Kan inte låta bli att beröras. Har sett första avsnittet om ensambeln från Glada Huddik teatern. Fantastiskt är inte förnamnet ens på något så stort.
Att se dessa människor, som vi "normala", betraktar med stor ovilja och skepsis genomfört med oss normala människor, hur mycket byxångest vi normala kan ha inför framträda i skillnad från dom. När vi ska repitera för att få saker att sitta går de bara ut på scen och river av det mest perfekta. Ska bli kul att få följa dom i kommande program.
Varför jag tycker detta är viktigt är just för att jag själv hade en kusin som hade Dawns syndrom eller som man sa förr, mongolid. Träffade honom inte så ofta, blev bara när vi då och då var upp i Norrland. Men när vi var det var det som igår. Någon mer trofast och vän kär person har jag inte träffat. Men det som lever kvar som ett underbart minne är att när det svor ihop sig var det gängse uttrycket "typiskt"....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar