Återfallsförbrytare

Med stigande olust läser jag om återfallsförbrytelsen i skolan och dess uppdrag på kunskapsområdet. Skolinspektionen kom för en tid sedan med sin rapport till regeringen om sakernas tillstånd i skolan. Det anmärkningsvärda är att inget har hänt på vissa områden under de senaste tjugo åren. Att förändringar tar tid, ja, men inte ska det ta så lång tid.


Det tyder snarare på att att man inte har koll på läget. Skolinspektionen anger tre saker: 

• inte förstår vad som åligger dem,

• inte kan göra vad som åligger dem, eller

• inte vill göra vad som åligger dem. 

Med detta för ögonen och det som komma ska om drygt nio månader förskräcker. Då ska skolaväsendet börja tillämpa den nya skollagen. En skollag som bygger på valfrihet istället för detaljstyrning. Den sätter hårda krav på systematik. Det enskilt största kritiken från Skolinspektionen är just avsaknaden av systematik i sitt sätt att arbeta. Undervisningen verkar gå på lösa boliner utan koppling till de nationella styrdokumenten.


Frågan är tvåhövda. För det första kan man fråga sig: Har huvudmännen ingen kompetensutveckling av sina anställda för att klara uppdraget. Lärare tycks undervisa utifrån läroböcker istället för kursplaner. Och lärare använder inte pedagogik som gör att man strävar mot målen i läroplanen. Tre av tio grundskolor och fem av tio gymnasieskolor fick kritik på att undervisningen inte var inriktad mot nationella mål i kursplaner och läroplaner.


Skolinspektionen listar ett antal saker som gör att kunskapsuppdraget fallerar i skolan. Det första är att det systematiska kvalitetsarbetet är bristfälligt. Och att det i en majoritet av skolorna saknas denna typ av arbete.


Mycket alarmerande i ljuset av att om drygt nio månader är det det central i undervisningsuppdraget enligt nya skollagen. Kommer skolan av bli vaneförbrytare i denna del?


För det andra är kunskaper om sytematik obefintlig. Analys, utvärdering och beslut om förbättringsåtgärder är inte så frekvent förekommande när det gäller det pedagogiska arbetet. Skolans tillkorta kommande skylls i stället på eleven.


I botten är det inte bara lärare som syndar utan även rektorer och huvudmän. Rektorer syndar framför allt i sin roll som pedagogisk ledare. Pedagogisk utveckling saknas i stort på skolorna. Inte undra på att det i den skolpolitiska debatten blivit ett sådant fokus på varför skolan inte kan leverera den kunskap som behövs för att kommande generationer kan utveckla välfärden.


Trots detta är det trösterikt. Skolan har ett läsår på sig att göra en total ROT av den pedagogiska verksamheten. Anta utmaningen nu.




Källa: Skolinspektionen, Dnr: 40-2010:5014, Tillsyn och granskning 2009.