Det är varken konkurrensen om elever, socioekonomiska skillnader eller andra förklaringsmodeller som är avgörande för det sjunkande skolresultatet. Utan det Sten Svensson själv är inne på:
Att bedöma kvaliteten på en utbildning är mycket komplicerat och det är många faktorer som spelar in. Frågan blir inte lättare av att eleven själv är en del av undervisningen och att hon själv har ett ansvar för hur det går. Hur fastställer man skolans respektive elevens ansvar om det inte har fungerat?
Det är med andra ord växelspelet mellan VAD som ska läras ut och HUR det sedan görs som gör skillnad. Alla tjänster bygger på ett mer eller mindre djupt samspel mellan kund och utövare. I skolans fall mellan eleven och läraren. Då duger inte diskussionen hur omöjligt det är att mäta och sätta krav på detta växelspel. Samma enfaldiga diskussion var jag med om för tjugo år sedan i den privata tjänstesektorn. Där har man mognad och insett vikten av att ha balans mellan VAD och HUR och hur detta resulterar i ett HAR hänt. Både hårda och mjuka kvaliteter går att mäta. Det är bara fantasin som sätter stopp.
Dags att på allvar börja ta till sig de nya styrdokumenten. Även om den nya skollagen är en valfrihetsreform är den å andra sidan en ökad styrning från staten. Idag måste alla jobba mot samma nationella mål oavsett driftsform. Där ligger likvärdigheten inte på massor med andra befängda parametrar. I all den stund skolan är mål- och resultatstyrd går det inte att forma en skola som den var under den regelstyrda tiden. Det är här problemet med debatten ligger.
För övrigt anser jag att resultatet i skolan beror på växelspelet elev-lärare och inte på vilket skolsystem eller socioekonomiska faktor som finns.
Media SvD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar