När jag växte upp under 50-talet var det skillnad på oss som växte upp på bakgården och barnen från fina gatan. Dagens motsvarighet till Rinkeby och Östermalm i Stockholm. Skillnaden då och nu var att segregation oftast bestod av svenskars olika social bakgrund. Inte som idag mellan en invandrad befolkning och infödda. Även om finnar, italienare och jugoslaver arbetskraftsinvandrade i slutet av 50-talet och 60-talet.
Segregationen hade ett ansikte. En av mina klasskompisar växte upp här:
Jag på bakgården i ett barnrikt kvarter en kilometer bort. Vi gick i samma skola. Från första klass i folkskolan och slutade som första kullen ut från grundskolan. Segregationen var tydlig när det gäller bostad. I den centralstyrda och genomreglerade skolan fanns inget fritt val vart man skulle gå. Närprincipen gällde i högsta grad.
Det var väl sedan när fortsatta studier började som det fria valet inträffade. Ett fritt val som även innebar akademiska studier. En klassresa som var möjlig då. Men trots denna klassresa innebär det inte att den obefintliga skolsegregationen resulterade i en klass löshet. Någon smältdegel inträffade inte. Det var bara de nio år som vi "tvingades" gå i samma skola som vi var klasslösa. Därefter cementerades mönstren.
Frågan kvarstår, skulle det bli bättre om vi åter inträdde på vägen med icke fritt skolval?
För mig är det en politisk våt dröm att skapa ett samhälle som inte är segregerat. Inte ens USA är det. Där bor befolkningen oftast i comunnity med samma bakgrund, Little China, m fl. Ofta med religionen som kittet.
För övrigt anser jag att mer central reglering inte främjar mångfalden i skolan. Skolans bristande resultat får sökas på annat håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar