Efter att lyssnat till föredragen inför utdelningen av Nobelpriserna i Konserthallen igår kan man åter konstatera en sak. Det är inte troget och träget empiriskt arbetet som skapar de banbrytande upptäckterna. Två vikta ord förknippas med det: slumpen och lekfullheten.
Slumpen för att det fordras massor av misstag för att komma fram till det som till synes inte är någoting. Lekfullheten att våga göra annorlunda och gå på tvärs mot rådande paradigm. Ta bara provrörsbefrukning och grafen som exempel.
Därför tänker jag att det är jätteviktigt att inte släcka barns oförställda nyfikenhet att upptäcka saker och deras sätt att pröva för att lära sig. Det är när vi vuxna lägger oss i som kreativiteten dödas. Är det det som ligger bakom de problem vi ser med kunskapsnivån enligt PISA.
Är tillräckligt gammal för att vuxit upp på bakgården där det var ont om vuxna som såg till oss ungar. Där fick vi själva fantisera och testa gränser för att lära oss. Vi blev på kuppen duktiga på att läsa det sociala spelet för att överleva. Samtidigt var det ingen som satte gränser för vår fantasi och upptäckar glädje. Den nyfikenheten tog jag med mig in i skolan.
Kanske inte alltid följde jag vad som sades i katedern för att man vred och vände på saker. Även som liten var man ifrågasättande till förtret för omgivningen. Går det att göra på ett annat sätt. Skulle man gå idagens skola skulle man säkert ha problem, eftersom det oftast är medelmåttorna som är normen.
Frågan är, kan vi tillåta och uppmuntra ifrågasättandet? Om inte tror jag vi ohjälpligt kommer att halka efter som kunskapsnation.
Frågan är snarare: har vi råd att låta bli att tillåta och uppmuntra ifrågasättandet?
SvaraRaderaDet är svårt att arbeta mot gemensamma mål med hjälp av ett centralt styrt innehåll samtidigt som man uppmuntrar nyfikenhet och att tänka utanför ramarna, men vi måste försöka!
SvaraRadera@Morrica, nej vi har inte råd.
SvaraRadera@Christer: jag ser inte riktigt det svåra. Är inte de ifrågasättande och nyfikna inom ett ämne som ska ha högsta betyget. För i det ligger väl ordet förmåga. Att rapa upp kunskaps innantill är väl ett E betyg eller?
Problemet är förstås att man ifrågasätter olika saker och att det förstås också går att känna besvikelse när någon av ens favorit-tankar möter motstånd. Apropå ett bibelcitat inspirerat av Morrica om bjälken och flisan (grandet) i ögat så pratar vi också med bitterhet om förändringsobenägenhet och "skoljante" utan att tänka på att det är en annan människas ifrågasättande av idéer som han eller hon kan ha en hel del berättigade skäl till att motsätta sig.
SvaraRaderaNär det gäller eleverna är det ännu viktigare att de känner att ifrågasättandet ger positiv återkoppling. Där ska ett välformulerat sågande av Strindberg kunna bidra positivt till svenskabetyget.
Christer, det är alltid svårt att föreställa sig hur man ska hantera det man inte är van och hemtam med, men jag tror att om man faktiskt vågar släppa sargen och ge sig in i det nya, utan att försöka åstadkomma någon 'inskolningsperiod' med lite av det gamla och lite av det nya kommer man att finna att det finns mer utrymme för både nyfikenhet, ifrågasättande, olika arbetssätt och tänkande långt utanför alla ramar än man kan föreställa sig nu, när man fortfarande står utanför, sträcker på halsen och kikar in.
SvaraRaderaPlura, nej, det är inget E. Det är bara en påbörjad kurs.