All verksamhet, oavsett den är för att producera varor eller tjänster, måste bygga på mätbara mål. Allt annat är av ondo. När man från skolans lärare får hör att det inte ska mätas blir man mörkrädd. Endast att veta var man står och vart man vill kan man förbättra sitt sätt att arbete.
När man sedan fortsätter läsandet av debattartikeln på Brännpunkt SvD blir man skrämd av två anledningar. Dels över att huvudmännen inte vet sin plats i den nya skolvärld som gäller från den 1 juli 2011. Dels att lärarna verkar ha skrämmande dålig kunskap om sitt uppdrag utöver att undervisa.
Skolan har sedan 1994 varit mål- och resultatstyrd. Att man inte tillämpat detta beror ytterst på att kunskapen är mer eller mindre noll om detta. När reformen kom 1994 skulle det börja jobba från dag ett utan kunskap om hur det går till. Tycks fortfarande vara total okunskap om hur man använder de nationella läroplanerna.
Dessutom är det befängt att tro att det är huvudmännen själva som ska ägna sig åt skolutveckling. Om man läser skollagen och Skolinspektionens tolkning av den samma innebär 4 kap 7 § att all skolutveckling ska komma från enheterna (skolan). Inte från huvudmännen. De har bara i uppdrag att sammanställa alla enheters önskemål och prioritera efter inriktning och behov.
Debattörerna tar upp det här med betygsstatistik som enda kriteriet för mätning. Där är jag rörande överens med debattörerna. Den typen av statistik säger nada om skolan är bra eller dålig. Är bara en komponent i ett signalsystem för elever att ta sig till nästa utbildningsnivå och hur väl de uppfyller betygskriterierna. För att skolan ska veta om man är på rätt väg måste man börja tillämpa de nationella målen i Lgr 11:s kapitel 2 och Lgy 11:s kapitel 2. Det är dessa som styr hur undervisningen är effektiv eller inte. Inte betygsstatistik.
Systematiskt kvalitetsarbete är idag ett uppdrag som åvilar lärare, elever och övrig personal på skolan ingen annan. Rektorer är ansvarig för detta på skolan. Medan huvudmännen är det på sin egna förvaltning eller styrelsen i fristående skolor.
Så det är hög tid att skolorna och huvudmännen sätter sig på skolbänken och lär sig hur skollagen och läroplanerna fungerar för att skapa ett kretslopp för mål- och resultatstyrning. Kanske de ska börja med att studera boken "Från skollag till vardagsarbete". Den finns för alla tre skolformerna.
Skolverkets allmänna råd är för allmänt skrivan. Tarvas mycken kunskap för att förstå vad som skrivs där. Uppenbarligen har inte många förstått innehållet i de allmänna råden. Då kan boken jag tipsar om ge handfast ledning hur man inför ett systematiskt kvalitetsarbete i skolan och hos huvudmannen.
Media SvD
Nu är ju själva problemet just hur uppdraget är utformat. Att du använder uttrycket "vet sin plats" är talande. Vi menar ju att lärarnas "plats" bör vara en annan. Dessutom håller jag inte med om premissen att det som inte kan mätas är av ondo. Skolan har exempelvis till syfte att väcka nyfikenhet och intresse för ett fortsatt, livslångt, lärande. Hur ska det mätas tycker du?
SvaraRaderaMed vänlig hälsning
Pär Larsson
Pär, vad jag säger är att ni lärare har ett större mandat att sköta undervisningen. Huvudmännen har ansvaret för utbildningen, vilket är en het annan sak än undervisningen (1 kap 3 §).
RaderaSå du och jag har samma syn på vilken plats ni har. Planera-Undervisa-Utvärdera-Förbättra.
När det gäller detta med mäta. Det finns fler sätt att mäta än bara kvantitet. Kvalitetativa mätningar är lika fullgoda. Ta bara betygssystemet. Det är en kvalitetativ mätning baserat på målrelaterade betyg. Så det är fantasin som sätter stopp. Nyfikenheten sätter du ju om du låter elverna själva fundera på vilka kunskapmål de ska nå ett livslångt lärande. Eleverna själv och ni som lärare borde diskutera detta.
Eftersom ni är gymnasielärare borde ni snegla på hur grundskolans tankar kring IUP fungerar. Ta gärna en titt på hur Bertorpsskolan i Täby jobbat med frågorna.
För övrigt anser jag att lärarna också bör börja studera läroplanens kapitel två och de nationella målen för undervisningen.