Krävs två för tango

Lärandet är socialt. Det innebär att en part ska leda lärandet och den andra att utveckla sitt kunnande. I vissa ämnen är det också mängdträning som ger färdighet. I diskussionen om kunskapsresultat förs en debatt vems fel det är att man inte når målen i skolan. En falang lägger alla problem på eleven. Andra lägger det på lärarna och skolan. Nu är det inte så enkelt. Det är oftast en kombo. Inger Enkvist uttrycker det i en debattartikel på Brännpunkt (150115) efter en skolnära forskning:

Metoder kan förbättras, men det går inte att lägga allt ansvar på läraren eller skolan. Om eleven inte går in för att lära sig ämnesinnehållet, sker inga framsteg. Vill Sverige förbättra studieresultaten, måste eleverna tycka att det lönar sig att studera.

Vad är det som gör att elever ska tycka att det lönar sig. Är det brist på motivation? Saknas drivkraften? För den som tror att det är metoderna i sig som avgör saken har nog inte riktigt förstått. Eftersom lärandet är socialt är det samspelet mellan lärare och elev som avgör resultatet. För motivation är en handling mot ett önskat mål och lockar fram, kontrollerar, och upprätthåller vissa målriktade handlingar.


Alla vet att det man kommer ihåg från skolan, oavsett ämne, var den där lärare som hade förmågan att locka fram motivationen och nyfikenheten som gjorde skillnaden. Det som gör skillnad i skolan är lärarens skicklighet att driva fram motivation, att få elever att sätta mål för lärandet. Samt skapar inflytande för eleven på arbetsformer. Samtidigt är det viktigt att vuxna individer utanför skolan styrker unga i sin vuxenblivande. Att både sätta gränser och att vara den som driver på och förklara vikten av kunskaper.


För att kunskapsresultaten ska öka krävs en fungerande relation mellan lärare-elev med benäget bistånd från vuxenvärlden utanför skolan.


Media SvD1, SvD2, Wikipedia