Med stigande förvåning läser jag Baylan(s) inlägg om de skolor som inte når sina resultat. Retoriken känns igen. Problemet med skolans resultat är inte segregation eller någon socioekonomisk fråga utan snarare hur skolan tar sitt uppdrag på allvar.
Ta bara Nossebroskolan som ett av många exempel. När de vågade att ifrågasätta sitt arbetssätt i undervisningen hände något. Då steg resultaten. Detta gjordes utan varken statligt stöd eller nämnvärda extra resurser från Essunga kommun.
Det är pedagogiken det är problem med och inte några yttre faktorer som debatten vill hävda. Fast det är som att svära i kyrkan att påstå detta. Offerkulturen är stor i vissa delar av skolväsendet.
För det Baylan skriver om rektorer och skolans personal, där jag förmodar att han inkluderar lärare, är att de måste utveckla ett systematiskt kvalitetsarbete. Är att slå in öppna dörrar. Det är ett lagkrav sedan ett och ett halvt år sedan. Bryter man mot detta krav är det ett lagbrott. Systematiskt kvalitetsarbete är att varje dag ställa sig frågan: Vad har jag förbättra idag?
Systematiskt kvalitetsarbete är en del av allas uppdrag i svenskt skolväsende. Det är ingen sak bredvid sidan av de vanliga arbetsuppgifterna. När skolor börjar tillämpa detta på bred front behövs inga extra resurser till skolan. Det är Nossebro och andra skolor ett vittne på. Men när skolor inte vågar att ifrågasätta sina arbetssätt kommer vi aldrig att få se det våra politiker så hett eftersträvar: en likvärdig skola med elever som når sina kunskapsmål.
För övrigt anser jag att skolan har fantastiska möjligheter att bryta den nedgående spiralen genom att på allvar jobba med att bli lite bättre varje dag.
Media SvD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar