Självklarheter är all förändrings och förbättrings förbannelse. Självklarheter som bärs av förhärskande kulturer. När organisationer verkar inom vissa teoretiska och praktiska ramar blir det självklarheter.
Denna insikt är inte bara min utan framför allt Tony Blairs när han skulle reformera brittisk offentlig verksamhet. Han noterar att de på skolans område vara de nationella standardiserade läroplanerna som var ett hinder.
Drar vi parallellen till Sverige kan man fråga sig är det skollagen och de skolformsvisa läroplanerna som är självklarheter. Nej, skulle jag vilja säga. Självklarheterna är snarare ett gammalt synsätt på skolan som fortplantats genom årtionden. Undervisningens organisatoriska sätt. Lärarnas syn på vad som är rätt undervisningen. Där två skilda lärarkulturer gör spänningar i till exempel grundskolan. Där det är ett synsätt år 1-6 respektive 7-9 samt gymnasiet. Den ena bygger på folkskolelärarkulturen och den andra på läroverkslärarkulturen.
Kulturen är den främsta orsaken till att saker blir självklara och tar död på det som är mest fundamentalt i all mänsklig verksamhet, att bli lite bättre varje dag. Genom att ifrågasätta självklarheterna i systemet dyker svårigheterna upp i att utveckla dem. En hel väv av seder, praxis och intressen byggs upp kring systemet. Men för att kunna förändra och förbättra systemen måste den härskande kulturen tas död på. Det är därför det smärtar och gör ont när man ska ändra systemen.
Förutsättningarna och grunden för förbättringen av skolsystemet finns genom den fyra år gamla skollagen och de nya eller reviderade skolformsvisa läroplanerna. Det som saknas är ledarskapet att tillämpa dem för att få systemet att förändras och förbättras. Hög tid att sluta gapen och kasta skadliga självklarhet på sopphögen.
Källa: Blaier, Tony (2010) - Mitt liv, min resa, Albert Bonnier Förlag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar