Då var ett bloggår till ända. Roade mig med att kolla vad som berört och upprört mig under året på bloggen. Visar sig vara skiftande saker. Det har mest handlat om skolan. En nypa politik och mitt i sommaren det här med extremism och religion.
Året började med reflexioner kring det här med skolans nya uppgift att jobba med systematiskt kvalitetsarbete. Till hjälp togs utgången i managemantprinciperna i ISO 9000 och de grundläggande värderingarna i SIQ-modellen.
Februari fick vi som TV-tittare åter bekanta oss med teve-serien Klass 9A. Många vara diskussionerna om sanningshalten i det som beskrevs i TV-rutan. Ett skymtade fram att skolan har ett systemfel.
Andra intressanta ämnen som ventilerades under våren var kränkningar, riskkapital, slöseri med begåvningar och en å annan bok recention.
Hösten präglades mycket av att Dagen D inträffade den 1 juli för skolan. Så saktas hösten glöd in i vinter blev det mer klart för skolan att det inte var business as usel. Hösten avslutades med Skolfront och ett nytt program av Natanael Derwinger, Världens Bästa SkitSkola - VBSS.
Mycket att botanisera i av det som är skrivet under 2011. Nu får vi se fram mot de 366 nya dagarna av bloggande. Tills dess:
Happy New Year 2012.
Kunskapens trädgård
lördag 31 december 2011
Tänk om...
...Sverige valt en annan politisk väg på 40-talet. Striden stod mellan det fria socialliberala samhället och socialistisk centraldirigering.
Vi vet hur det gick. Det blev inte helt centraldirigerat så länge Ohlin eldade på och Sträng var rikshushållare. Men det kollektiva samhället förstörde en av de mekanismer som möjligen det socialliberala samhället skulle bevarat. Ett samhälle som appellerade på människor instinkt och känsla för enskildas rörelsefrihet.
Det var ju det som låg till grunden för det samhälle som fanns efter förra sekelskiftet då svensk näringslivet växte och välståndet så sakta började spira. Att det trots de socialiserings strävande som socialdemokratin, med Wigforss i spetsen, började realisera under perioden fram till 1976 och den välståndsökning vi såg trots centralstyrning, kan vi nog tillskriva vår intakta industri och behovet av återuppbyggnad i världen efter kriget. Samt en ohelig allians mellan staten och kapitalet. När marknaden vände i mitten av 60-talet slutade industrin att växa och en enorma utbyggnad av offentlig verksamhet startade.
Mekanismer som idag är till förfång för att skapa det nya samhället. Vi har trots ökad individualism inte ett samhällsklimat som gagnar risktagande. Vi har inte det samhälle som appellerar till människors instinkter och känsla för enskildas rörelsefrihet som Ohlin var varm anhängare av.
Trots fem års Alliansinnehav är det fortfarande för mycket av det gamla samhället kvar. Det räcker inte med enbart en arbetslinje för att få fart på hjulen. Det är dags att bryta upp de kollektiva systemen på socialförsäkrings området och gör dem individbaserade. Precis som Ohlin förfäktade i ATP-striden. Då börjar vi kanske skönja möjligheten att drivkraftiga personer vågar just använda sina instinkter och den enskilda rörligheten för att vara med och skapa det nya samhället.
Källa: Larsson, Sven-Erik (1998) - Bertil Ohlin, Atlantis.
Vi vet hur det gick. Det blev inte helt centraldirigerat så länge Ohlin eldade på och Sträng var rikshushållare. Men det kollektiva samhället förstörde en av de mekanismer som möjligen det socialliberala samhället skulle bevarat. Ett samhälle som appellerade på människor instinkt och känsla för enskildas rörelsefrihet.
Det var ju det som låg till grunden för det samhälle som fanns efter förra sekelskiftet då svensk näringslivet växte och välståndet så sakta började spira. Att det trots de socialiserings strävande som socialdemokratin, med Wigforss i spetsen, började realisera under perioden fram till 1976 och den välståndsökning vi såg trots centralstyrning, kan vi nog tillskriva vår intakta industri och behovet av återuppbyggnad i världen efter kriget. Samt en ohelig allians mellan staten och kapitalet. När marknaden vände i mitten av 60-talet slutade industrin att växa och en enorma utbyggnad av offentlig verksamhet startade.
Mekanismer som idag är till förfång för att skapa det nya samhället. Vi har trots ökad individualism inte ett samhällsklimat som gagnar risktagande. Vi har inte det samhälle som appellerar till människors instinkter och känsla för enskildas rörelsefrihet som Ohlin var varm anhängare av.
Trots fem års Alliansinnehav är det fortfarande för mycket av det gamla samhället kvar. Det räcker inte med enbart en arbetslinje för att få fart på hjulen. Det är dags att bryta upp de kollektiva systemen på socialförsäkrings området och gör dem individbaserade. Precis som Ohlin förfäktade i ATP-striden. Då börjar vi kanske skönja möjligheten att drivkraftiga personer vågar just använda sina instinkter och den enskilda rörligheten för att vara med och skapa det nya samhället.
Källa: Larsson, Sven-Erik (1998) - Bertil Ohlin, Atlantis.
torsdag 29 december 2011
Kommunpolitiker i blåsväder
Mitt trehundrade blogginlägg ägnar jag åt den läsarstorm som finns i dagens Eskilstuna-Kuriren om politikers sätt att hantera förskolan.
Man slås av den läsarstorm som finns i lokaltidningen efter 90 års maktinnehav av S. Aldrig har jag sett en sådan upprördhet över den arrogans som präglar ett maktbärande parti. Till och med så att en kommuninnevånare utropar: Flytta inte till Eskilstuna! Då har det gått långt.
Upprördheten emanerar ur ett uttalande av Johan Nilsson (S), till lika ordförande i Barn- och utbildningsnämnden, när förskolepersonal protesterat på för stora barngrupper. Han lär ha uttryckt sig på följande vis:
Jag kan förstå upprördheten. För det första verka varken han eller skolchefen för barnomsorgen fattat sitt uppdrag från ett halvår sedan. De är bara satta att genomföra det statliga undervisningsuppdraget.
Sedan ett halvår är förskolan en av de tre skolformerna. Förskolan är idag ingen social angelägenhet utan en del av undervisnings systemet. Den nya skollagen har fråntagit de offentliga huvudmännen, i detta fall Johan Nilsson och skolchefen, mandatet att påverkar hur förskolan bedriver sin verksamhet. De har bara att se till att det finns resurser för att genomföra det statliga uppdraget.
Huvudmannens uppdrag är bara att planera, följa upp och utveckla utbildningen på förskolan. Makten över utbildningen på enhetsnivå (förskolan) ligger på förskolechefen och undervisningen ansvar förskollärarna för. På den punkten är skollagen ytterst tydlig.
För övrigt anser jag att fritidspolitiker har ringa kunskap om vad de är satta att förvalta. De har inget att göra med hur förskolan organiseras internt eller hur undervisningen bedrivs. Deras makt slutar vid lekgrinden på förskolan. De har bara att se till att rätt resurser finns.
Media ekuriren1, ekuriren2
Man slås av den läsarstorm som finns i lokaltidningen efter 90 års maktinnehav av S. Aldrig har jag sett en sådan upprördhet över den arrogans som präglar ett maktbärande parti. Till och med så att en kommuninnevånare utropar: Flytta inte till Eskilstuna! Då har det gått långt.
Upprördheten emanerar ur ett uttalande av Johan Nilsson (S), till lika ordförande i Barn- och utbildningsnämnden, när förskolepersonal protesterat på för stora barngrupper. Han lär ha uttryckt sig på följande vis:
Detta är inte högprioriterat utan först ska vi satsa på arenor, badhus och annat smått och gott.
Jag kan förstå upprördheten. För det första verka varken han eller skolchefen för barnomsorgen fattat sitt uppdrag från ett halvår sedan. De är bara satta att genomföra det statliga undervisningsuppdraget.
Sedan ett halvår är förskolan en av de tre skolformerna. Förskolan är idag ingen social angelägenhet utan en del av undervisnings systemet. Den nya skollagen har fråntagit de offentliga huvudmännen, i detta fall Johan Nilsson och skolchefen, mandatet att påverkar hur förskolan bedriver sin verksamhet. De har bara att se till att det finns resurser för att genomföra det statliga uppdraget.
Huvudmannens uppdrag är bara att planera, följa upp och utveckla utbildningen på förskolan. Makten över utbildningen på enhetsnivå (förskolan) ligger på förskolechefen och undervisningen ansvar förskollärarna för. På den punkten är skollagen ytterst tydlig.
För övrigt anser jag att fritidspolitiker har ringa kunskap om vad de är satta att förvalta. De har inget att göra med hur förskolan organiseras internt eller hur undervisningen bedrivs. Deras makt slutar vid lekgrinden på förskolan. De har bara att se till att rätt resurser finns.
Media ekuriren1, ekuriren2
måndag 26 december 2011
Strategiskt val - inget samregerande
Krigsåren var samförståndets tid. Då verkade vi mot en yttre fiende. Samförståndet luckrades sakta upp vart efter krigslyckan vände för de allierade. Vilket tydligen färgade den politiska dagordningen inom regeringen. Där varje partiledare inom sitt departement kunde driva sin politik. Samtidigt som partipiskorna var frånvarande i riksdagen.
Kommunisterna växte sig starka vart efter Sovjet gjorde framryckningar på östfronten. En nagel i ögat för socialdemokratin. Det gick tydligen så långt att Metalls ledning förlorades till kommunisterna, med följande Metallstrejk våren 1945. Inte undra på den kommunistskräck S systematiskt haft sedan kriget.
Inom socialdemokratin växte också en statsradekalismen fram med Wigforss och Torsten Nilsson som pådrivare. Med långt gångna krav på förstatligande av verksamheter. Intressant att notera är att Per Albin Hansson förde långt framgångna diskussioner att fortsätta samregerandet efter kriget slut i maj och juni 1945. Möjligen för att stoppa de värsta avarterna på statsocialisering.
Tydligen var alla övriga borgliga partier, Högern och Bondeförbundet, med på ett samregerande. Det stora frågetecknet var Folkpartiet. Förhandlingarna mellan Bertil Ohlin och Per Albin Hansson mynnade ut i det strategiska valet Ohlin gjorde att bekämpa statsocialiseringen i opposition, med en förhoppning att komma till makten och kunna genomföra socialliberalismen i välfärden.
Resultatet är känt. Tanken är ändå svindlande över hur välståndsutvecklingen kunnat utvecklas om samregerandet fortsatt några år efter krigslutet. Fast det är en akademisk fråga. Erlander och Ohlin hade redan i samregeringen skapat en tag i sidan till varandra när Erlander ville använda regeringen för att förhindra Metallstrejken 1945. Frågan hade varit hur hade statminister rollen blivit i en samlingsregering efter Per Albins död och med Erlander som möjlig sådan i en samlingsregering?
Den frågan får vi aldrig svar på, men det är en kittlande tanke.
Källa: Larsson, Sven-Erik (1998) - Bertil Ohlin, Atlantis
Kommunisterna växte sig starka vart efter Sovjet gjorde framryckningar på östfronten. En nagel i ögat för socialdemokratin. Det gick tydligen så långt att Metalls ledning förlorades till kommunisterna, med följande Metallstrejk våren 1945. Inte undra på den kommunistskräck S systematiskt haft sedan kriget.
Inom socialdemokratin växte också en statsradekalismen fram med Wigforss och Torsten Nilsson som pådrivare. Med långt gångna krav på förstatligande av verksamheter. Intressant att notera är att Per Albin Hansson förde långt framgångna diskussioner att fortsätta samregerandet efter kriget slut i maj och juni 1945. Möjligen för att stoppa de värsta avarterna på statsocialisering.
Tydligen var alla övriga borgliga partier, Högern och Bondeförbundet, med på ett samregerande. Det stora frågetecknet var Folkpartiet. Förhandlingarna mellan Bertil Ohlin och Per Albin Hansson mynnade ut i det strategiska valet Ohlin gjorde att bekämpa statsocialiseringen i opposition, med en förhoppning att komma till makten och kunna genomföra socialliberalismen i välfärden.
Resultatet är känt. Tanken är ändå svindlande över hur välståndsutvecklingen kunnat utvecklas om samregerandet fortsatt några år efter krigslutet. Fast det är en akademisk fråga. Erlander och Ohlin hade redan i samregeringen skapat en tag i sidan till varandra när Erlander ville använda regeringen för att förhindra Metallstrejken 1945. Frågan hade varit hur hade statminister rollen blivit i en samlingsregering efter Per Albins död och med Erlander som möjlig sådan i en samlingsregering?
Den frågan får vi aldrig svar på, men det är en kittlande tanke.
Källa: Larsson, Sven-Erik (1998) - Bertil Ohlin, Atlantis
söndag 25 december 2011
Socialliberalismen - en motkraft
Bertil Ohlin verkade starkt för en socialliberal inriktning av Folkpartiet efter låt-gå-liberalismen under tiden före 30-talet. Det intressanta att notera är att Stockholmsskolan hade stort inflytande under 30-talet på svensk politik av namn som Myrdal och Ohlin. Då var planekonomi på allas läppar, även Ohlins.
Under kriget fick vi ett hårt reglerat samhälle med nödvändighet. Samtidigt som det både inom folkpartiet och socialdemokratin bröt fram tankar till ett obligatoriskt försäkringsskydd för inkomstbortfall vid sjukdom, olycksfall och arbetslöshet. Inspirerad av den sk Beveridgeplanen.
Det intressanta efter att Ohlin blivit partiledare tonande han ned sin allt för starka planekonomiska tankar i socialliberal tappning och blev en stark motkraft till den väg socialdemokratin ville ta med statsmonopolism. En ny form av socialliberalism framträdde med en ekonomisk frihetslinje genom Ohlin.
När jag tänker efter kanske det var tur att vi hade en sådan kraft under 50- och 60-talet som bromsade de mesta stolligheter på statsmonopolets väg socialdemokratin var inne på. Ohlin verkar varit den kraft som bjöd motstånd i oppositionen. När han försvann från den politiska scenen fanns ingen naturlig opponent. Palme och LO började med kraft att genomföra vägen mot statsmonopol.
Så här på juldagen kan jag inte låta bli att göra motsvarande reflexion. Arbetslinjen i all dess ära, men var har Alliansen för opponenter till den förda politiken? Ett land mår inte bra om det ena eller andra icke väl balanserade förslaget får råda utan att nagelfaras. De perioder vi haft en stark oppositionsledare har regeringspartiet eller partierna tvingats till en bättre beredning innan förslagen hamnat i riksdagen. När får vi se en politisk opposition värdig att bjuda motstånd till den förda politiken?
Källa: Larsson, Sven-Erik (1998) Bertil Ohlin, Atlantis
Under kriget fick vi ett hårt reglerat samhälle med nödvändighet. Samtidigt som det både inom folkpartiet och socialdemokratin bröt fram tankar till ett obligatoriskt försäkringsskydd för inkomstbortfall vid sjukdom, olycksfall och arbetslöshet. Inspirerad av den sk Beveridgeplanen.
Det intressanta efter att Ohlin blivit partiledare tonande han ned sin allt för starka planekonomiska tankar i socialliberal tappning och blev en stark motkraft till den väg socialdemokratin ville ta med statsmonopolism. En ny form av socialliberalism framträdde med en ekonomisk frihetslinje genom Ohlin.
När jag tänker efter kanske det var tur att vi hade en sådan kraft under 50- och 60-talet som bromsade de mesta stolligheter på statsmonopolets väg socialdemokratin var inne på. Ohlin verkar varit den kraft som bjöd motstånd i oppositionen. När han försvann från den politiska scenen fanns ingen naturlig opponent. Palme och LO började med kraft att genomföra vägen mot statsmonopol.
Så här på juldagen kan jag inte låta bli att göra motsvarande reflexion. Arbetslinjen i all dess ära, men var har Alliansen för opponenter till den förda politiken? Ett land mår inte bra om det ena eller andra icke väl balanserade förslaget får råda utan att nagelfaras. De perioder vi haft en stark oppositionsledare har regeringspartiet eller partierna tvingats till en bättre beredning innan förslagen hamnat i riksdagen. När får vi se en politisk opposition värdig att bjuda motstånd till den förda politiken?
Källa: Larsson, Sven-Erik (1998) Bertil Ohlin, Atlantis
Tystheten
Har ni märkt vad tyst och stilla det kan vara en juldagsmorgon? Själv förundras jag över att det numera inte är någon störande jultrafik till julottor. På något vis har vi tagit över en katolsk tradition med Midnattsmässa på julafton. Hur kul är det på en skala på 10?
Tackar vet jag hur det var förr. Kanske det bäst speglas av Nanne:
Tackar vet jag hur det var förr. Kanske det bäst speglas av Nanne:
fredag 23 december 2011
Storleken har betydelse
Man slutar aldrig att förvåna sig. På julferien tar jag del av de lokala nyheterna. Denna gång om den kommun som valsat i Världens bästa skitskola, Eskilstuna. Där verkar som den politiska ledningen inte förstått att de från halvårskiftet inte har ett dugg att göra med hur förskolorna organiseras.
Det är förskolchefen som beslutar hur den inre organisationen ska se ut. Men jag kan gissa att den politiska makten fortfarande har kvar sin gamla makt fullkomlighet som kännetecknar det före detta statsbärandet partiet.
Intressant att noter är att kommuner med S-V-MP märkning bryter mot skollagen som tagits på den nationella nivån. Om detta är förhärskande i Eskilstuna hur ser det ut i andra kommuner med den politiska färgen. Kanske dags att Skolinspektionen börjar granska hur huvudmän beter sig i förhållande till de lagkrav som finns. Kommunerna, oavsett politisk färg, har inte längre fritt valt arbete när det gäller den pedagogiska verksamheten. Den makten ligger hos förskolechefer och rektorer.
För övrigt anser jag att politiker i den hos de offentliga huvudmännen ska lära sig att följa de regler som gäller oavsett politisk färg.
Media ekuriren1 , ekuriren2
Det är förskolchefen som beslutar hur den inre organisationen ska se ut. Men jag kan gissa att den politiska makten fortfarande har kvar sin gamla makt fullkomlighet som kännetecknar det före detta statsbärandet partiet.
Intressant att noter är att kommuner med S-V-MP märkning bryter mot skollagen som tagits på den nationella nivån. Om detta är förhärskande i Eskilstuna hur ser det ut i andra kommuner med den politiska färgen. Kanske dags att Skolinspektionen börjar granska hur huvudmän beter sig i förhållande till de lagkrav som finns. Kommunerna, oavsett politisk färg, har inte längre fritt valt arbete när det gäller den pedagogiska verksamheten. Den makten ligger hos förskolechefer och rektorer.
För övrigt anser jag att politiker i den hos de offentliga huvudmännen ska lära sig att följa de regler som gäller oavsett politisk färg.
Media ekuriren1 , ekuriren2
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)