Debatten efter att Björklund presenterade utredaren Leif Lewin och hans effektstudie av skolans problem, baserad på kommunaliseringen, är klart konspiratoriska. Efter att läst utredningsdirektiven finns inte en stavelse om att utredningen ska mynna ut i ett förstatligande av skolväsendet.
Dessutom undrar man hur historiebeskrivningen är i lärarkår och annorstädes. Skolan har alltid varit kommunal. Lärare har varit anställda i kommunen. Det var lönerna och avtalen på arbetsmarknaden som var statliga, likaväl som fortbildnings insatserna. För övrigt var den centrala styrningen från staten byggd på penninga tilldelning (Länsskolnämnder) och pedagogisk regelstyrning (Skolöverstyrelsen) medan utförandet var kommunernas.
Om jag föregripa Lewins resultat, om drygt ett och ett halvt år, är det framför allt två saker jag kan se att de kommunala skolhuvudmännen brustit.
För det första, har inte huvudmännen tagit sin uppgift på allvar. Man har inte tilldelat ekonomiska resurser utifrån klara resursbehov byggd på uppföljning och utvärdering av faktiska förhållande ut på skolorna. Kommunerna har bara i sort sätt använt volymbaserad budget. Fullständigt huvudlöst.
För det andra, huvudmännen har inte fullföljt sitt genomförande uppdrag. Under hela tiden har staten ställt tydliga krav på den pedagogiska verksamheten. Här har helt plötsligt kommunala huvudmän börjat uppföra sig som att de själva ska styra den delen av skolan. Skolplanen fick en felaktig tillämpning när kommunerna började hitta på egna mål och aktiviteter i strid med de nationella målen fastlagda av regering och riksdag.
Detta otyg fortsätter än idag, fast vi fått en skollag som avklätt kommunerna och även fristående skolors ägare makten över den pedagogiska organisationen.
Skollagen har förskjutit makten till rektorer och lärare. Det är till och med så att staten har kopplat sig förbi huvudmännen när det gäller undervisningens genomförande. Här har staten en direktstyrning. Det är bara de fastställda nationella målen som gäller för likvärdigheten. Mål- och resultatstyrningen innebär att undervisningen går till på det vis rektorer och lärare väljer att göra det, bara de uppfyller de av staten fastställda målen. Inte vad klåfingriga hobbypolitiker i kommunfullmäktige eller barn- och utbildningsnämnder tycker.
För övrigt anser jag det är av nytta att en professor emeiritus gör utredningen. Han kan stå fri både mot uppdragsgivaren och akademin i sin effektanalys.
Källa: Utvärdering av effekterna av kommunaliseringen av skolväsendet, Dir 2012:84.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar