Något måste uppenbarligen var fel i den politiska diskussionen. Även om vi har ett granskningssamhälle blir det inte bättre av att rikta om sökarljuset från en typ av resultatgranskning till en annan. Samtidigt undrar man hur det är bevänt med kunskapen om vad skollagen (2010:800) sätter för ramar för den statliga kontrollen.
Verkar vara få som observerat att Skolinspektionen gör kvalitetsgranskningar inom speciellt givna områden. Allt från avhopp från gymnasiet, dyslexi, rektors ansvar, mm. Där beskrivs både de som är bra och de som är mindre bra på att tillämpa läroplanen. Att då söka en omformning av tillsynsuppdraget till ännu mer resultatstyrning verkar huvudlöst. Det påpekar Lewin i sin utredning.
Om något skulle ändras på Skolinspektionen på dess uppdrag borde politikerna snegla hur det här med granskning, examination eller tredjepartscertifiering går till inom kvalitetsområdet. Där finns redan existerande ordningar internationellt hur sådana ska gå till. Där sätts höga krav på kompetens hos de personer som genomför sådan uppdrag. Om uppdraget skulle ändras krävs också en helt annan besättning av kompetenser på Skolinspektionen. De som gör tillsynen idag är oftast samhällsvetare och jurister med ringa kunskap om det pedagogiska. Om det ska bli någon stuns i en ändrad inriktning måste fler granskar med pedagogiska erfarenheter anställas. Skolinspektionen skulle mer se ut som den "gamla" utbildningsinspektionen som Skolverket bedrev innan 2008.
Ska politikerna ändra inriktning på sin myndighet måste det finnas en politisk enighet att den ska omfatta hela uppdraget att granska både målstyrning och resultatstyrning. Inte bara den ena storheten.
Media SvD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar