Tänk om...

...Sverige valt en annan politisk väg på 40-talet. Striden stod mellan det fria socialliberala samhället och socialistisk centraldirigering.

Vi vet hur det gick. Det blev inte helt centraldirigerat så länge Ohlin eldade på och Sträng var rikshushållare. Men det kollektiva samhället förstörde en av de mekanismer som möjligen det socialliberala samhället skulle bevarat. Ett samhälle som appellerade på människor instinkt och känsla för enskildas rörelsefrihet.

Det var ju det som låg till grunden för det samhälle som fanns efter förra sekelskiftet då svensk näringslivet växte och välståndet så sakta började spira. Att det trots de socialiserings strävande som socialdemokratin, med Wigforss i spetsen, började realisera under perioden fram till 1976 och den välståndsökning vi såg trots centralstyrning, kan vi nog tillskriva vår intakta industri och behovet av återuppbyggnad i världen efter kriget. Samt en ohelig allians mellan staten och kapitalet. När marknaden vände i mitten av 60-talet slutade industrin att växa och en enorma utbyggnad av offentlig verksamhet startade.

Mekanismer som idag är till förfång för att skapa det nya samhället. Vi har trots ökad individualism inte ett samhällsklimat som gagnar risktagande. Vi har inte det samhälle som appellerar till människors instinkter och känsla för enskildas rörelsefrihet som Ohlin var varm anhängare av.

Trots fem års Alliansinnehav är det fortfarande för mycket av det gamla samhället kvar. Det räcker inte med enbart en arbetslinje för att få fart på hjulen. Det är dags att bryta upp de kollektiva systemen på socialförsäkrings området och gör dem individbaserade. Precis som Ohlin förfäktade i ATP-striden. Då börjar vi kanske skönja möjligheten att drivkraftiga personer vågar just använda sina instinkter och den enskilda rörligheten för att vara med och skapa det nya samhället.

Källa: Larsson, Sven-Erik (1998) - Bertil Ohlin, Atlantis.