Spelar ingen roll

Synen på lärandet avgör om det blir något lärande. Denna fundamentala insikt borde finnas hos skolpolitiker och andra debattörer. Med andra ord vad har samhället för bildningsideal. Bildningsidealet har varit på undantag under många år till föremål för demokratisk fostran. Samtidigt som individualismen slagit över i egoism trots fokus på gruppen sedan 70-talet. Det kollektiva ansvaret i gruppen har inte stått högt. Ett undantag ser vi i hyllningarna till Klas Ingesson efter hans bortgång. Se nuet och ha blicken framåt för laget.


Inger Enkvist berör lite av detta i sitt inlägg om studier:

Lärdomen från detta är att när elever inte tar studierna på allvar, hjälper alltså varken pengar, stödundervisning eller förlängd skolgång. Just de åtgärder som den nya regeringen nu vill satsa på.

Dagens problem kan beskrivas som att det nu finns många fler elever än tidigare som menar att ”det spelar ingen roll”.

Detta faktum har inte nya regeringen tagit in i sina lösningar för en framtida skolpolitik. Man tramsar med förslag om mindre klasser, lärartäthet och mer pengar. Inget av detta har stöd i forskningen. Det viktiga är att utgå från de förslag som Kungl. Vetenskapsakademiens arbetsgrupp Framtidens skola ger:

1. Ha inte bråttom - lyssna på professionen
2. Satsa på högkvalitativ utbildning av lärare
3. Stimulera kollegialt lärande
4. Förbättra lärarnas status
5. Förbättra likvärdigheten

Problemet med politiken är att förslagen inte bygger på evidens utan på olika partiers tyckande. Därför borde det i det politikska systemet bildas en borgfred som i Finland över vad som den politiska nivån ska och kan påverka. Idag är det mest oreda den skapar. Här är ordet TILLIT det stora problemet. Tilliten saknas både från politiker som lärare på varandras förmåga att skapa en lärande skola.


Tredje punkten ovan kan man fundera mycket kring. Höstlovsveckan är den vecka då många lärare åker på olika typer av kollegialt ordnande konferenser som Skolforum, m fl. All den kunskap de super in under dessa arrangemang blir oftast egen förstärkning för redan frälsta. Dessa samanslutningar fungerar som gamla tiders väckelsekonferenser i frikyrkligheten. Den stärker den egna tron men ger ingen tillväxt av nya själar.


Kollegialt lärande måste börjar i den egna skolan utifrån de behov som finns där. För enda sättet att lyckas förändra kulturen är att hårt börja ifråga sätt den lärmiljö som finns på den egna arbetsplatsen. Här har rektorer en avgörande roll. Hur mycket stimulerar rektor det pedagogiska samtalet? Har skolan lärare med trovärdighet? Hattie noterar just att detta är en av de avgörande faktorerna i studieprestationen. Enligt Hattie har detta ett determinantvärde d = 0,90. Samma som den formativa bedömningen. Satsa istället på ett behovsstyrt kollegialt lärande i den egna skolan.


Sedan det här med likvärdigheten. Vad menas med att förbättra likvärdigheten? Är det en tanke om att alla skolor ska sträva efter likhetsprincipen som gällde under den regelstyrda skolans tidevarv? För i den mål- och resultatstyrda skolan vi idag har omfattas likvärdigheten av de nationellt fastställda målen (1 kap 9 §). Med andra ord har staten bara sagt VAD som ska styra likvärdigheten inte HUR det sker. Det är upp till varje enskild skola och dess rektorer och lärare. Därför blir det här med likvärdighet så förrädiskt när man ska försöka skapa någon form av likformighet.


Utöver detta måste vi återskapa en syn hos dagens elever att skolan spelar roll. Här har föräldrar en viktig roll. Bry er om barns lärande och att det avgör framtiden. Det är trots allt bara två procent av livet man går i skolan. Utan de basala färdigheterna kommer man inte långt i resten av livet.


Media SvD1, SvD2