den pedagogiska verksamheten. Tyvärr har även huvudmännen en bristfällig styrning av uppföljning. Hela 9 av 10 huvudmän får nedslag på att de saknar systematiskt kvalitetsarbete när det gäller att planera, följa upp och utveckla verksamheten.


En av de frågor som borde oro huvudmännen är varför deras verksamheter inte fungerar. Är det för många byråkrater på kommunhuset? Borde de inte istället ägna sig åt att utföra de administrativa sysslor som förskolechefen och rektorn ägnar sig åt.


Avlöva byråkratin på förvaltningarna och bygg ut administrationen på enheterna. Den viktigaste uppgiften för förskolechefer och rektorer är att leda verksamheten. Förskollärare och lärare ska inte behövas lämnas i sticket när det gäller den pedagogiska verksamheten. Ledare som inte har verksamhetens vardag som huvudprioritet kommer aldrig att lyckas leda en verksamhet. Om ledare i konkurrensutsatta verksamheter skulle bete sig som i skolans värld skulle de för länge sedan gått i graven. Skolans och förskolans smala lycka är att de har en lagstiftning som håller den under armen.


Media SvD Lärarnastidning

Mer resultatstyrning

Något måste uppenbarligen var fel i den politiska diskussionen. Även om vi har ett granskningssamhälle blir det inte bättre av att rikta om sökarljuset från en typ av resultatgranskning till en annan. Samtidigt undrar man hur det är bevänt med kunskapen om vad skollagen (2010:800) sätter för ramar för den statliga kontrollen.


Verkar vara få som observerat att Skolinspektionen gör kvalitetsgranskningar inom speciellt givna områden. Allt från avhopp från gymnasiet, dyslexi, rektors ansvar, mm. Där beskrivs både de som är bra och de som är mindre bra på att tillämpa läroplanen. Att då söka en omformning av tillsynsuppdraget till ännu mer resultatstyrning verkar huvudlöst. Det påpekar Lewin i sin utredning.


Om något skulle ändras på Skolinspektionen på dess uppdrag borde politikerna snegla hur det här med granskning, examination eller tredjepartscertifiering går till inom kvalitetsområdet. Där finns redan existerande ordningar internationellt hur sådana ska gå till. Där sätts höga krav på kompetens hos de personer som genomför sådan uppdrag. Om uppdraget skulle ändras krävs också en helt annan besättning av kompetenser på Skolinspektionen. De som gör tillsynen idag är oftast samhällsvetare och jurister med ringa kunskap om det pedagogiska. Om det ska bli någon stuns i en ändrad inriktning måste fler granskar med pedagogiska erfarenheter anställas. Skolinspektionen skulle mer se ut som den "gamla" utbildningsinspektionen som Skolverket bedrev innan 2008.


Ska politikerna ändra inriktning på sin myndighet måste det finnas en politisk enighet att den ska omfatta hela uppdraget att granska både målstyrning och resultatstyrning. Inte bara den ena storheten.


Media SvD     

Skilda språk

Språk och matematik har skilda utryckssätt. Matematik kan man lära sig via en språklig kontext. Att man skriftligen skriver upp ett problem för att lösa det. Oftast vanligt sätt vid vardagsmatematik. Om det är ett bra sätt att lära barn matematik kan man fundera över.


Det mera traditionella sättet är att lära sig matematikens olika uttryckssätt. Vad är cosinus för något? Hur löser man logaritmer? Vad är roten ur något? Matematiken har ett helt eget språk man går miste om om man bara lär sig det via det textbaserade sättet. En parantes i språket är ingen viktig sak. Mer ett förtydligande. Parantes i matematiken är en avgörande sak. Vet man inte skillnaden kan man hamna väldigt fel.


Matematiken innehåller många sådan språkregler som inte går att lära sig på annat sätt än att kunna matematikens språk. Det är en viktig sak att fundera över när vi pratar elevers bristande matematik kunskaper. Är det rätt pedagogisk metod som används i dagens skola? 

Betyg F

Slutrepliken på Suhonen och Svensson debattomgång kan inte annat än bli underkänt - betyget F. Varför? Jo, åter glider de på fakta kollen och vetenskaplighet. Det är brukligt att hänvisa till vilka källor man har. Man nämner inte att det är 1985 års skollag man refererar till.


Lika lite som riktigheten i tidsangivelsen för Skollagen (2010:800). Lagen togs i riksdagen den 22 juni 2010 och trädde i kraft i början på augusti 2010. Samt började tillämpas från 1 juli 2011. Inte 2012.


Nästa sakfel är det här med påverkar av skolresultat. Vi fick oss till livs (140218) vid det öppna utskottsseminariet av OECDs Andreas Schleicher bland annat att skillnaden i resultat är mer signifikant mellan klassrummen än mellan skolorna. Dessutom spelar det ingen roll vem som äger skolorna i ett skolsystem. Inget skolsystem är bättre än dess lärare.


Så det vore klädsamt om herrarna Suhonen och Svensson byggde argumenten på fakta och inte tyckande och tro.


Media SvD  

Kommunalpampens snäva syn

Vem har makten att styra i skolan. Kommunen på uppdrag av staten. Då är det märkligt att läsa att staten ska minska sin styrningen. Man kan funderar över hur den statliga styrningen tillämpas eftersom den själv gör sig skyldig till att bara fokusera en del i mål- och resultatstyrningen. Ensidigt fokus på resultatstyrning hamnar fel noteras i Leif Lewins utredning. Utan koppling till mål säger resultat ingenting.


Birger Hultman går till tals för minskad statlig styrning på Brännpunkt SvD (140218) med att säga:

Lärare med stora befogenheter, både ifråga om undervisningen och när det gäller ordningen i klasserna, skulle mötas med ökad respekt av såväl elever som föräldrar.

Riktigt i sig, men man undrar hur ha läst skollagen i sin argumentation. Skollagen är ytterst tydlig på att det är lärare och förskollärare som har makten över undervisning. Rektorer och förskolechefer över den pedagogiska verksamheten på förskolan och skolan. Skollagen begränsar här huvudmännens makt över det pedagogiska.


Är det här skon klämmer för fd kommunpampen Hultman? Att staten direktstyr undervisningen via styrdokumenten? Man undrar. Staten har i sina styrdokument talat om VAD och VARFÖR men inte på något ställe sagt HUR. De som upplever detta så har med stor sannolikhet inte läst och tolkat styrdokumenten. Så ja, det finns skönhetsfläckar i skollagen och andra reformer som lärarlegitimation som begränsar urvalet att anställa undervisande personal. Men inte hur själva undervisningen ska gå till. Den makten är lärarnas och rektors.


Media SvD  

Blodlös politik

Politiken är blodlös i den meningen att man inte lyckats presentera en bild av framtiden. De rödgröna kör retrospårets upptrampade stigar och Alliansen eller M kör jobblinjens söndertrampade retorik. Svensk politik befinner sig i en kris. Ledarna har betydelse.


Läser Tony Blairs memoarer och berättelsen om krishanteringen i Nordirland. Han har tio punkter för en lyckad sådan. Den åttonde är just: ledare är betydelsefulla. Han skriver:

Saken är den att det allra enklaste för de olika parterna i en konflikt är att hålla fast vid sina etablerade positioner. En ideologi, till och med en slags teologi, har växt upp runt konflikten och återspeglar dess ensidiga karaktär. Man ser allting genom ett prisma som skapats av denna ensidiga ideologi. Att hålla fast vid innebär att man går på väl upptrampade stigar, som kanske inte leder någonstans, men vars underlag är ordentligt slitet, vars landmärken man omedelbart känner igen och där de som följer efter trivs allra bäst.

Även om detta handlar om den djupa konflikten mellan ärkefienderna på Nordirland ser jag mönster i dagens svenska politik.


Hur väl intrampade är de stigar som rått under de senaste mandatperioderna? Hos Alliansen verkar man ha en väl upptrampad linje med jobbpolitik som förlitar sig på att stora organisationer ska stå för detta. Man ser inte att jobbskapande sker i andra dimensioner i ett kunskapssamhälle. Medan de rödgröna verkar nyvaket omfamna en vänsterretorik från 68-rörelsen och framåt. Då de ledande personerna knappt vara födda men tillhör just välfärdens barn. Kan det vara en nostalgis upptrampad stig från barndomen de försöker återskapa?


Inga av dagens politiker har en blodfylld bild över vart Sverige ska befinna sig om tio år. Var finns den politiska bild som gör att civilsamhället inte trasas sönder av politruker? Var finns de ledare som kommer att skapa politiskt risktagande för att dra Sverige vidare?


Media SvD, DN   

Herr Arnes penningar

Striden efter Leif Lewins utredning om kommunaliseringen tycks stå om vad det statliga ingreppet ska innebära. Som det ser ut idag är det pengar och pedagogik striden står om. Med nya skollagen har staten redan tagit makten över undervisningen.


Som lagen är skriven har huvudmännen endast makten över utbildningen. Med utbildning menar lagen verksamheten kring kärnverksamheten utbildningen. Däremot definierar skollagen undervisningen som förskollärares och lärares ansvar och uppdrag. På det visat har staten gjort en direktkoppling på uppdraget från skollag och läroplaner direkt till enheterna. Genom skolplanens skrotande har huvudmannen fråntagits den juridiska rätten över pedagogiken.


Så här borde det inte föreligga några problem för var sig förskolechefer, rektorer, lärare och förkollärare. Tyvärr har huvudmän både offentliga och enskilda krampaktigt hållit kvar sin makt i okunskap eller rent taktiskt.


När vi kommer över på finansieringen av skolan och arbetsgivaransvaret är stridsfrågan förstatligandet. Den enklaste delen är kanske att återgå till den del av kommunaliseringen regeringen Carlsson med skolminister Göran Persson valde. Att åter göra statsbidragen riktade och därmed rycka undan kommunernas möjlighet att använda bidragen till allt annat än att satsa på skolan. Under tiden kan man fundera på all kringverksamhet som byggnader mm.


Nästa fråga är var arbetsgivaransvaret ska ligga? Här medger lagarna redan idag att det finns tekniska möjligheter att lägga det på skolorna direkt. Kanske vore det lättare om man skulle skapa en valfrihet för elever och föräldrar att välja skola utan restriktioner i valet. En skola som väljs oavsett om den är statlig, kommunal eller privat. Då skulle överlevnaden i skolan bero i vilken omfattning varje skola skulle lyckas med sitt systematiska kvalitetarbete.


Oavsett detta är skolsystemets politiska dimension en fråga som har kort och lång sikt. I det korta perspektivet skulle man kunna koppla ihop finansiering och undervisningen på ett sätt som innebär att statbidragen betalades ut direkt till skolorna kopplat till deras behov av utveckling. För dagens budgetsystem med generalla höjningar eller sänkningar har spelat ut sin roll. Frågan är om politiker vågar ta i frågan i samförståndsanda före valet 2014.


Media DN