Två syndare

PISA-debatten fortsätter. I Gp går Bo Rothstien till doms över två syndare: Kommunalpampar och lärarutbildningen. Tycker mig känna igen det från min egen argumenten. Systemfelet i skolväsendet är lärarkårens självständighet och autonomi. Dessutom har inte lärarutbildningen byggt på forskningsresultat på vad som utmärker framgångsrika undervisning och goda skolor. Forskningsområdet SER (School Effectivness Resaerch) är näst in till obefintligt i Sverige

När man sedan kommer in på lärarkårens hunsande från lindrigt kompetenta hobbypolitiker ska man dock beakta en sak. Även om man skulle återskapa (vilket skollagen 2010:800 ger möjlighet till) lärarnas makt över undervisningen innebär det inte en total tillbakagång till hur det var innan kommunaliseringen.

Det viktig i skolan är att skapa arbetssätt och gemensamma rutiner för hur undervisningen kan läggas upp så den blir strukturerad. En av de klart största underdrifterna i debatten från lärarhåll, rektorer och fackliga organisationer är att det inte går att skapa just denna gemenskap. Det beror på lärarkårens lindriga kompetents på hur lärande kedjan fungerar med planering-undervisning-utvärdering-förbättring. Den ensamma starka fristående läraren är ett minne blott.

Skapa gemensamma arbetssätt och inom ramen för dessa kan självständighet i själva undervisning skapas. På detta sätt ökar professionalismen i skolan.

Media: Gp, Skolvärlden  

PISA attityd

Är sjunkande resultat i skolan attityder till lärandet? Om man ska tro debatten så tar man till intäkt att alla resultat i skolan är dåliga. Inger Enkvist skriver på Brännpunkt SvD:

Överallt i utbildningsvärlden diskuteras det nu varför Sverige, efter att ha sjunkit under lång tid, nu gjort en riktig djupdykning när det gäller kunskaper i nionde klass i grundskolan.

Det är att dra PISA-resultaten för långt. Den mäter bara tre saker: matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Av tre storheter kan man inte dra slutsatsen att allt är illa.

Däremot är nog attityden till matematik och naturvetenskap alarmerande. Dessa två storheter har tidigare tjänat Sverige och dess välståndsutveckling. Under många år har dessa två fått stryka på foten. Många har syndat och inte riktigt predikat vikten av dessa ämnen för det uppväxande släktet. Frågan är också hur många av de examinerade lärarna har detta i sin ämnesportfölj?

Om nu attityder är en avgörande faktor är följande sant, som Inger Enkvist skriver:

Varför bryr sig eleverna inte om skolan? Steinbergs svar är att kraven är för låga och att det inte blir någon konsekvens för eleven om de inte uppfylls.

Är det så att man sett en för kravlös skola under många år tillbaka? Har lärare och rektorer satt för låga krav på lärandet? Ja, skulle jag vilja säga, när det just gäller matematiken. Här har beräkningsrabblande och självstudier från läroboken varit härskande under många år. Utan att prata matematik saknas förståelse varför man ska göra beräkningar i slutänden. Ta bara det antika Grekland som började använda geometrin för att diskutera proportioner.

Matematikuppgifterna är oftast formulerade utifrån en kontext byggd på hur barn födda i Sverige har med sig annat kunnande i problemformuleringar. Barn som kommer från andra kulturer och inte är födda i Sverige har inte alltid förståelse för bakgrundsfakta. Då blir det svårt om man inte har lärarledd undervisning.

Samtidigt förekommer det i debatten att de nya krav som kursplanerna och betygskriterierna är för höga. En märklig debatt. Utmaningar har alltid sporrat till nya stordåd. Tänk om denna attityd rådde när det gäller idrott och musik. Då skulle vi inte ha de idrottsmän eller musiker vi har. Utmaningar är viktigt för att prestera. Så även inom grundskolans olika ämnen. Men speciellt inom de tre områden PISA mäter.

Media SvD 

Potthålet

Ytterligare en gång ramlar S ned i potthålet. Den mycket lovvärda skrivningen om en skolkommission förstörs av den politiska lösningsretorik Stefan Löfven och Ibrahim Baylan gör sig skyldiga till.

Svensk skolan har inga resursproblem. Sverige lägger ned 6,3 procent av BNP på skolan att jämföra med 5,7 procent i snitt inom OECD. Omräknat i pengar är det 180 miljarder kronor. Mer resurser är inte svaret på problemen utan hur man omvandlar en skola som sett bäst före datum för länge sedan i sättet att organisera den pedagogiska verksamheten.

Sedan är det en märklig sammansättning man väljer för en kommission. Är det de korporativa Sverige som är bäst skickad att komma med lösningar på skolans behov av förnyelse. Knappast. Det fordras helt andra kompetenser för att lösa skolans problem. Vad skolan behöver är en "avpolitisering" när det gäller den professionella vardagen. Politikers roll både nationellt och på kommunnivån ska ägna sig åt de uppdrag de är satta att förvalta. Riksnivån skapa strategiska styrförutsättningar inte centralstyrning. På kommunalnivån hobbypolitiker som har systemkunskap och förstår sin roll som endast genomförare av den nationella skolpolitiken.

Skolans kris löses med att det finns professionellt pedagogiskt ledarskap hos landets rektorer. Lärare som fokusera på att skapa en undervisning som bygger på ett strukturerat och gemensamt arbetssätt. Först då och med grundläggande värdering om ett elevfokus i lärandet kommer resultaten. Från mål till resultat.

Media SvD
Källor: Myter som hindrar utvecklingen, SKL (2013)
Danielsson, Roger J och Hanselid, Hans-Olof (2013) - Det pedagogiska kretsloppet - från mål till resultat, Skoldialogen Förlag. 

Regleringsbrev från Björklund

Åter går diskussionerna kring huvudmannaskapet höga. Svenska folket eller 6 av 10 vill förstatliga skolan. Riktigt vad de svarat på undrar jag. Man kan tycka allmänt om den ena eller allmänna huvudmannen. De finns statliga skolor redan idag. Sameskolan är en sådan.

Har de bättre förutsättningar än de kommunala skolorna? Nej, skulle jag vilja säga. De har i princip legat på samma budgetnivå sedan skolan skapades. Enhelighet mellan de olika skolorna inom Sameskolstyrelsen finns inte. Det enda som är gemensamt är regleringsbrevet från Björklund.

Om vi leker med tanken att förstatliga skolorna är det en helt ny situation för svenska skolor. Det första man måste göra är att fråga sig vilken organisationsform ska de bedrivas under? Vem är arbetsgivare? Hur är lärare anställda? Ska förskolan med i en statlig lösning? Hur ska finansieringen gå till? Ska den kommunala skatten betalas till staten för att driva skolan? Hur blir det med det kommunala självstyret?

Frågorna är många och få har svaret på dem. Det stora problemet med dagens system är att staten har satt krav på de kommunala huvudmännen genom skollag, förordningar och läroplaner. Tyvärr har inte kommunerna och dess hobbypolitiker den nödvändiga systemkunskapen för att styr enligt det statliga uppdraget. Det kanske skulle vara så att det kommunala självstyret skulle begränsas till att de i framtiden får regeringsbrev från regeringen. Ett sådant kan innehålla följande:

 

 

Frågan är hur ett sådant regleringsbrev skulle följas upp. Som det ser ut i Sameskolorna granskas de både av den statliga Skolinspektionen och av Utbildningsdepartementet.

 

 

Innan vi ger oss på ett så pass våghalsigt projekt som att förstatliga skolan vore det bättre att se till att skolans rektorer faktiskt ägnar sig åt pedagogisk ledning. Att lärarna börjar samverka och planera lektionerna tillsammans. En strukturerad undervisning är långt effektivare att föra tillbaka skolan som kunskaps utvecklar än att åter ägna sig åt att rita om skolsystemet. Systemet i sig kan aldrig skapa resultat. Det kan bara människorna i det. Dags att professionalisera skolans rektorer och lärare.

 

Media DN  

Riv och gör om lärarutbildningen

Vittnesmålen om hur illa ställt det är med blivande lärares kunskap i didaktik och pedagogik för det yrket de valt är skrämmande. Det räcker inte med att bara ha ämneskunskap. Det förutsätts faktiskt.

Sverige tycks befinna sig där Finland befann sig för drygt 30 år sedan. En lärarkår som knappt befann sig på den nivå deras elever befinner sig. Med buller och bång halverade man antalet platser till lärarutbildningen. Kraven ökade och konkurrensen om de få studieplatserna innebar att det var bara de bästa som kom in. Statusen och kvaliteten höjdes i ett nafs.

Dags att göra samma sak i Sverige nu när vi har svart på vitt att skolan inte levererar.

Återupprätta pedagogiken som vetenskapligt ämne. Lär lärarna också vad systematiskt kvalitetarbete är i verkligheten så måluppfyllelsen dagligen ökar. Minska antalet lärosäten som får utbilda framtida lärare och därmed antalet platser. Den ändring av lärarutbildningen som gjordes för två år sedan har uppenbarligen inte lyckas. Dags att göra något åt det.

Media Sydsvenskan

Nationell panik

Paniken verkar breda ut sig bland skoldebattörer, media och politiker sedan PISA mätningen 2012 publicerades i tisdag (131203). Efter att läst sammanfattningen till rapporten finns det ingen enskild faktor som säger att skolan är helt under isen. Det är många faktorer som spelar in varför resultaten på tre områden sjunker.

Ser man skolresultatet på andra ämnesområden finns inte denna tendens enligt Skolverket. Således måste det vara andra samhällstrender som ligger bakom. Är det så att det inte är hippt med matematik och läsa? Har det stor pedagogiska misstaget med själräkning inneburit att elever inte får lära sig logiskt tänkande. Matematik är inte beräkningar. Matematik är sättet att översätta ett problem till en matematisk variabel. Kausalitet är viktigt vid mattelösningar.

Måttfullhet i debatten efterlys. För de analyser som gjorts är upp emot väggen. PISA svenska fader Ulf P Lundgren har sagt följande:

Tanken har aldrig varit att bara se till PISA för att mäta skolans kvalitet.

Så sant. Det finns andra begåvade metoder för det. En är Indicator från Skoldialogen. Den bygger på webbaserade enkäter som ger svaret på hur väl pedagogiken lyckas tillämpa de skolformsvisa läroplanerna. Då kanske vi kunde få svar på i vilken utsträckning svenska skolor har kvalitet i sin undervisning.

Det enda goda med det kraftiga jordskalvet i tisdags är att den breda allmänheten vaknat. Kanske ska fäder läsa böcker så sönerna ser detta. Säkert finns det många saker både föräldrar, skola och politiker kan göra. Men det viktigaste är nog att vi även diskuterar det pedagogiska uppdraget i skolan. Här har rektorerna ett tydligt uppdrag.

Troligen är rektorers fokus på ekonomi och administration en av huvudorsakerna till den dåliga pedagogiken i skolan. Här har de kommunala huvudmännen ett stort ansvar. Ändra sättet att organisera förvaltningarna. Bli mer controller än räknenissar. Se till att följa uppdraget enligt nya skollagen istället för massa andra icke relevanta saker. De kommunala politikern har inte ett uppdrag att själva hitta på saker inom skolan. De har bara ett nationellt uppdrag att genomföra ett statligt uppdrag.

Om huvudmannen på allvar ska få ordning på skolan är det viktigt att se till att skaffa egen strategisk kompetens och systemkunskap. Samtidigt som frihetsgraden mot hur skolorna driver den pedagogiska verksamheten är upp till skolan själv. Det behövs ett professionellt skolledarskap på alla nivåer för att vi ska lyckas vända trenden.

Media: VK, DN, SvD1, SvD2, DN2
Tidigare blogginlägg: Pluraword

Två snabba

Mörker brukar jag säga ibland när det inte går som det ska. Nu kan man säga samma sak om PISA resultaten om matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Det kanske enskilt största mörkret är läsförståelse. Vilket svek skolan utsätter det uppväxande släktet för.

En av de största sanningarna är att den som behärskar de skrivna ordet har makten. Om du inte har förmågan att tolka texter blir du överkörd eller inte ha något nämnvärt inflyttande. Detta accelerera i ett samhälle där den digitala världen är dominerade. Här har du både ett generationsproblem som ett pedagogiskt problem. Två tredjedel av lärarna är inte i närheten av vad det nätbaserade lärandet kan göra. Det här med flippade klassrum. Samtidigt har vi en generationsklyfta. I den vuxna världen innan smarttelefoner vara det den muntliga traditionen som avgjorde. Det gör den inte längre i den digitala era vi nu lever i.

Är det något den skolpolitiska debatten skulle landa i är att se till att alla fick tillgång till språket. Lärarna skulle få bättre tillgång till pedagogik och läromedel som hjälper att textanalysera innehållet.

En sak som gick förlorad för drygt tjugo år sedan vara den enorma pedagogiska kompetens som fanns på Karlavägen 100. Där fanns spjutspetsen av pedagoger som hjälpte skolor med att utveckla den vardagsnära pedagogiken. Sådant försvann i den valfrihet som skapades. Alla skulle bli sin egen lyckas smed utan koppling till hur vår hjärna utvecklas och hur den utvecklas med förmåga att ta till sig och träna kunskap.

Man pratar mycket om Vygotskij i teorin men tillämpar den inte i praktiken. Lika lite som Blooms reviderade taxonomi. Eller för den delen Hattie metaanalyser i vad som påverkar studieprestationen som återkoppling eller formativ bedömning. Det är hög tid att fokusera på ett klassrumsledarskap hos lärarna byggt på den forskningserfarenhet som finns om vad som ger skillnad.

Media SvD1, SvD2, DN, LN, Skolvärlden.