HUR är knäckfrågan

Regeringens utbildningsministrar har bjudit in till partipolitiska samtal om skolan. Många av frågorna är viktiga att skapa borgfred kring. Jag har tidigare efterlyst just en borgfred på skolans område. Det som slår mig när jag läser deras slutorden:

Alldeles för många lärare upplever att man inte får den tid man behöver med sina elever. Skolledare ges alldeles för ofta dåliga förutsättningar att utöva pedagogiskt ledarskap. Stödet till elever som halkar efter dröjer upp i årskurserna och problem som hade kunnat mötas tidigt växer och blir alltför stora.

är,: bra men hur skapas det på kommunal nivå. Det är bra att man på riksnivå har tydlig borgfred om synen på styrdokument och annat. Om man ska lyckas med det man säger måste det till en hårdare styrning av kommuner och fristående skolors arbetsgivaransvar och ekonomisk styrning. Man kan inte lagstifta om hur undervisningen ska gå till med mer än att man återinför någon form regelstyrning av skolan. För behållen mål- och resultatstyrning innebär fortfarande att det är skolan självt som styr sin tillvara.


När det gäller rektorers uppdrag som pedagogisk ledare är den redan idag reglerad i skollagen. Där finns redan idag ett juridiskt mandat att utöva detta ledarskap. Problemet är huvudmännen som ännu inte har förstått eller vill behålla en makt man inte har på att styra skolan och rektorerna utifrån att budget är viktigare än något annat. Dessutom har huvudmännen inte förstått att skolans utveckling ska bygga på faktiska behov i undervisningen och inget fritidspolitiker ska hitta på. De är bara satta att prioritera resurser efter behov och leva upp till det statliga uppdraget.


Stödet till elever är typiskt ett uppdrag som åvilar lärare och rektor. Skollagen 3 kap reglerar detta. Frågan är snarare hur ska regeringen och oppositionen få bukt med detta. Inte genom att gå ner och peta i arbetssätt och tillämpningar utan genom att skapa en lärarutbildning där det premieras att bli specialpedagoger.


Det goda med förutsättningarna inför samtalen är att regeringen verkar ha Finland som modell. Där finns mycket att hämta. Främsta hur man skapar en lärarutbildning som gör att de bästa krafterna söker sig till utbildningen. Samtidigt kan man fundera en stund över skillnaden mellan Sverige och Finland när det gäller vem som får bli rektor. I Finland krävs det akademisk utbildning med tre steg för att få ta ett jobb. I Sverige krävs bara pedagogisk insikt och att man fått en anställning för att få gå den statliga rektorsutbildningen. Omvänd ordning alltså. Utöver detta är finska rektorerna mindre bundna av formella regler och krav till skillnad från de svenska. På den punkten borde läroplanerna ändras. I t ex Lgr11 omfattas rektorsansvaret av 15 riktlinjer. Finska läroplanen och författningar har noll pekpinnar på vad som ligger i rektorsansvaret.


Mycket kan sägas om svensk skolpolitik och hur långt ifrån eller när de sex partierna står varandra i skolan. Om man söker borgfred är det alldeles avgörande att man har Finland som roadmodel för samtalen.


Media DN