Vi i mittfåran

Avgörandet om integration och den svenska kulturens kraft ligger i det svenska samhällets mittfåra. Idag är det internationella kvinnodagen. En symbolisk dag som borde vara en ständigt viktig fråga.

Tove Lifvendahl tar idag upp kvinnor situation i dagens Sverige. Då inte majoritetsbefolkningens kvinnor utan de som kommit till Sverige och deras kamp i integrationen. I ledaren berättar hon om Mariet Ghadimi som ursprungligen kommer från Iran med sina föräldrar. Med sig hade hennes familj den kultur som råder i hemlandet. Samma gäller med stor säkerhet även dagens nyanlända.

Den svenska kulturen har kommit långt i frigörelsen från klankulturer eller familjen som bas för kulturen och samhällets uppbyggnad. Genom slopandet av sambeskattning har kvinnornas rätt stärkts i en jämställd riktning. Samtidigt som vi byggt ett samhällskontrakt där vi överlämnat det sociala tryggheten till samhället från familjen eller klanen. Där minsta enheten är individens frihet. Där familjeproblem och annat tagits över av samhället.

Givet detta uppstår krockar i samhället när vi inte integrerar nyanlända i den delen som har att göra med hur vi förhåller oss i Sverige till avvikande synsätt i förhållande till våran kultur. Tassandet i utmarkerna blir så fel. Integration är inte bara utkomst och svenska språket. Det är också att se till att de skadliga nätverken som följer med nyanlända luckras upp. Ett slående exempel om när myndigheter som ska skydda barn diskriminerar istället med hänvisning till kultur och religion.

Tove skriver om en mejlkonversation mellan en flicka och socialtjänsten:

Svaret från handläggaren: ”Socialtjänsten har i samråd med din vårdnadshavare beslutat om ett nätverksmöte. På samma sätt som vi behöver utreda din inställning kring oro vad gäller bortgifte behöver vårdnadshavares inställning tydliggöras. Utifrån att det är så många som är delaktiga i din situation framkom det i dialog med din vårdnadshavare att det vore bra att samla samtliga vuxna för att prata om oron och den gemensamma bilden av situationen.”

Hur olovligt naiv får man vara? Givet den klanstruktur och kultur som råder i dessa nätverk kommer det totalt att sabba denna flickas möjligheter. De närvarande i nätverket kommer att bevaka sina intresse, inte flickans.

Samma sak slår mig när det gäller skolan. Det svenska skolväsendet vilar på en demokratisk fostran och kunskapsutveckling. Grundskolans läroplan innehåller skrivningar om att skolan ska främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. Läroplanen innehåller följande skrivning:

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

Det intressant blir här relationen skolan och hemmet. Hur tacklas nätverkskulturen och vårdnadshavarna av skolan i relationen till barnen som inte har den svenska kulturen. Hur hanterar skolan informationen om missförhållande? Hur hanterar skolan undervisningen i sexualundervisning, idrott och hälsa? Hur hantera skolan alla frågor som krockar med skolans uppdrag i den svenska kontexten och andra kulturella kontexter som de invandrade har med sig? Speciellt är problemet stort för flickor från andra kulturer. Där det är ljusår mellan hur svenska flickor och dessa invandrade systrar lever och är fria individer.

För övrigt anser jag att skolan ska vara den integrationsfaktorn som hjälper nyanlända in i det svenska samhället. Då måste vi i mittfåran sätta ned foten kring de obehagliga frågorna och inte tassa runt den heta gröten.

Media SvD