Ljusår från effektivitet

Vänstern är åter i farten. De när drömmar om det totala reglerad livet på kollektivets altare. Detta har dykt upp i debatten om kommunalt veto och vinster i välfärden. Intressant att notera att socialdemokratin tidigare har mäktat med att hålla avarterna i vänstern på armlängds avstånd. Redan Kjell-Olof Feldt uttalade sig om detta med effektiviteten i ekonomin:

Bristen på kraftfulla aktörer med uppgift att bevaka effektiviteten i resursanvändningen blev alltmer kännbar, när skattekällorna började sina. Sitt klaraste uttryck tycker jag att skillnaden mellan privat och offentlig sektor får i synen på effektivitet. Medan effektivitet i ett privat,’vinststyrt’ företag är symbolen för framgång uppfattas kravet på effektivitet i en offentlig förvaltning bara som ett uttryck för att det saknas pengar. (sid 29)

Detta axiom verkar inte Jonas Sjöstedt och hans anhang fått in i huvudet. Lika lite som dagens socialdemokrater vågar stå upp för fakta i ämnet. Regeringen Löfven verkar fullständigt missat behovet av effektivitet med skattemedel.

Med full fart är man på väg till att pytsa in massor med resurser i skolan. Mer lärare säger man. Frågan är bara var ska man få tag i dem. Det innebär bara en obalans i mellan olika utbildningsstadier i skolan. En för häftig resursmotor kommer bara innebära full fart i fel riktning. Resultatet blir som flyktingbåtarna. Bräckliga farkoster som kapsejsar på sin färd med för starka motorer.

Tittar vi på värdet av skattesatsningar finns det bara en relation som gäller. Det är diagonalen som styr valtutan på insatserna. Med de satsningar man är beredda att gör i dagens politiska agenda hamnar fältet till höger om diagonalen. Ett fälld där kostnaderna är högre än den nytta som fås ut av skattepengarna. Bekymret blir störs när du har höga kostnader och lågt medborgarvärde. Notera att detta är på god väga att hända med skolsatsningarna S+MP är på väg att föreslå. Det som borde oroa regeringskansliet i stället är på vilket sätt effektiviteten ska ökas i det offentliga.

Det som borde göras är att fundera på vilket "Medborgarvärde" vill vi se på skolan. Staten har redan bestämt, genom skollagen och läroplanerna, vilket som betecknar utbildningsbehovet. Elevtillfredsställelsen är sedan hur verksamheten lyckats göra rätt saker rätt. Att eleverna fått sådan färdigheter att de kan klara fortsatt livslångt lärande. Enda sättet att lyckas få detta att fungera är att skapa arbetssätt som befrämjar de resurser som står till buds. Med lärarbrist både på kort och lång sikt finns det svårligen möjligheter att driva skolan i den organisationsform som den i princip haft sedan 1960-talet.

Ska Sverige lyckas är det nog hög tid att politikerna ändra sin syn på hur staten styr skolor. Men kanske framför allt hur lokalpolitiker driver sina skolor. Då hjälper det inte med att kommuner kan komma att få veto för etablering av fristående skolor. Lika lite som staten ökar detaljregeringen ner i klassrummen. Kanske det är på tiden att staten även tar över finansieringen av skolan. I dag står den i snitt för 41 procent av den kommunala budgeten. Dyrast är grundskolan följt av förskolan.

Det kommunala självstyret är redan begränsat när det gäller skolans uppdrag. Här tar skollagen över kommunallagen vilket gör att skolhuvudmännen har bara ett genomförandeuppdrag baserat på de nationella målen i styrdokumenten. Kanske Skolverket skulle omstöpas till myndigheten som styr och tilldelar resurser till landets alla grundskolor. Kommunerna förtjänar inte mer makt över skolorna än de har idag. De förtjänar inte heller att ha hand om pengarna till skolan om de inte lyckas sätta relationen att göra rätt saker rätt. Att se till att styra resurserna efter varje enskild skolenhets behov.

Media: SvD, LN, Sydsvenskan, GP
Källor:
Feldt, Kjell-Olof (1991) - Alla dessa dagar..., Norstedt
Karlöf, Bengt (1994) - Affärslivets begrepp och modeller, Svenska Dagbladet