Bertil Ohlin verkade starkt för en socialliberal inriktning av Folkpartiet efter låt-gå-liberalismen under tiden före 30-talet. Det intressanta att notera är att Stockholmsskolan hade stort inflytande under 30-talet på svensk politik av namn som Myrdal och Ohlin. Då var planekonomi på allas läppar, även Ohlins.
Under kriget fick vi ett hårt reglerat samhälle med nödvändighet. Samtidigt som det både inom folkpartiet och socialdemokratin bröt fram tankar till ett obligatoriskt försäkringsskydd för inkomstbortfall vid sjukdom, olycksfall och arbetslöshet. Inspirerad av den sk Beveridgeplanen.
Det intressanta efter att Ohlin blivit partiledare tonande han ned sin allt för starka planekonomiska tankar i socialliberal tappning och blev en stark motkraft till den väg socialdemokratin ville ta med statsmonopolism. En ny form av socialliberalism framträdde med en ekonomisk frihetslinje genom Ohlin.
När jag tänker efter kanske det var tur att vi hade en sådan kraft under 50- och 60-talet som bromsade de mesta stolligheter på statsmonopolets väg socialdemokratin var inne på. Ohlin verkar varit den kraft som bjöd motstånd i oppositionen. När han försvann från den politiska scenen fanns ingen naturlig opponent. Palme och LO började med kraft att genomföra vägen mot statsmonopol.
Så här på juldagen kan jag inte låta bli att göra motsvarande reflexion. Arbetslinjen i all dess ära, men var har Alliansen för opponenter till den förda politiken? Ett land mår inte bra om det ena eller andra icke väl balanserade förslaget får råda utan att nagelfaras. De perioder vi haft en stark oppositionsledare har regeringspartiet eller partierna tvingats till en bättre beredning innan förslagen hamnat i riksdagen. När får vi se en politisk opposition värdig att bjuda motstånd till den förda politiken?
Källa: Larsson, Sven-Erik (1998) Bertil Ohlin, Atlantis
Det är väl inga stora förhoppningar att knyta till att Juholt ska bli en duktig opposition som kan övertyga sina politiska motståndare om bättre alternativ.
SvaraRaderaNej, den förhoppningen finns inte. Trots sin retoriska skicklighet har han bränt skeppet. När han tar till ord är det knappt någon som tror på honom.
SvaraRaderaDet behövs ett annat ledarskap för att lyckas med den uppgiften. Magister Fridolin är heller ingen tyngviktare eller inte ens den nye möjlige vänsterledaren.
Så vem som riktigt ska träda fram och bli opponenten kan man fundera på. Just nu ser jag ingen. Det är tråkigt.