Så fick jag höra om mig själv när jag var liten. Då fanns inte begreppet låtsaskompis eller rollspel. På femtiotalet betraktades detta som dagdrömmare eller livlig fantasi och lite udda. Fantasi gjorde den verkliga världen mer spännande eftersom man kunde fabulera. Om det hjälpte från rädsla eller något annat har jag svårt att sätta fingret på. Men som ensambarn var det en hjälp till egen lek de dagar det var regnigt.
Med perspektiv på livet kan jag konstatera att denna fantasi har gjort det lätt att skapa. För författeri är definitivt att ha massor med låtsaskompisar. Det märkliga är att de är väldigt aktiva under själva skrivperioden för att sedan åter förflytta sig in i skuggornas landskap.
Jag skulle önska att skolan inte i så mångt och mycket förstör denna gåva som barn har. Fantasin gör att du får ett bildseende där du kan blanda logik och bild till en helhet. För skrivandet är ju inte annat än att i ord skapa stämningar och bilder som finns i huvudet. Detta kan sedan förmedlas till andra läsare fast då i en fantasi hos läsare som säkert inte är lika som hos den som skrev.
Kan också tänka mig att fantasi eller låtsatskompisar kan fungera som inträdesbiljetten till ett empatiskt förhållningssätt. Fantasin gör dig mottaglig för andras världar och upplevelser.
Detta beskrivs bra i artikel i SvD på Idagsidan. Läs den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar