Funderar på det här med dagdrömmeri. Vet sedan liten att jag ägnat mig åt sådant när jag tyckt det var tråkigt eller när intresset sviktat. Speciellt minns jag att man kunde sitta i klassrummet på våren och titta ut genomförnstret. Vips var tankarna någon annan stanns.
Och inte har det blivit bättre när man blivit vuxen. Hur många gånger har man inte stängt öronen när sammanträdet tenderar att bli tråkigt eller när man är på kurs och den där stäpphönan framme på podiet mal på.
Helt plötsligt har jag fått en förklaring. Nu på morgonen började jag studera boken den lärande hjärnan. Det har tydligen något att göra med vårt arbetsminne. Enligt boken verkar det som när uppgifter blir mentalt krävande tar vi till denna säkerhetsventil. Man kom också fram till att koncentrationsförmågan och distraherbarheten hör ihop. Så bra tänker jag. Då har jag en förklaring. Men jag tycker mig se en till. Hos mig dyker dagdrömmen upp när jag inte vill men måste.
Hur upplever ni det här med dagdrömmandet? Är det bra eller tyder det på ointresse?
Läste ett debattinlägg om gymnasieelever och deras engagemang under lektionerna. Något som slog mig, kan det vara så att datorspelandet och datoranvändandet har gjort att vi fått svårare att koncentera oss på sådan inlärning som inte omedlbart ger en kick? Är det det som gör att lärsförståelsen blir sämre? Det krävs ju ett gediget tråkigt nötande av ord för att ibland borra sig ner i textmassan. Kanske svaret kommer längre fram i boken.
Källa: Klingberg, Torkel. Den lärande hjärnan, 2011, Natur&Kultur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar