Utbildning i nytt paradigm

Verkar som S gör många återställare. En är den tydliga signal nya partiledaren Stefan Löfven gör kring utbildningen. Åter till gamla tider. Nu är det slut på hobbykurser och trams utbildningar. För S ny politikinriktning är det yrkeskompetens som företag vill ha som ska styra vad landets lärosäten ska utbilda.

Med andra ord, akademierna blir mer av en gamladags arbetsmarknads politik.

I SvDs papperstidning uttalar sig Stefan Löfven:

Vi måste rusta upp på utbildningssidan och bland annat knyta högskolorna närmare näringslivet. Sverige måste sluta slösa bort människors vilja att arbeta. I ett läge med massarbetslöshet prioriterar vi arbete och utbildning...

Det är skillnad mot den tidigare synen på utbildning inom S, där Persson buntade ihop det med skola-vård-omsorg. Med Stefan Löfven vid rodret kanske S närmar sig Alliansens syn på utbildning. Möjligen går de ett steg längre och återinför paradigmet näringsliv-utbildning-utveckling.

Lyckan kommer, lyckan går...

...för den som ska leda S. Då har S på rekordsnabb tid i en sluten process valt Stefan Löfven till partiordförande. Ett val som är unikt på många sätt. En industrigubbe och icke politiker blir boss. Fackförenings folket har tagit över S. I varje fall får vi gå tillbaka till S begynnelse då Tholin blev boss för rörelsen 1896.

När nu denna workingclass hero tar plats i toppen på S frångås definitivt den långa traditionen med akademisk bildning i toppen på S. Frågan vad det får för prägel på ett parti som haft bildningsideal på agendan sedan starten.

Många påpekar att den nye ledaren är en enade tråkmåns eller skicklig förhandlare snarare. Han kommer säkert att driva S som en "löneförhandling" för att jämka ihop ståndpunkter internt. Frågan kvarstår dock hur ska opinions arbetet lyckas och få med väljare på vagnen.

Signalerna till väljarkåren kan inte bli annat en åter till industrisamhälles tänk och gårdagens lösningar på framtidens problem med Löfven. För hur ska en partiledare som inte sitter i riksdagen blida opinion när han är vingklippt som opponent mot regeringen.

För S kan det bli lyckan kommer, lyckan går.

Media SvD1, SvD2

Sektvarning

Fristående skolors vara eller inte vara är på tapeten. Friskolornas Riksförbund har tagit upp en debatt kring tillståndsgivningen och Skolinspektionen har svarat. Reglerna har skärps så den fria etableringsrätten är inte självklar längre. Detta kanske inte är ett problem så länge vi pratar om icke-konfussionell fristående skolor, eftersom det är styrt av elevunderlag i bedömningarna. Problemet blir större när vi kommer in på konfussionella fristående skolor.

Här finns det ett oroande moment. Skolor som startar av extrema trosinrikningar. Dit hör bl a Plymouthbrödernas skola Laboraskolan. En rörelse det är hög sektvarning på. Styrelsen och föräldrarna har klart gått över gränsen när de ger sig in i och styr hur undervisningen ska gå till och vad den ska innehålla.

Två saker som de definitivt inte får göra. Sedan 1 juli 2011 ska alla följa samma läroplan och huvudmännen, i detta fall styrelsens mandat slutar vid skolgrinden. Rektorn ska leda arbetet i skolan, men det är staten via läroplanerna, kursplaner och ämnesplaner som styr vilka nationella mål som ska följas och vad eleverna minst ska lära sig i varje ämne. Som lagen är konstruerade är det bara lärarna som har makten över undervisningen och ingen annan.

Därför är det ytterst allvarligt att Skolinspektionen inte drar in tillståndet för skolor som har sektbeteenden. Inte bara för att det påverkar undervisningen negativt och strider mot lagen utan lika mycket för att värna om barns uppväxt och mentala hälsa. Kunde Skolverket på sin tid stoppa en wahbistisk fristående islams skola är det väl enklare att stänga en sektskola som bygger på en kristen avart. Eller?

Media Skolvärlden1, Skolvärlden2

De tre musketörerna

Helgens turbulens inom S gav en intressant vinkel. Partiet verkar ha problem med den inre kulturen efter Carlsson och Persson. En förbisedd faktor är den att partiet i praktiken styrts av tre personer sedan femtiotalet. När Erlander knöt till sig Palme och Carlsson skulle det visa sig att dessa tre satte prägel på S i  50 år.

Alla tre var akademiker som fick uppdraget att leda partiet trots att det var ett arbetarparti. Denna tradition har brutits på senare år.

Samtidigt är det intressant att se att de lösningar som S hade på att bygga välfärden byggde på den kollektiva tanken. Erlander startade det stats socialistiska bygget efter kriget. Palme fortsatte det med avslutande med löntagarfonderna. Carlsson tillsammans med Persson förvaltade välfärdsbygget. Sedan kraschen med löntagarfonden har inte S haft någon bärande politisk idé.

När nu välfärdsbygget är i stort behov av ombyggnation har inte S kraften att reformera. Frågan är om de kan ta in att systemen måste byggas om så den passar en bilda befolkning som är mer individstyrd än det gamla arbetarsamhället var. Samtidigt som den globala förutsättningarna mer styr än på den tid då de tre musketörerna byggde välståndet i en starkt statsreglerad inhemsk miljö.

Mäktar S med omvandlingen?

Skoldebatt och politik på villovägar

Jag studerar ESO-rapporten 2011:8 om översikten övre den aktuella skolforskningen internationellt och ett program från UR med rubriken Forskningens bild av skolledarrollen med Jan Håkansson från Linnéuniversitet som föredragshållare. Intressanta är att det inte finns några belägg i forskningen att alla förändringar i skolsystem är avgörande för elevernas kunskapsresultat utan lärarnas förmåga i klassrummet som avgör.

I rapporten från ESO trycker man på att det här med klasstorleken har betydelse i de yngre åren, men inte i högre åldrar. Vad som möjligen kan stöka till det för lärarna, med för många elever, är de nya skollags kraven på dokumenterade omdömen och betyg. Samt dokumentation hur undervisningen förbättras i förhållande till de nationella målen. Ett problem som måste lösas internt på skolorna nu när enheterna har makten över den inre organisationen.

Samtidigt konstaterar Lorties och Lipskys i en analys, som tas upp i ESO rapporten, att läraryrket präglat av stor frihet och starkt beroende. Mer konkret beskriver de rollen som präglad av följande fem aspekter:

1. Verksamhetens övergripande mål har utopiska drag.

2. Det finns inte ett utan flera, delvis konkurrerande mål.

3. Effekterna av lärarens egna insatser är svåra att bedöma.

4. Arbetet i klassrummet utförs i isolering från kolleger och skolledning.

5. Uppgiften är så komplex att läraren måste ges stor frihet att själv bedöma det som sker i klassrummet för att undervisningen ska kunna hålla hög kvalitet.

De borde leda till eftertanke. Är det rätt medicin politiker och genomförare tilldelar skolan. Är kunskapen om läroplanerna tillräckliga förstådda? Troligen inte. För Finland och Sverige genomförde samtidigt en decentralisering av skolan. Skillnaden var att det genomfördes över en natt i Sverige medan Finland sakta överförde kunskapen till lärarna hur man skulle tänka i det nya systemet.

Samma sak, tycker jag, håller på att hända nu igen när den nya styrdokumenten har införts. Allt för många är inte hemma. Valfrihet och mål- och resultatstyrning kräver kunskap om hur man tillämpar de nationella målen. Här upplever jag kunskapen lika bristfällig som förut. Om man inte kunde sin Lpo 94 är läget lika suddigt med Lgr 11. Där det också finns tendenser till att det är "bara" kursplanendelen lärana fokuserar på och inte sitt sätt att lära ut.

Samtidigt verkar det vara en evig debatt om de olika "frälsningsläror" på metodsidan som dyker upp. Tyvärr är det inte metoden som är viktig i klassrummet utan lärarnas kommunikations kvalitet mellan lärare - elever eller elever - elever. Det har visat sig att hög språklig nivå gynnar inlärningen än mer tillrättalagd undervisning.

Jan Håkansson poängterar också, i sin och Sundbergs CARL-projekt, att den viktigaste faktorn i undervisningen är att arbeta både med summativ och formativ bedömning som en integrerad del av undervisningen (till och från elever OCH LÄRARE).

Att lärarna själva lär genom att planera, genomföra och följa upp undervisningens förutsättningar, processer och utfall i professionellt lärande gemenskap. Mumma i öronen på en som som sysslat med processtänkande i tjänsteverksamheter. Dags att skolan slutar att fundera på lärarisolering i klassrummen.

Jan Håkansson sammanfattar också Hattis 138 effektfaktorer. De determinatvärden som är intressanta är de som är över 0,40 och högre. Determinatvärdet (Cohens determinat) varierar mellan 1 och 0. Effekterna på undervisningsstrategierna enligt Hattie skulle kunna visas på följande sätt:

Stor effekt:
ömsesidig undervisning (d=0,74), återkoppling (d=0,73), strukturerad undervisning (d=0,59)

Måttlig effekt:
återkommande prov (d=0,34), läxor (d=0,29)

Små effekter:
problembaserat lärande (d=0,15), elevkontroll över lärandet (d=0,04)

Om man ska analyser och dra slutsatser av Hatties studie är det strukturerad undervisning med återkoppling som ger störst effekt.

Detta är i linje med vad de nya styrdokument kräver av skolan. Kanske dags att börja ägna debatten  om hur vi får detta på plats.

För övrigt anser jag att lärarna är skolans viktigaste resurs. De behöver dock skolledare som förstår att utveckla dem kompetensmässigt och att offentliga och enskilda huvudmän håller sig borta från undervisningen.

Källa: Åman, Johannes (2011:8) Att lära av de bästa – en ESO-rapport om svensk skola i ett internationellt forskningsperspektiv
Media UR Play

Falsk historieskrivning

Man häpnar när man läser SSU-ordförandens inlägg på Brännpunkt i SvD. Något mer fakta späckat felskrivande får man leta efter. Ta bara detta påstående:

Den skolpolitiska debatten har länge präglats av att Björklund har identifierat brister och fel i sitt eget system – segregationen, det ökande inslaget av eget arbete, de låga lärarlönerna – utan att lämna något konstruktivt förslag på hur man skulle kunna åtgärda situationen.

Allt detta startade när skolan kommunaliserades för tjugo år sedan. Den som gjorde det var den S-märkte skolministern  Persson i Ingvar Carlssons regering. Det vore klädsamt att hålla sig till fakta när man ska ägna sig åt kritik. Den dygden verkar vara starkt frånvarande i dagens socialdemokrati.

Dessutom, om det nu råkar vara så att det går att köpa ett tillstånd att driva skolan, måste den nya ägaren prövas av Skolinspektion. Det var betydligt enklare när Skolverket hade tillståndsgivningen innan 2008. Då kunde i princip vem som starta utan någon närmare analys. Var bara att köra igång om man minst hade 20 elever. Det var då vi fick inslagen av marknadsföring mm som man idag förfasar sig över. Samtidigt som statens granskning och kontroll var tämligen frånvarande under det socialdemokratiska maktinnehavet.

Av de tjugo år som gått sedan skolan blev kommunal har S innehaft makten fjorton år. Så vem har haft möjligheten att ändra alla fel som nu skylls på Björklund och ytterst Alliansregeringen?

Media SvD

Svartkonst

Med stigande avsmak läste jag Martin Jönssons artikel om pressen i Storbritannien i dagens SvD. The red top-tabliodes den smutsigaste delarna av den brittiska pressen som ägnar sig åt "dark arts". Hittills har vi varit relativt förskonad i Sverige från sådant. Frågan är bara om vi gått över gräns även i Sverige när boulevardpressen börjar likna red top-tabloiderna.

Tendenser finns i kunga rapporteringen de senaste åren. Där man tycks lita mer på kriminella än laglydiga. Frågan är om de gått så långt som i UK med att fejka historierna eller om det bara är aningslyst lösnummerförsäljning man är ute efter i en krympande papperstidnings marknad.

Under alla omständigheter är det viktigt att fundera på hur mycket nytta det är med att tänja gränserna för den grävande journalistiken. Det finns alltid en etisk och moralisk gräns för hur mycket man ska gräva fram. För det är som min salig far i åminnelsen bruka säga: ju mer du rör i skiten dess mer luktar det.

Media SvD